Rödhake (Erithacus rubecula) är en fågel som återfinns över hela Sverige. Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika. Numera placeras rödhaken i familjen flugsnappare (Muscicapidae) i släktet Erithacus.
Rödhakens utbredning sträcker sig över hela Europa till västra Sibirien, södra Algeriet och vid Atlanten så långt som till Azorerna, Madeira och Kanarieöarna. I sydöst sträcker sig området till Kaukasus. Den är en stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde utom de i nordligaste och nordvästliga häckningsområdena.
Rödhaken är huvudsakligen en insektsätare som tar både larver och fullvuxna insekter, men som vintertid även utökar sin kost med bär och dylikt. Den förekommer främst i olika typer av barr- och blandskog men uppträder även i parker och trädgårdar, gärna i buskage men uppträder även mycket orädd hoppande på marken framför människor och djur för att fånga uppskrämda insekter. Under häckningstid är den mer tillbakadragen men observeras på sin ljudliga sång och på sitt tickande varningsläte som kan bli till smattrande serier. Den hävdar sitt revir mycket aggressivt gentemot artfränder och andra fågelarter, och håller även revir vintertid som båda könen hävdar genom sång. Det skålformiga boet som byggs av honan av mossa och torra blad placeras väl dolt direkt på marken. Den lägger genomsnittligen ungefär fem till sju ägg som ruvas i 13–14 dagar och ungarna blir flygga efter ytterligare tolv till 15 dygn.
På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.
Utseende, fältkännetecken och läte vänster|miniatyr|stående|Juvenil rödhake. En adult rödhake av nominatformen är 12,5–14,0 centimeter lång, med ett vingspann på 20–22 cm, en stjärt på 5,7–6,2 cm och en vikt på 16–22 gram. Den är en liten fågel med rund kroppsform, speciellt när den burrar upp fjädrarna. Huvudet ser stort ut och ser ofta ut att sakna hals. Den har ganska långa mörkbruna ben, svart spetsig näbb och svart öga. Könen är lika både till storlek och fjäderdräkt. Den har ett kraftigt orangerött (tegelrött) bröst och ansikte som omges av blåaktigt grått på sidorna av halsen och bröstet. Ovansidan är brunaktig, kroppsidan grå- till brunaktig och buken gråvit. Ving- och stjärtpennorna är bruna med något ljusare kanter och de övre vingtäckarna har rostgula spetsar vilket ger den ett tunt gult vingband som är allra tydligast hos juveniler. Juvenila fåglar är bruna på ovansidan med gul vattring, främst på manteln och huvudet. Stjärten är brun medan övergumpen är ljust rostbrun. Hakan och bröstet är gulvita med mörkare vattring och buken är gulvit i färgning, med fläckar av rött som gradvis framträder. De första två till tre månaderna efter att fåglarna blivit flygfärdiga växer de första rödaktiga fjädrarna ut på bröstet, och när ytterligare två till tre månader har gått har fågeln utvecklats sin adulta dräkt.
För underarternas morfologiska skillnader se Underarternas utbredning och morfologiska skillnader
Läte miniatyr|stående|Sjungande rödhake. Rödhaken har en flöjtande, kvittrande sång under häckningssäsongen, då de ofta sjunger på kvällen och ibland in på natten, vilket gör att de ibland förväxlas med sydnäktergal (Luscinia megarhynchos). Nattlig sång förekommer bland rödhakar i stadsmiljöer på platser som är bullriga på dagen, vilket tyder på att de sjunger på natten för att det är tystare, och deras budskap kan spridas genom omgivningen tydligare. Buller på dagtid förutsäger nattlig sång i större utsträckning än artificiella ljuskällor på natten, bland rödhakarna i staden Sheffield i England. Både hanen och honan sjunger under vinterhalvåret, då de håller åtskilda revir. Sången låter då mer klagande än på sommaren, samt mer ljudlig. På platser där rödhakarna inte är flyttfåglar brukar honorna flytta en kort sträcka från sina revir till en plats som är mer lämplig för födosök, medan hannarna behåller sina revir året om.
