Harald V av Norge, född 21 februari 1937 på Skaugum i Askers kommun, död 28 augusti 2026 i Oslo, var Norges kung från den 17 januari 1991 fram till sin död.
Som medlem av huset Glücksburg var Harald det tredje barnet och enda sonen till kung Olav V av Norge och prinsessan Märtha av Sverige. Vid sin födelse var han nummer två i tronföljden, efter sin far. Som en följd av den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget gick kungafamiljen 1940 i exil. Harald tillbringade en del av sin barndom i Sverige och USA. Han återvände till Norge 1945 och studerade därefter perioder vid Universitetet i Oslo, Norska militärakademin och Balliol College i Oxford. Som en ivrig idrottsman representerade Harald Norge i segling vid OS 1964, 1968 och 1972, och blev senare beskyddare av World Sailing.
Efter sin farfar kung Håkon VII:s död 1957 blev Harald kronprins då hans far blev kung Olav V. Han gifte sig med Sonja Haraldsen 1968; deras relation hade initialt varit kontroversiell på grund av hennes status som vanlig kvinna. De fick två barn, dottern Märtha Louise och sonen Haakon, som är tronföljare på grund av den manliga förstfödelserätt som brukades i Norge vid hans födelse. År 1990, när faderns hälsa började försämras, blev Harald riksföreståndare och tog därmed över större delen av monarkins makt medan Olav förblev de facto monark. Efter faderns död 1991 besteg Harald officiellt tronen. Han var den första norska monarken född i Norge sedan Olav IV år 1367, en period på nästan 600 år. (Norge hade styrts från Danmark fram till 1814 och i personalunion med Sverige fram till 1905.) Farfadern kung Håkon VII, som ursprungligen var dansk prins, hade av Stortinget valts till Norges kung 1905 och Harald V blev därmed den tredje monarken i den nuvarande dynastin på Norges tron.
Efter Elizabeth II:s död 2022 blev han den äldsta regerande monarken i Europa. Harald passerade 2024 sin far som den äldste kungen som regerat Norge.
Barndom och utbildning miniatyr|Harald med sin mor kronprinsessan Märtha 1937 Födelse Harald föddes den 21 februari 1937 på residenset Skaugum under sin farfar, kung Håkon VII:s regeringstid, och döptes i slottskapellet på Kungliga slottet i Oslo den 31 mars av biskop Johan Lunde. Hans faddrar var: hans farföräldrar kung Håkon VII och drottning Maud av Norge; hans morföräldrar prins Carl och prinsessan Ingeborg av Sverige; hans morbror kung Leopold III av Belgien; drottning Mary och kung Georg VI av Storbritannien; och kronprinsessan Ingrid av Danmark. Hans föräldrar hade redan två döttrar, prinsessan Ragnhild och prinsessan Astrid.
Vid Haralds födelse var han nummer två i tronföljden efter sin far, kronprins Olav.
Andra världskriget miniatyr|vänster|Prins Harald 1943 År 1940 tvingades hela kungafamiljen fly Oslo på grund av den tyska invasionen. Det ansågs säkrare för familjen att dela på sig. Kungen och kronprins Olav skulle stanna kvar i Norge och kronprinsessan skulle ta sig till Sverige med de tre barnen. Den senare gruppen nådde Sverige natten till den 10 april, men även om kronprinsessan Märtha var svenskfödd stötte de på problem vid gränsstationen. Enligt prinsessan Astrid och andra närvarande släpptes de in först efter att föraren hotat att köra in i gränsporten. En annan berättelse beskriver inte flykten så dramatiskt.Hegge, Per Egil; Harald V, En biografi; N.W. Damm & Søn AS; 2006. När kungen och kronprinsen frågade Sveriges utrikesminister Christian Günther om de kunde få stanna en natt i Sverige utan att bli internerade, avslogs deras begäran.
