Parthenonskulpturerna är ett samlingsbegrepp för bland annat pedimenten, metoperna, akroterion samt frisen som dekorerade den övre delen av Parthenon. Dessa verk och skulpturer av klassisk grekisk stil skapades under överinseende av den atenske skulptören Fidias (490–430 f.Kr). Han var ansvarig för utsmyckningsprogrammet och skapandet av de skulpturala elementen i templet. Arbetet utfördes under åren 447–432 f.Kr. i samband med uppförandet av templet som var tillägnat staden Atens skyddsgudinna, Athena. Skulpturerna var de sista att uppföras på Parthenon, vilket stod färdigt 432 f.Kr., ett år innan det Peloponnesiska kriget.
Av de ursprungliga parthenonskulpturerna återstår idag drygt 130 meter av den nästan 160 meter långa frisen. 80 meter av frisen befinner sig på British Museum i London och 50 meter på Akropolismuseet i Aten. Många av de 92 metoperna som prydde templets lång- och kortsidor och finns endast kvar i fragment. 15 av de södra metoperna befinner sig idag på British Museum i London. Andra fragmentariska delar finns även på Louvren samt på museum i bl.a Rom, Wien, Palermo och Köpenhamn. Parthenonskulpturerna innefattar även 17 figurer från pedimenten, såväl som andra delar av arkitekturen. Pedimenten, metoperna och friserna är tillverkade av marmor som transporterades till Akropolis från bergskedjan Pentelikon.
En av tolkningarna för det centrala temat i utsmyckningarna är att visa upp atenarnas makt, stolthet och tapperhet, en annan är att framhäva vikten av att alla atenare bör vara villiga att offra sitt liv för sin stad och samhälle. Vissa av statyerna föreställer mytologiska varelser som till exempel kentaurer och amasoner. Dessa anses av historiker agera som metaforer för perserna och perserkriget. Vissa historiker menar att atenarna ville bevisa att den grekiska demokratin var det överlägsna styrelseskicket, jämförelsevis med persernas kungliga styre. En tolkning som gjorts är att ett genomgående tema kan vara att återberätta historien om perserkriget.
miniatyr|Statyer från det östra pedimentet, på British Museum
Skulpturerna Pedimentet Ursprungligen fanns det ett femtiotal friskulpturer som var placerade på Parthenons östra och västra pediment. Pedimentens skulpturer och bakgrund var bemålade i olika färger så att åskådarna från marken skulle kunna urskilja figurerna.Av de 28 bevarade återfinns idag 19 på British Museum och 9 på Akropolismuseet. Trots att de är de största kända pedimentskulpturerna i hela Grekland från klassisk tid finns det bara en enda antik beskrivning av pedimenten, nämligen i Pausanias bok Rundresa i Grekland.
Skulpturerna från det östra pedimentet är dessvärre sämre bevarade, och visar myten om Athenas födelse. Mitten av pedimentet är sämre bevarad än flankerna, och förstördes troligen på 500-talet. Statyerna i det östra pedimentets mitt blev med all sannolikhet vandaliserade när Parthenon omvandlades till kyrka ca 500 f.v.t då man ansåg dessa vara hedniska avgudabilder. Det östra pedimentet tros visa Zeus som står mellan dottern Athena och hustrun Hera. Enligt en av myterna ska Zeus, genom en spådom, fått reda på att hans älskarinna Metis barn skulle bli mäktigare än honom själv. Detta resulterade i att Zeus slukade den havande Metis. Efter en tid fick han en fruktansvärd huvudvärk och bad Hefaistos att öppna upp hans huvud med sin yxa för att se efter vad som värkte. Ur Zeus huvud föddes Athena. På högra sidan av pedimentet finns en skulptur som avbildar två kvinnor, dessa har tolkats både som Dione och hennes dotter Afrodite men har även tolkats som Gaia och Thalassa. Den stigande hästvagnen i det vänstra hörnet av pedimentet har tolkats som solens (Helios) uppgång, medan den nedsjunkande hästvagnen i det högra hörnet har tolkats som månens (Selenes) nedgång. Trots att det östra pedimentets utsmyckning är till större del bevarad, har det västra pedimentets komposition blivit mer välkänt genom en teckning av Jacques Carrey från år 1674. Det västra pedimentet med 29 figurer skildrade tävlingen mellan Athena och Poseidon, som skulle avgöra vem av dem som skulle bli Atens beskyddare, genom att erbjuda den vackraste gåvan till folket. Med ett slag från sin treudd skapade Poseidon en källa med vatten, men detta vatten var för salt och var odrickbart för atenarna. Däremot gav Athena folket det första olivträdet, vilket visade sig vara mer användbart. Från olivträdet kunde invånarna utvinna olja och virke, vilket ledde till att hon blev utvald till stadens beskyddare. På pedimentet är de två gudarna uppställda centralt, strävande från varandra i ett ”V”, typiskt för skulptören Fidias kompositioner. De liggande figurerna i det västra pedimentets hörn har tolkats som personifikationer av Atens två floder, Kefissos och Ilissos, vilket liknar Fidias Zeus tempel i Olympia.miniatyr|250px|Metop från Partenonskulpturerna som visar en strid mellan en lapith och en kentaur.