Rödhakens sång beskrivs ibland som en porlande bäckSveriges Ornitologiska förening – Rödhake eller som porlande tonkaskaderBengt Emil Johnson, Sten Wahlström. 2006. Fåglar i vår närhet. Bnnier Audio, IFCD 327.. Den har många klara toner med lika många tempoväxlingar. Ofta inleds sången med en hög ihållande ton. Locklätet är ett knäppande tick. När fågeln är orolig dras lätet ut i långa serier, tick-ick-ick-ick. Det liknas ofta vid en moraklocka som dras upp.
Utbredning och systematik Rödhaken förekommer i Eurasien och har troligen haft en liknande utbredning under de senaste 200 åren. Sydgränsen för häckningsområdet går i Nordafrika och Azorerna och Madeira vilka också utgör den västliga gränsen. Gränsen åt sydöst går vid bergskedjan Kaukasus. Den förekommer inte på Island.
Merparten av världspopulationen av rödhakar är stannfåglar. Majoriteten av de brittiska rödhakarna är också stannfåglar men en liten minoritet, vanligtvis honor, flyttar till Sydeuropa under vintern, några få så långt som till Spanien. Skandinaviska och ryska rödhakar flyttar till Storbritannien och Västeuropa för att undkomma de strängare vintrarna. Rödhaken föredrar granskog i norra Europa, i kontrast till förkärleken för parker och trädgårdar på Brittiska öarna.
Förekomst i Sverige miniatyr|En rödhake ringmärkt på Landsorts fågelstation i oktober. Under åren 1911–2008 ringmärktes 828 879 rödhakar i Sverige, vilket gjorde arten till den näst mest ringmärkta fågeln i landet.Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911–2008 , Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012. Man uppskattar att det finns tre till sex miljoner par rödhakar i Sverige vilket gör den till en av Sveriges vanligaste fåglar. I Sverige häckar den i större delen av landet utom i fjälltrakterna. Som flyttfågel anländer rödhaken i slutet av mars eller början av april till Sverige, och flyttar iväg i september till november söderut till trakterna runt Medelhavet i sydvästra Europa och Nordafrika. Från södra Sverige tar flytten i genomsnitt 36 dagar. Enstaka individer övervintrar i södra Sverige.
Underarter I artens stora utbredningsområde i kontinentala Eurasien varierar rödhakarnas morfologi något, men dessa variationer bildar inte avskilda populationer som skulle kunna anses som underarter.Dietzen, C.; Witt, H.-H. & Wink, M. (2003): The phylogeographic differentiation of the robin Erithacus rubecula on the Canary Islands revealed by mitochondrial DNA sequence data and morphometrics: evidence for a new robin taxon on Gran Canaria? Avian Science 3(2–3): 115–131. De taxa av rödhake som klassificeras som underarter är främst populationer som bildat bofasta populationer på öar och i bergsområden. Nedanstående lista följer AviList från 2025:AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025 Erithacus rubecula melophilus (Hartert, 1901) är en stannfågel på Brittiska öarna men förekommer också på andra sidan Engelska kanalen och som tillfällig gäst i angränsande regioner. Har starkare färgat bröst än nominatformen och en mer olivfärgad ovansida. vanlig rödhakeSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Erithacus rubecula rubecula inkl. sardus (Kleinschmidt, 1906) & balcanicus (Watson, 1961) häckar i kontinentala Europa och österut till Uralbergen, i västra Turkiet och på västra Kanarieöarna (men ser mer nedan) Erithacus rubecula superbus (Koenig, 1889) häckar på Teneriffa i Kanarieöarna. Erithacus rubecula marionae (Dietzen, Michels & Wink, 2015) häckar på Gran Canaria i Kanarieöarna. Erithacus rubecula witherbyi (Hartert, 1910) är stannfågel i nordvästra Afrika, på Korsika och Sardinien. Den är morfologiskt mycket lik melophilus men har kortare vingar Erithacus rubecula valens (Portenko, 1954) häckar på södra Krimhalvön. Erithacus rubecula caucasicus (Buturlin, 1907) – häckar i östra Turkiet och Kaukasus Erithacus rubecula hyrcanus (Blanford, 1874) – häckar i rödhakens mest sydostliga utbredningsområde i sydöstra Azerbajdzjan och norra Iran. Erithacus rubecula tataricus (Grote, 1928) häckar i rödhakens mest nordostliga utbredningsområde i Uralbergen och västra Sibirien. Den är större än nominatformen och har en ganska blek fjäderdräkt
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där marionae inkluderas i superbus, witherbyi i nominatformen och valens i caucasicus. Populationen av rödhake som förekommer på Madeira och Azorerna har beskrivits som E. r. microrhynchos. Den inte är distinkt vad gäller morfologi, men dess isolering antyder att det är en underart.