Harald tillbringade de följande dagarna i Sälen innan han den 16 april flyttade till greve Carl Bernadottes hem i Frötuna gård. Den 26 april flyttade gruppen till slottet Drottningholm utanför Stockholm. Kung Gustaf V hade enligt uppgift haft en vänskaplig relation med sina norska gäster, men ämnet kriget i Norge skulle inte tas upp. Dock ville inflytelserika svenska politiker, inklusive justitieminister Westman, att kronprinsessan och prins Harald skulle skickas tillbaka till Norge så att han kunde utropas till kung av tyskarna. Efter att kungen och kronprinsen tvingades lämna Norge den 7 juni kände de att Sverige kanske inte var den bästa platsen för resten av familjen och började planera för deras resa till USA. Den 17 augusti reste kronprinsessan och hennes barn till USA via Petsamo i Finland, ombord på arméns transportfartyg SS American Legion.
Harald, hans mor och hans systrar bodde i Washington, D.C. under kriget, medan hans far, kronprins Olav, och hans farfar, kung Håkon, bodde i London hos den norska exilregeringen. En av de anmärkningsvärda händelser han minns från den tiden är att han stod bakom Franklin D. Roosevelt när denne svors in för sin fjärde mandatperiod i Vita huset 1945. Sådana barndomsupplevelser återspeglades i en antydan till amerikansk accent när han talade engelska."Those Apprentice Kings and Queens Who May – One Day – Ascend a Throne", The New York Times. 14 November 1971. Doris Kearns Goodwins bok No Ordinary Time: Franklin and Eleanor Roosevelt and the Home Front in World War II innehåller en bild av kungen (då prins) som leker med FDR:s hund Fala på gräsmattan vid Vita huset 1944.
Harald besökte norska soldater som utbildades i USA. Prinsen gjorde också besök utanför Amerika, och reste norrut för att besöka norsk personal vid träningsbasen "Little Norway" i Ontario, Kanada. Han gick på "The White Hall Country School" från 1943. Prins Harald återvände till Norge med sin familj vid krigsslutet 1945.
Hemkomst Hösten 1945 började han i tredje klass på Smestad skole som den första medlemmen av kungafamiljen att gå i en offentlig (statlig) skola. Han konfirmerades den 10 maj 1953 i kapellet på Akershus slott. Mitt i detta, när han bara var 17 år gammal 1954, dog hans mor i cancer. Kronprinsessans död var en stor förlust för honom och hans familj liksom för Norge, och han döpte sin dotter till Märtha för att hedra hennes minne. Fyra år senare, 1958, förlorade han sin mormor, prinsessan Ingeborg av Sverige.
Kronprinsgärning miniatyr|vänster|Prins Harald som värnpliktig 1956/1957 År 1955 tog han examen vid Oslo katedralskole och hösten samma år började Harald studera vid Oslos universitet. Senare gick han på kavalleriofficerskandidatskolan i Trandum, följt av inskrivning vid Norska militärakademin, där han tog examen 1959. Den 21 september 1957, vid sin farfars död, blev Harald kronprins vid 20 års ålder och han deltog för första gången i Statsrådet sex dagar senare och avlade eden till Norges konstitution den 21 februari 1958. Samma år tjänstgjorde han också som regent i kungens frånvaro för första gången.
År 1960 började Harald på Balliol College, Oxford där han studerade historia, ekonomi och politik. Han var en ivrig roddare under sina studieår i Oxford och lärdes ro av medstudenten och vännen Nick Bevan, som senare blev en ledande skolroddtränare i Storbritannien. År 1960 gjorde han också sin första officiella resa utomlands, då han besökte USA i samband med femtioårsjubileet av American Scandinavian Foundation. Som ivrig seglare ingick Harald i norska OS-truppen i seglingstävlingarna vid sommar-OS i Tokyo 1964,Crown Prince Harald Bio, Stats, and Results . Sports Reference Mexico City 1968, och München 1972. Kronprinsen bar den norska flaggan vid öppningsparaden vid OS 1964. Harald är hedersordförande för International Soling Association. Hans seglingsinsatser har sedan fortsatt; 1982 blev han världsmästare i halvtonsklassen, 1987 med en entonsbåt och 1988 bronsmedaljör i VM. Så sent som 2005 vann Harald och hans besättning Europamästerskapet i havssegling.
Giftermål Harald gifte sig med Sonja Haraldsen i Oslo domkyrka den 29 augusti 1968. Paret hade varit tillsammans i nio år, men Olav var ovillig att låta sin son gifta sig med en ofrälse person. Olav gav bara med sig när Harald sade till sin far att om han inte fick gifta sig med Sonja skulle han inte gifta sig alls. Detta skulle ha avslutat hans familjs och den norska monarkins regeringstid, eftersom Harald var ensam tronföljare. Paret fick två barn, Märtha Louise 1971 och Haakon Magnus 1973.
