miniatyr|höger|Pons Mulvius, där Konstantin och Maxentius drabbade samman i slaget vid Pons Mulvius år 312. Konstantin den store, eller Konstantin I (latin: Gaius Flavius Valerius Aurelius Constantinus), född 27 februari 272 i Naissus (nuvarande Niš i Serbien), död 22 maj 337 i Nikomedia (nuvarande İzmit i Turkiet), var romersk kejsare från det att han utropades till augustus av sina trupper den 25 juli 306 till sin död. Han var ensam kejsare från år 324.
Han är känd för att ha tillåtit kristendomen i romarriket vilket senare under samma århundrade ledde till att kristendomen blev statsreligion. Han är också känd för att ha grundat den nya huvudstaden Konstantinopel (dagens Istanbul) år 324. Han var son till Constantius I Chlorus och Flavia Julia Helena.
Han är även helgonförklarad av den Östortodoxa kyrkan, där han har titeln isapostolos.
Konstantin utfärdade ediktet i Milano år 313 genom vilket han och hans medkejsare Licinius hävde förföljelsen av de kristna. Han sammankallade första konciliet i Nicaea år 325, vilket inledde favoriseringen av kristendomen på bekostnad av andra religioner i romerska riket och kom att bli avgörande för kristendomens framtid.
Sedan Konstantin blivit ensam kejsare inledde han grundandet av Konstantinopel och flyttade år 330 rikets huvudstad dit. Konstantin, som enligt traditionen mottog dopet på sin dödsbädd, kallades den "förste kristne kejsaren" av Lactantius och Eusebios.
Biografi Konstantin föddes i Naissus (Niš i dagens Serbien) som son till Constantius I Chlorus, av illyrisk härkomst, och Flavia Julia Helena, som vid tillfället bara var 16 år och dotter till en värdshusvärd. Det exakta året Konstantin föddes varierar beroende på källa och har påståtts vara 272, 282, 285 eller 286. Kyrkofadern Hieronymus anger födelseåret 272 och det är det året som både den katolska kyrkan och de flesta moderna forskare anger. Den 27 februari 2022 firade den katolska kyrkan Konstantins 1750-årsdag.
Constantius övergav Helena 292 för att gifta sig med Flavia Maximiana Theodora, dotter till augustus Maximianus. Theodora gav Konstantin sex halvsyskon, bland andra Julius Constantius. Konstantin var välutbildad och tjänade vid Diocletianus hov i Nikomedia, där han fungerade som en sorts gisslan efter faderns utnämning till en av två caesarer i tetrarkin 293.
Augustus Maximianus abdikerade 305 för att efterträdas av Constantius. Följande år insjuknade emellertid Constantius under en kampanj mot pikter och skottar i Kaledonien (Skottland). Han kallade Konstantin till sig och avled i Eboracum (York) 25 juli 306. Constantius trogne general Crocus, av alemannisk börd, och dennes lojala trupper utropade Konstantin till augustus.
År 307 slöt Konstantin en allians med Maximianus och gifte sig med dennes dotter Fausta. 310 försökte Maximianus störta Konstantin, men misslyckades och tvingades begå självmord. Konstantin lät mörda Fausta 326 tillsammans med sin son Crispus.
Enligt Eusebios av Caesarea ska Konstantin inför slaget vid Pons Mulvius 312 ha sett de grekiska bokstäverna chi och rho (de första bokstäverna i "Kristus") på himlen tillsammans med orden "In hoc signo vinces" ("I detta tecken ska du segra"). Genom att förse sina soldaters sköldar med ett labarum, ett Kristusmonogram, gick han sedan segrande ur striden. Genom sin seger över Maxentius i slaget blev Konstantin kejsare över Västromerska riket. Därefter konsoliderade han sin militära överlägsenhet över rivalerna i den sönderfallande tetrarkin.