miniatyr|stående|Den brittiska underarten, Erithacus rubecula melophilus, skiljer sig endast något från fåglar på kontinenten.
Populationen i Kanarieöarna är avvikande mot övriga rödhakar. Studier från 2001 baserade på läten och av den mitokondriella genen för enzymet cytokrom b visade på skillnader för superbus. Troligen härstammar populationerna från fastlandsfåglar som koloniserade öarna för ungefär två miljoner år sedan. De urskiljs genom en vit orbitalring. I övrigt har de ett intensivt orangefärgat bröst, en grå linje som separerar det orangeröda från den brunfärgade ovansidan och en helvit buk. Dietzen et al (2003) drog dock slutsatsen att Teneriffa och Gran Canaria koloniserats oberoende av varandra med fastlandsfåglar och torde utgöra två arter eller också borde de behandlas som två olika underarter till E. rubecula, där Gran Canaria-populationen beskrivits som E. r. marionae, men utifrån framkommen data kunde ingen definitiv slutsats dras. Det finns dock data som antyder att fåglar från Gran Canaria har tydligt kortare (cirka 10 %) vingar än Teneriffas superbus. Öpopulationerna av rödhakar på västra Kanarieöarna – El Hierro, La Palma och La Gomera – härstammar från kolonisering som skedde under mellersta pleistocen. De är därmed yngre än populationen på Tenerifa/Gran Canaria men de har bara börjat skilja ut sig genetiskt och kan inte särskiljas morfologiskt från den europeiska underarten E. r. rubecula.
Senare studeri från 2022 (Sangster, m.fl.)Sangster, G., Luksenburg, J. A., Päckert, M., Roselaar, C. S., Irestedt, M. och Ericson, P. G. P. 2022. Integrative taxonomy documents two additional cryptic Erithacus species on the Canary Islands (Aves). Zool. Scr. 00, 1–14, https://doi.org/10.1111/zsc.12561 bekräftar att superbus och marionae skiljer sig från rödhaken i mer begränsad mening i utseende och genetik. Det genetiska avståndet är också större gentemot rödhaken än mellan andra endemiska fågelarter på Kanarieöarna och deras närmaste släktingar, som kanarieduva och kanariegransångare. BirdLife Sveriges taxonomikommitté urskilde 2022 dem där som egna arter, "teneriffarödhake" respektive "grancanariarödhake". I och med BirdLife Sveriges anslutning till AviList i juni 2025 inkluderas de dock återigen i rödhaken.
Introducerade populationer Försök att introducera rödhaken till Australien och Nya Zeeland under senare delen av 1800-talet hade ingen framgång. Fåglar släpptes ut runt Melbourne, Auckland, Christchurch, Wellington och Dunedin av olika lokala föreningar, men inga etablerade sig. I Nordamerika blev resultatet likartat då fåglar som släpptes ut i Long Island, New York 1852, Oregon 1889–1892, och Saanichhalvön i British Columbia 1908–1910 inte etablerade sig. Rödhakar släpptes även ut på den brittiska ön Sankt Helena i södra Atlanten 1824 men inga observationer har gjorts av arten efter 1826.Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Taxonomi och släktskap