Metoperna Den yttre frisen som uppfördes mellan år 447 och år 442 f.Kr., pryddes av 92 reliefplattor, så kallade metoper, föreställande scener ur mytologiska slag. Ursprungligen var metoperna bemålade, likt den övriga skulpturala utsmyckningen. De är gjorda i högrelief och är 1.20 meter höga men varierar i bredd. Metoperna var uppdelade i fjorton plattor på var och en av öst- och västfasaderna och trettiotvå på var och en av norr- och sydsidorna. På den norra sidan har det trojanska kriget avbildats. På den södra, slaget mellan greker (lapither) och kentaurer (kentauromachi). Vidare på den östra sidan har kriget mellan gudarna och giganterna (så kallat gigantomachi) avbildats. Till sist visar den västra sidan slaget mellan grekerna och amasonerna (Amazonomachi). Metoperna visar en kombination av både seger och förlust på tre av sidorna. Grekiska förluster dyker upp i metopen för att illustrera att krig och seger kräver förluster på båda sidor. De östra metoperna är inte lika välbevarade men sannolikt porträtterades inte gudarna när de förlorade. Dessa krigsscener ses generellt som en metafor för det forna perserkriget, där perserna representeras av amasoner och kentaurer, krigiska och ociviliserade varelser enligt grekerna. Grekerna representeras av Theseus och lapitherna. Enligt professor Rachel Koussers teori ska Parthenon och dess metoper, friser och skulpturer ha skildrats med mytologiska teman för att underlätta för grekerna att förmås bearbeta traumat från perserkriget. Genom att gestalta kriget genom en så kallad ”mytens lins” ville man visa på den egna storheten trots ett enormt lidande i samband med perserkriget. Kousser menar även att användandet av mytologi lät atenarna skriva om historien till sin egen fördel. Inom forskningsvärlden diskuteras det att denna sorts manifestering likväl kunde vara politisk.
Metoperna på sydsidan, som visar en kentauromachi (strid mellan kentaurer och laphiter), klarade sig fram till 1687 då de flesta förstördes under den venetianska belägringen av Akropolis då de osmanska försvararna använde Parthenon som krutförråd. Dessa skulpturer ska ursprungligen ha burit vapen av metall. 48 av de 64 bevarade metoperna finns i Aten medan de resterande 15 är idag i London på British Museum.
Frisen Längs den yttre cellaväggens översta del löper en 160 meter lång, och 91.5 cm hög kontinuerlig fris uppdelad i 114 olika skivor. Frisen utgör ett tydligt exempel på inslag av den joniska ordningen i templet som i övrigt var till stor del av dorisk stil.
Frisens motiv är omdiskuterat men den traditionella tolkningen är att frisen föreställer den procession som utfördes under den årliga festivalen Panathenaia, som förrättades för att hedra stadsgudinnan Athena Polias. Avbildandet av den Panathenaiska processionen blev först identifierad år 1787 av James Stuart och Nicholas Revett. Panathenaiafestivalen fungerade samtidigt som ett gemenskapsbyggande tillfälle med de andra grekiska stadsstaterna då den var en panhellensk festival.