Kungagärning Vid faderns död den 17 januari 1991 efterträdde Harald den norska tronen. Han blev den första norskfödda monarken sedan Olav IV dog 1387, ett spann på 604 år. Harald är den sjätte kungen av Norge som bär det namnet, och den första på 855 år. De fem andra kungarna som burit namnet är Harald Hårfager, Harald Gråfäll, Harald Blåtand, Harald Hårdråde och Harald Gille. Harald Blåtand ges vanligtvis inget nummer i den norska kungalistan, därför är Harald 'bara' numrerad som Harald V. Kung Harald beslutade att använda sin farfars och fars kungliga valspråk, "Alt for Norge". Den 21 januari 1991 svor Harald kungaeden inför Stortinget. Kungen valde också att fortsätta traditionen med kunglig välsignelse, en tradition som hade införts av hans far, och konsekrerades tillsammans med drottning Sonja i Nidarosdomen den 23 juni 1991..
Kung Haralds regeringstid präglades av modernisering och reformer av den norska kungafamiljen. Kungen samarbetade nära med drottning Sonja och kronprinsen för att göra kungahuset mer öppet för den norska allmänheten och norska media. Kung Haralds beslut att ta emot ytterligare två ofrälse i kungafamiljen, kronprinsessan Mette-Marit och Ari Behn, har tolkats som ett tecken på modernisering och anpassning. Under kung Haralds och drottning Sonjas regentskap genomfördes omfattande renoveringsprojekt på Bygdøy Kongsgård, Kungliga slottet, de kungliga stallen och Oscarshall. De tre sistnämnda har också öppnats för allmänheten och turister. Tillsammans med drottning Sonja försökte kungen också i årtionden etablera ett slottsmuseum i Oslo.
Konstitutionell roll miniatyr|Kung Harald, Laura Bush, George W. Bush och drottning Sonja 2005 alt=|miniatyr|Kung Harald V med Argentinas president Mauricio Macri i Buenos Aires 2018 Även om konstitutionen ger kungen den verkställande makten, är han inte politiskt ansvarig för att utöva den. Detta är i enlighet inte bara med bestämmelserna i konstitutionen, utan även med konventioner som upprättats sedan det slutgiltiga införandet av parlamentariskt styre i Norge 1884. Hans handlingar är inte giltiga utan motunderskrift av en medlem av Statsrådet (kabinettet) – vanligtvis statsministern – och Statsrådets förhandlingar undertecknas av samtliga medlemmar. Även om han nominellt har vetorätt har ingen norsk kung utövat det sedan unionen med Sverige upplöstes 1905. Även då är kungens vetorätt suspensiv, inte absolut som med brittiska monarker. Ett kungligt veto kan åsidosättas om Stortinget antar samma lag efter ett riksdagsval.
Även om konstitutionen nominellt ger kungen makten att utse regeringen, är det i praktiken omöjligt för en kung att behålla en regering vid makten mot Stortingets vilja. Enligt konvention utser kungen ledaren för det parlamentariska blocket med majoritet till statsminister. När den parlamentariska situationen är oklar förlitar sig kungen på råd från Stortingets talman och den sittande statsministern. Till skillnad från de flesta konstitutionella monarker har Harald inte makt att upplösa Stortinget; konstitutionen tillåter inte nyval.
Kungen träffade Statsrådet på Kungliga Slottet varje fredag. Han hade också veckovisa möten med statsministern och utrikesministern. Han tog emot utländska sändebud och öppnade formellt Stortinget varje oktober med ett trontal vid varje öppning. Han reste mycket i Norge och gjorde officiella statsbesök i andra länder, samt tog emot gäster.
Fram till 2012 var Norges kung, enligt konstitutionen, den formella ledaren för Norges kyrka. Konstitutionsändringen den 21 maj 2012 gjorde kungen inte längre till formell överhuvud, men han måste fortfarande tillhöra den evangelisk-lutherska religionen.
Den 8 maj 2018 upplöstes kungens konstitutionella status som helig, samtidigt som hans suveräna åtalsimmunitet behölls.
Sport