Den östromerske kejsaren Licinius hade förbundit sig till trosfrihet genom ediktet i Milano 313. År 320 återkallade han den trosfrihet han förbundit sig vid och började på nytt förfölja de kristna. Detta var ett märkligt beslut, då Licinius hustru Constantia var Konstantins halvsyster och en mycket inflytelserik kristen. Detta utgjorde en utmaning mot Konstantin, vilket ledde till inbördeskrig 324. Arméerna som mötte varandra antog, som mycket annat under 300-talet, enorma proportioner och deras storlek skulle förbli oöverträffade i tusen år. Licinius, som representerade den traditionella romerska tron, anlitade gotiska legosoldater och Konstantin lät sina franker marschera under den kristna labarum. Förmodligen underlägsna i antal, men drivna av inre övertygelse, utgick Konstantins trupper med segern, vilket gjorde honom till ensam kejsare över hela Romerska riket.
Utan sina skyddsgudar marginaliserades snart Rom och imperiets kärna försköts alltmer åt öst. Konstantin lät från grunden omgestalta Byzantion vid Bosporen, en stad som sades ha grundats av grekiska kolonister från Megara under Bysans ledning 667 f.Kr. Konstantin döpte om staden till Nova Roma ("Nya Rom") och införde där en senat och andra statliga myndigheter liknande dem i Rom. Till staden fördes också Kristi kors, Moses stavMoses stav och andra reliker. Skulpturerna av de äldre gudarna flyttades och deras ansikten byttes ut. Afrodites tempel ersattes av den nya Apostlakyrkan. Flera generationer senare sades en ängel, som bara Konstantin kunde se, ha lett honom till platsen och också visat honom var stadens murar skulle uppföras. Staden döptes efter Konstantins död om till Constantinopolis ("Konstantins stad"), det vill säga Konstantinopel, dagens Istanbul, och blev med tiden rikets huvudstad.
Konstantin gjorde även slaktar- och bagaryrken till ärftliga yrken samt omvandlade arrendatorerna (coloni) till livegna, vilket kom att bli grunden i det medeltida samhället i Europa. Konstantin började också hålla sin egen predikan inför hovet och inbjudna skaror där han propagerade harmoni. Även om tempel tillhörande den romerska religionen alltmer betraktades som försyndelser kunde icke-kristna erhålla höga poster även i slutet av Konstantins liv. Armén, som kunde åberopa kejsarens absoluta makt, lät i sina fåfänga försök att konvertera människor med traditionell romersk tro recitera Konstantins latinska böner. Konstantins påbörjade ett ambitiöst byggnadsprogram i det Heliga landet. Prästerskapet, som blev allt mäktigare och rikare och lockade många lyckosökare, tog över domstolarna.
Som kristen kejsare uppfattades Konstantin som god, vilket återspeglar den brutala tid han levde i. Överbeskattning straffades fortfarande med döden. Fångar fick inte längre hållas i totalt mörker utan måste få dagsljus och frisk luft. Dömda kunde möta döden på arenan men fick inte längre brännmärkas i ansiktet, enbart på fötterna. Föräldrar som lät sina döttrar bli förförda bestraffades genom att smält bly hälldes ned i deras strupar. Gladiatorspelen förbjöds 325 (men fortsatte likväl under lång tid). Slavägarnas makt begränsades men slavar kunde fortfarande slås ihjäl. För att visa att den romerska lagen fortfarande gällde korsfästes kriminella ännu fram till 337. Det var ännu tillåtet att kasta ut oönskade barn på gatan och de som tog hand om barnen fick behålla dem som sina slavar men en slavfamilj fick inte splittras. Häxeri, vådlig magi och spådom var olagligt. Ceremonier tillhörande den romerska religionen tilläts bara i offentlighet eftersom de kunde dölja orgier och komplotter om de utfördes vid hemliga möten. Då blixten slog ned i till exempel byggnader skulle dessa omen utläsas av en offentlig siare. Flickor fick inte längre enleveras. Konstantins favoriserande av kristendomen ledde också till en antijudisk politik som blev föregångare till förföljelsen av judar under medeltiden.