Denna tolkning har ifrågasatts då det inte hittats någon annan tempelfris med en sekulär snarare än en mytologiskt inspirerad illustration. Flera av motiven på frisen passar inte heller in i den panathenaiska processionen, till exempel manliga vattenbärare. Eftersom Athena var en kvinnlig jungfrugudinna skulle även vattenbärarna vara unga jungfrur, så kallade skiaphoroi. I samma kontext innebär det att den heliga peplosen (den heliga gåvoskruden som överlämnades till gudinnan under festivalen) inte bör presenteras av en man, då den endast fick beröras av kvinnor. På frisen har även ryttare och stridsvagnar avbildats. Bevisen för att sådana inslag skulle ha ägt rum under den samtida panathenaiska processionen är vaga. Ytterligare finns det element som bör vara med i en panathenaisk procession som inte representeras på frisen. Exempel på detta är de atenska hopliterna och skeppet på hjul som transporterade Atenas peplos längs den heliga processionsvägen mellan Dipylonporten och Akropolis. miniatyr|Peplosscenen på den östra delen av Parthenonfrisen På grund av bland annat ovan nämnda problem har frisernas motiv på senare tid fått nya tolkningar. En sådan tolkning presenteras av Joan B. Connelly, som menar att peplosscenen av frisen beskriver myten om hur Kung Erechtheus räddade Athen från Poseidons son Eumolpos, genom att offra sin dotter. Denna peplosscen som Connelly hänvisar till hittas på östra sidan av frisen, omringad av de tolv olympiska gudarna. Mannen och ynglingen till höger i peplosscenen föreställer enligt Connelly Erechtheus som ger sin dotter en offerskrud där kvinnan i mitten är menad att vara Erechtheus fru Praxithea och de två kvinnorna till vänster är hans äldre döttrar som svurit en ed att följa deras syster in i döden. Dottern har också tolkats att vara en arrephoroi, men Connelly motsäger detta eftersom arrephoroi alltid avbildades i par. I samma segment av frisen ser vi Athena vända blicken från de andra skulpturerna. Connelly menar att detta kan anses underligt om det som avbildats är i syfte att hedra Athena. Detta knyter hon an till tidigare historier inom grekisk mytologi där det är opassande för gudarna att bevittna döden av människor, vilket visas i Euripides berättelser Alcestis och Hippolytos.
Gudarna som var framställda runt peplosscenen i mittpartiet på östra frisen skulle framställas som större än människor för att betona deras gudomlighet. Därför är de gudomliga gestalterna ca ⅓ större än de mänskliga figurerna. Hermes är belägen längst till vänster och kan identifieras genom sin utmärkande bevingade hjälm och skor. Till höger om Hermes ses en figur som tros vara Dionysos, men på grund av det svårt skadade huvudet är detta antagande snarast ett resultat av elimineringsmetoden. Även hans placering bredvid Hermes som var hans styvbror och hur han som vinodlingens gud har sina ben sammanflätade med Demeter, jordbrukets gudinna, kan ses som ledtrådar. Demeter porträtteras med en fackla, och presenteras i en sörjande position som kan antas markera hennes sorg för förlusten av hennes dotter, Persefone. Efter antas det vara Ares, som presenteras som tämligen rastlös. ingen|miniatyr|Från vänster: Hermes, Dionysos, Demeter och Ares.
I nästa del av frisen sitter Zeus, konungen av gudarna, som har givits en tron. Hera sitter bredvid, vriden mot Zeus och tar av sig en slöja från huvudet (anakalypsis), vilket kan symbolisera hennes roll som den eviga bruden. Direkt bakom Hera syns även en bevingad, feminin, figur, som tros vara Nike, Iris, eller Hebe. Ingen av dessa gudinnor är del av de tolv olympiska gudarna. ingen|miniatyr|Från vänster: Nike, Hera och Zeus
Därefter avbildas Athena med ormar i knät, och bredvid henne är Hephaistos, som syns med något som efterliknar en krycka under ena armen, som skulle kunna signalera hans hälta. ingen|miniatyr|Från vänster: Athena och Hephaistos