Stegsnok (Zamenis scalaris) är en ormart som beskrevs av Schinz 1822. Stegsnoken ingår i släktet Zamenis och familjen snokar. Inga underarter finns listade.
Beskrivning En lång, kraftig orm med gulaktig, rödbrun till mörkbrun ovansida med två mörkbruna längsstrimmor. Ungdjuren har tvärstreck mellan de två längsstrecken, som ger teckningen ett karakteristiskt, stegliknande utseende. Undersidan är otecknat grå hos de vuxna djuren, medan den är vit- till gulaktig med svarta fläckar hos unga individer. Längden varierar mellan 100 och 160 cm, även om de flesta individerna håller sig under 120 cm.
Ekologi Stegsnoken är aktiv under skymningen och natten. Den föredrar soluppvärmda, steniga, tätbevuxna habitat, men kan också påträffas i glesare skogar, buskområden, åkerrenar, häckar, nära vatten samt i människopåverkade habitat som vingårdar, olivlundar, stenmurar och ruiner. Den kan gå upp till 2 200 m i bergen. Arten är marklevande, men klättrar bra på väggar och i lägre vegetation. Den är aktiv och defensiv; även om den saknar gift biter den våldsamt om den fångas. Födan består av smådäggdjur och fåglar. Små byten förtärs levande, medan större kvävs genom omslingring.
Arten är äggläggande; honan lägger mellan 4 och 15 ägg i skyddade markpartier under juli och augusti. Äggen kläcks efter 2 till 3 månader. De 10 till 25 cm långa ungarna lever på ödlor och större insekter som hopprätvingar.
Utbredning Utbredningsområdet omfattar Iberiska halvön (med undantag av nordligaste Spanien) och södra Frankrike. Den har observerats i nordvästra Italien och det finns en osäker förekomst i Marocko.
Status IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig, och populationen är stabil. Arten är vanlig i större delen av sitt utbredningsområde. Möjliga, lokala hot kan vara habitatförlust till följd av intensifierat jordbruk, och vägdöd på grund av att ormen kvällstid gärna uppsöker vägar, som är varma efter dagens solbestrålning.
Källor
Schinz, H. R. (1822) Das Thierreich eingetheilt nach dem Bau der Thiere als Grundlage ihrer Naturgeschichte und der vergleichenden Anatomie von dem Herrn Ritter von Cuvier. Vol. 2., J. G. Cotta, Stuttgart.
Kahl B, Gaupp P & Schmidt G (1980) Das Terrarium., Falken Verlag, Niederhausen (Germany), 336 pp. Schlegel, H. (1837) Essai sur la physionomie des serpens. Partie Générale: xxviii +251 S. + Partie Descriptive: 606 S. + xvi., La Haye (J. Kips, J. HZ. et W. P. van Stockum)
Kategori:Snokar Kategori:Kräldjur i palearktiska regionen