Konstantin hyste stor respekt för bildning och kristen tro. Hans hov av äldre, väl ansedda män, bestod till två tredjedelar av icke-kristna, trots att inflytelserika romerska familjer som inte accepterade kristendomen inte medgavs ledande positioner. Till exempel höll den till den romerska religionen bekännande Sopater, en elev till nyplatonisten Iamblichos, en förtroendepost i flera år innan han anklagades för häxeri och avrättades. Konstantin bekräftade strax före sin död den romerska religionens prästers privilegier, men samtidigt förbjöds underhållet av den romerska religionens tempel och all form av "anstötlig" tillbedjan. Vid Konstantinopels invigning 330 hölls en ceremoni som till lika delar var kristen respektive romersk religiös - på marknadsplatsen placerades Kristi kors ovanför solgudens triumfvagn, ett arrangemang som ackompanjerades av hymner.
Sitt epitet "den store" fick Konstantin av kristna historiker långt efter sin död, men han hade kunnat göra anspråk på det bara genom sina militära bedrifter. Förutom att han enade imperiet under en kejsare vann han betydande segrar över markomanner och alemanner 306–308; vandaler och markomanner 314–315; visigoter 332; och sarmater 334. 336 hade han återfört Dakien, som Aurelianus tvingats överge 271, till romerska riket.
Konstantin gjorde sig känd som en lärd man och under hans regim blomstrade bildningen. Hans son Constantius kunde vid fem års ålder skriva sitt namn och aldrig tidigare hade intellektuella strävanden skattats så högt. Lärda män beundrades och från skolorna kom skaror av boklärda, unga män redo att tjänstgöra i förvaltningen. Men någon kulturell renässans innebar absolut inte denna tid, tvärtom, denna tid innebar början på de "mörka århundradena". Den stora majoriteten i imperiet förblev analfabeter, något som den nya kyrkostaten understödde, och många var till och med stolta över sin okunskap. Den högsta kunskapen kom från prästerskapets uttolkningar av de heliga skrifterna och inget därutöver var värt att studera, kristendom var sanningen per definition och den tillhandahölls av kyrkostaten. Som en naturlig konsekvens producerade inte heller 300-talet några betydande verk inom historia, geografi, medicin, arkitektur eller kartografi. Kristna författare betraktade filosofi som falsk eller osäker och varje fristående analys misstänktes rymma lögner ämnade att förföra de troende. Samtidigt som eremiter beundrades växte tron på det övernaturliga och bildade män som hängav sig åt någon form av naturvetenskap brändes. Böcker som tidigare kopierats brändes nu offentligt av pöbeln.
Mellan Konstantins död och slutet av 300-talet blev biskoparna och de kristna samfunden betydande maktfaktorer, i synnerhet i städerna. De tog steg för steg över res publica genom en lång rad kejserliga påbud, som alltmer kringskar den romerska religionen i den styrande klassen. Populära festivaler tilläts samtidigt som antikens heliga platser fick förfalla och de pittoreska ceremonierna, som var viktiga för den romerska religionens intelligentia, hånades och förbjöds. Prosa och poesi betraktades som värdelösa om de inte återgav den rätta ideologin.
Konstantin förberedde en större offensiv mot Persiska riket, en erövring som ingen kejsare sedan Trajanus (kejsare 98-117) övervägt och som hade gjort slut på de persiska räderna i de östra provinserna, när han plötsligt insjuknade. Han mottog dopet av den arianske biskopen Eusebios av Nikomediam, som lyckades behålla positionen som biskop genom sin vänskap med Konstantins syster, strax innan han avled 22 maj 337 i Nikomedia (dagens Izmit, Turkiet). Konstantin begravdes i Apostlakyrkan i Konstantinopel varefter hans rike delades mellan sönerna Konstantin II, Constans och Constantius II men Konstantin hade också tilldelat två av sina brorsöner provinser i riket. Constantius II som regerade i Konstantinopel lyckades inför ett möte mellan de fem bröderna och kusinerna trolla fram ett tidigare okänt testamente från Konstantin där det stod att kusinerna inte alls skulle ärva något land. Dessa samt en rad andra obekväma släktingar lät han avrätta innan hans bröder anlänt till huvudstaden. Efter en tid av inbördeskrig och oreda kom slutligen Constantius II att ensam stå som kejsare. Den siste medlemmen i Konstantin den stores dynasti blev Julianus Apostata (Julianus Avfällingen) som försökte återupprätta den romerska religionen.
Konstantin och kristendomen miniatyr|Konstantin på en mosaik i Hagia Sofia från omkring år 1000.