Konstantinopels fall är den händelse år 1453, då det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel belägrades och erövrades av Osmanska riket under ledning av sultan Mehmet II.
Staden Konstantinopel försvarades av kejsaren Konstantin XI Palaiologos men föll tisdagen den 29 maj 1453. Än idag betraktar många greker tisdagen som veckans otursdag.
Konstantinopels fall utgör en viktig historisk händelse som bland annat innebar det bysantinska rikets slutgiltiga fall, den siste romerske kejsaren Konstantin XI Palaiologos' död (Mehmet utnämnde sig dock efter segern till arvtagare av det romerska riket och gav sig titeln Caesar samt "de kristnas försvarare"), och en stor strategisk framgång för Osmanska riket, vars hegemoni i östra Medelhavet och på Balkan förblev ohotad under många hundra år.
Konstantinopels fall brukar ofta få markera medeltidens slut och början för renässansen och tidigmodern tid, eftersom det var då som den gamla religiösa ordningen upphörde i Europa.
Bakgrund Under de omkring tusen år som det bysantinska riket existerade hade Konstantinopel belägrats åtskilliga gånger men bara intagits vid ett enda tillfälle - då det fjärde korståget ockuperade staden 1204 under Konstantinopels första fall.
Det var dock aldrig korsfararnas avsikt att erövra riket, och bysantinarna kunde återta staden 1261. Under de följande två seklerna förlorade det försvagade riket bit för bit av sina positioner till sin nya fiende i öst, det osmanska riket. 1453 bestod det en gång så mäktiga riket bara av staden Konstantinopel och ett område på Peloponnesos kring fästningen i Mystras. Kejsardömet Trapezunt, ett oberoende, kristet rike som uppstått i efterdyningarna efter fjärde korståget, höll fortfarande stånd vid Svarta havet.
Upptrappningen Beyazit I hade tidigare låtit bygga en fästning på den asiatiska sidan av Bosporen, kallad Anadolu Hisarı, och Mehmet lät nu uppföra en ny befästning utanför Konstantinopels murar på den europeiska sidan vilket ökade den turkiska kontrollen över sundet. En av det nya fortets viktigaste uppgifter var att förhindra att hjälp från genuanska kolonier längs Svarta havets kuster nådde staden. Befästningen kallades Rumeli Hisarı (det osmanska rikets europeiska del kallades Rumeli och dess asiatiska Anadolu) eller Boğazkesen, vilket på turkiska både kan betyda "som blockerar sundet" och "halsuppskäraren". Konstantin försökte under tiden köpa sig fri från Mehmet med hjälp av gåvor. Då Konstantin lät stänga de små moskéerna i Konstantinopel och öka trycket på de grekiska muslimerna att återgå till kristendomen hade Mehmet alla förevändningar han behövde för att förklara krig.
Konstantin vände sig då till de kristna i väst och bad om hjälp. Påven Nicolaus V var dock ovillig att bistå Bysans. Ända sedan den stora schismen 1054 då kristendomen delats upp i den katolska och ortodoxa kyrkan hade Rom eftersträvat att återintegrera öst i sitt samfund. Man använde nu den uppkomna situationen för att försöka tvinga bysantinarna till sig. Tidigare försök att åstadkomma detta efter koncilierna i Basel och Florens hade misslyckats med att övertyga den ortodoxa befolkningen. Trots Nicolaus beslut att inte stödja Konstantinopel sände stadsstater i norra Italien visst understöd.
Den bysantinska armén bestod vid denna tid av 6 000 till 10 000 man varav 2 000 till 3 000 italienska legosoldater. Stadens murar var drygt 20 kilometer långa, förmodligen den starkaste befästningen som existerade vid denna tid. Den osmanska styrkan uppgick till omkring 50 000 man varav 12 000 var janitsjarer. Mehmet II hade byggt upp en flotta på 100 fartyg för att även kunna belägra staden från sjösidan.
Turkarna anlitade den ungerske kanoningenjören Urban som lät bygga en gigantisk kanon som var drygt 8 meter lång och hade en diameter på 75 centimeter. Den kunde skjuta 544 kg tunga stenkulor mer än en kilometer. Urbans superkanon, kallad "Basilic", hade dock flera nackdelar: Det var svårt att träffa ens något så stort som Konstantinopel med kanonen och det tog tre timmar att ladda den. Över 70 oxar behövdes för att transportera den enorma kanonen, och det kunde ta mer än en dag att frakta den knappt en mil. Den havererade efter sex veckors bombardemang. Även bysantinarna hade kanoner, men de var betydligt mindre och rekylen från kanonerna tenderade dessutom att förstöra stadens murar.
Belägringen miniatyr|Kedjan som det bysantinska riket använde 1453 för att stänga ingången till Gyllene Hornet för Mehmet II:s flotta. Kan nu ses på Istanbul Military Museum. miniatyr|Restaurerad sektion av Konstantinopels murar. miniatyr|Översiktsbild över staden. miniatyr|Målning av Jean Chartier från 1400-talet.
Mehmet planerade att anfalla Konstantinopels murar, den serie av murar och diken som försvarade staden i väst, den enda delen av staden som inte vette mot vattnet. Hans armé slog läger utanför staden påskdagen 2 april 1453. Under flera veckor besköt Sultan Mehmets enorma kanon stadens murar utan att lyckas tränga igenom dem. Det tog så lång tid att ladda kanonen att stadens invånare hann bygga upp det mesta som förstörts mellan skotten. Samtidigt kunde inte Mehmets flotta ta sig in i Gyllene hornet på grund av den stora kedjan som bysantinarna hade lagt över infarten. Mehmet lyckades ta sig förbi hindret genom att låta bygga en väg av insmorda stockar över Galata norr om viken på vilken skeppen drogs. Detta hindrade visserligen tillflödet av proviant och underhåll från genuesiska fartyg och demoraliserade försvararna, men det hjälpte inte mot Konstantinopels murar.
Turkarna övervägde då att bryta sig igenom murarna genom att gräva tunnlar under murarna för att minera dem. Bysantinarna anlitade dock ingenjören Grant (som sades vara tysk men förmodligen kom från Skottland). Han lät bygga nya tunnlar genom vilka bysantinska trupper kunde ta sig in i de turkiska och döda de turkiska arbetarna. Andra turkiska tunnlar vattenfylldes och till sist lyckades bysantinarna tillfångata och tortera en av de turkiska ingenjörerna som avslöjade de turkiska minornas läge, vilka sedan kunde förstöras.
Mehmet erbjöd då att häva belägringen mot en astronomisk tribut som han visste att staden inte kunde prestera. När erbjudandet avslagits inledde Mehmet sina planer på att besegra murarna genom ren styrka, tryggt förvissad om att försvararna skulle kollapsa innan hans kraft tagit slut.
Anfallet Natten den 22 maj var det månförmörkelse, vilket måste ha uppfattats som ett dåligt omen av stadens försvarare. Morgonen tisdagen den 29 maj inleddes attacken. Den första anfallsvågen, som bestod av başıbozuk-trupper, var dåligt utrustade, och attacken syftade bara till att döda så många försvarare som möjligt.
Det andra anfallet, som till stor del bestod av turkar, sattes in mot ett avsnitt av Blachernai-muren i stadens nordvästra del, som hade skadats av kanonen den 29 maj. Det var under detta anfall som den turkiska legenden Ulubatlı Hasan stormade muren och krossade de bysantinska trupperna. Denna del av muren hade byggts på 1000-talet och var betydligt svagare, och år 1204 hade korsfararna lyckats bryta sig igenom muren just där. Det osmanska anfallet lyckades också den bryta genom murarna, men bara för att lika snabbt slängas ut igen. Ett tredje anfall av janitsjarerna, sultanens elittrupper, slogs även det tillbaka; men då Giovanni Giustiniani, den genuanske generalen som ansvarade för försvaret, skadades i attacken, utbröt panik bland grekerna.
När Guistianis genuesiska hjälptrupper retirerade in i staden mot hamnen, lämnades kejsar Konstantin och hans personliga styrkor att ensamma försvara staden och hålla tillbaka janitsjarerna under befäl av Ulubatlı Hasan. Konstantins trupper kunde i längden inte hålla tillbaka turkarna: försvaret övermannades och bröts igenom på flera punkter längs muren, och janitsjarerna under Hasan kunde fortsätta in i själva staden. Vid denna tidpunkt skingrades försvaret. De grekiska soldaterna övergav sina poster och sprang in i staden för att skydda sina egna familjer, de venetianska soldaterna retirerade till sina skepp i hamnen för att evakueras, medan de genuesiska soldaterna flydde till Galata; övriga soldater ur försvaret begick självmord genom att kasta sig från stadsmurarna.
Vissa historiker menar att Kerkoporta-porten i det aktuella avsnittet av muren hade lämnats olåst och att osmanerna snart upptäckte misstaget. Enligt denna teori var det inte frågan om turkiska mutor: porten ska istället ha varit dold och kanske till och med blockerad av rasmassor som kanonen orsakat.
Kejsar Konstantin själv ledde det sista försvaret. Han dog i striderna som följde inne på stadens gator. Han uppges ha dragit av sig sin kejserliga regalia och lett ett sista försvar mot de inströmmande turkarna för att försvara de närmaste bostadshusen nära murarna, där han dödades tillsammans med sina soldater i det efterföljande slaget på stadens gator. Hans öde är dock inte bekräftat. Venetianaren Nicolò Barbaro påstod till exempel att Konstantin hängde sig så fort turkarna bröt genom San Romano-porten.
Skövling
Den osmanska armén spred ut sig längs de större genomfarterna i staden, förbi de stora forumen och de heliga apostlarnas kyrka, som Mehmed II hade utsett till bas för den patriark han hade utsett till överhuvud för sina blivande kristna undersåtar. Mehmed II sände ut trupper för att skydda dess nyckelbyggnader. De katalanska styrkorna som placerats ut av kejsaren längs denna del var de sista bysantinska trupper som dog. Sultanen lät avrätta Pere Julià, hans söner och konsul Joan de la Via genom halshuggning.
En del civila lyckades undkomma. När venetianarna retirerade mot sina skepp, hade osmanerna redan tagit murarna vid Gyllene hornet. Osmanerna var dock mer intresserade av att attackera och plundra själva staden än att aktivt överta och bevaka Gyllene hornet och hamnen. Den venetianska kaptenen gav då order till sina män att bryta upp Gyllene hornets hamn. De venetianska skeppen lyckades därför segla genom hamnen och framgångsrikt fly från staden, följda av några genuesiska skepp och till och med kejserliga bysantinska skepp, fyllda av både soldater och civila flyktingar. Osmanerna tog kontroll över hamnen kort efter att de flyende skeppen hade lämnat dem; vid middagstiden samma dag.
Sultan Mehmed II gav sina segrande soldater tillstånd till tre dagars fri plundring av staden. Detta var det vanliga under denna tid när en stad hade tagits med våld snarare än kapitulerat frivilligt. Han försökte förhindra en fullständig ödeläggelse av staden, eftersom han hade utsett Konstantinopel till sin blivande huvudstad.
Osmanerna ska ha plundrat bostadshus, våldtagit kvinnor och barn och spetsat dem på pålar, förstört kyrkor, slitit ikoner från deras infattning och böcker från deras bindning. Det kejserliga Blachernaipalatset självt plundrades så svårt att det förstördes och endast väggarna återstod efter attacken. Konstantinopels berömda ikon Hodegetria höggs i fyra delar och förstördes. Stadens innevånare mördades och våldtogs. Samtida innevånare beskrev våldtäkter på tusentals kvinnor, nunnor, unga män och barn av båda könen, som sedan togs som fångar och såldes som slavar.
En samtida källa uppger: "Det var klagorop och gråtande i varje hus, skrik i skiljevägarna, och sorg i alla kyrkor; jämmer från vuxna män och skrik från kvinnor åtföljde plundring, förslavande, separation och våldtäkt". Niccolò Barbaro uppgav att så fort turkarna kom in i staden började de "angripa och förslava varje person de stötte på, och alla som gjorde motstånd mötte svärdet. På många ställe kunde marken inte ses, eftersom det täcktes med högar av kroppar".Melissenos, Makarios (1980). "The Chronicle of the Siege of Constantinople, April 2 to May 29, 1453". In Philippides, Marios (ed.). The Fall of the Byzantine Empire, A Chronicle by George Sphrantzes, 1401–1477. Amherst: University of Massachusetts Press.