miniatyr|Svinhufvuds heraldiska vapen. Pehr Evind Svinhufvud af Qvalstad, finskt smeknamn Ukko-Pekka ("gubben Pekka"), född 15 december 1861 i Sääksmäki, död 29 februari 1944 i Luumäki, var en finländsk jurist och politiker. Han var en central gestalt i Finlands frigörelse från Ryssland och ledde den senat som utropade Finlands självständighet i december 1917. Svinhufvud tjänstgjorde som riksföreståndare 1918, statsminister 1930–1931 och Finlands president 1931–1937. Som president kvävde han det fascistinspirerade Mäntsäläupproret 1932 och styrde in Finlands utrikespolitik mot nordiskt samarbete.

Biografi

Barndom, utbildning och giftermål Pehr Evind Svinhufvuds släkt adlades på 1500-talet och överflyttade på 1700-talet från Sverige till Finland. Svinhufvuds far, sjökaptenen Pehr Gustaf Svinhufvud, drunknade i den grekiska arkipelagen då sonen var två år gammal. Svinhufvud tillbringade sin tidiga barndom i sin farfars hem i Sääksmäki. Farfadern, länskamreraren Pehr Gustaf Svinhufvud, begick självmord och gården såldes på exekutiv auktion. Svinhufvud flyttade då med modern Olga von Becker och sin ett år äldre syster till Helsingfors. Svinhufvud gick i det svenskspråkiga Helsingfors normalskola, fastän han var finskspråkig.

År 1878, då han var 16 år gammal, skrev han in sig vid Helsingfors universitet. Där tog han kandidatexamen 1881 och magisterexamen 1882; hans huvudämnen var finsk, rysk och skandinavisk historia. År 1886 avlade han juris magisterexamen. 1889 gifte sig Svinhufvud med sin syssling Alma (Ellen) Timgren (1869–1953). De fick sex barn, Yngve (1890–1991), Ilmo Gretel (1892–1969), Aino Mary (1893–1980), Eino (1896–1938), Arne (1904–1942) och Veikko (1908–1969).

Juristkarriär och politiskt motstånd Som släktens huvudman deltog Svinhufvud för första gången i lantdagen 1894, som medlem av adelsståndet. Han nådde ingen framträdande position i lantdagen och var främst en förespråkare för det finska språkets rättigheter.

Svinhufvud började sin juristkarriär i Åbo hovrätt, först som assessor och sedan som ledamot av Lagberedningen. År 1902 väckte hovrätten åtal mot generalguvernören Nikolaj Bobrikov efter att människor hade besvärat sig över guvernörens användning av våld för att upplösa en demonstration mot värnpliktsuppbåden 1902. Bobrikov krävde att hovrätten skulle avsluta processen och då detta inte skedde avskedade han 16 tjänstemän, bland dem Svinhufvud.

Därefter började Svinhufvud arbeta som advokat i Helsingfors. Han ägnade sig åt politisk verksamhet i lantdagen och i den hemliga organisationen Kagalen. På aktivisternas begäran verkade Svinhufvud även som försvarsadvokat för Lennart Hohenthal, som hade mördat prokurator Eliel Soisalon-Soininen.

Talman i lantdagen Som anhängare av det Ungfinska partiet var Svinhufvud en central figur vid skapandet av den nya lantdagsinstitutionen. Svinhufvud blev april 1906 utnämnd till vicehäradshövding i Heinola tingsrätt. Han blev den nya lantdagens första talman 1907, en befattning han innehade till 1912. Vid öppnandet av lantdagen 1909 höll Svinhufvud ett tal där han delvis kritiserade det dåvarande styret av Finland. Som följd av detta upplöste kejsaren lantdagen omedelbart. Året därpå upplöstes lantdagen av samma orsak.

Förvisning till Sibirien År 1914 deporterades Svinhufvud till Sibirien efter att han vägrat följa vad han ansåg var olagliga order av den ryske prokuratorn . Redan då var han känd som en av det passiva motståndets ledande män. Från Sibirien höll Svinhufvud i hemlighet kontakt med den aktivism som var företrädare till jägarrörelsen.

Självständigheten och inbördeskriget När han återvände hem efter den stora ryska revolutionen i mars 1917 hyllades han och utsågs till prokurator. Från december 1917 var Svinhufvud det självständiga Finlands första regeringschef som senatens ordförande. Han var chef för senaten som utropade Finlands självständighet och reste till Petrograd för att utverka sovjetregeringens erkännande. Nyårsafton 1917 besökte Svinhufvud personligen Lenin i Petrograd, och den 4 januari 1918 erkände folkkommissariernas råd officiellt Finlands självständighet.

När inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918 ledde Svinhufvud den vita regeringen medan Mannerheim ledde de stridande förbanden. Han gömde sig först för de röda i Helsingfors, men lyckades fly med en kapad isbrytare till Reval. Därifrån reste han via Berlin och Stockholm till Finland och övertog ledningen av den finska regeringen i Vasa.

miniatyr|stående|Finlands senat 1917, Svinhufvud vid ändan av bordet.

Riksföreståndare och monarkiprojektet Efter krigets slut i maj 1918 valdes Svinhufvud till riksföreståndare, det vill säga tillfällig statschef. Han försökte åstadkomma en militärallians med Tyskland, men när detta inte kom till stånd ansåg han att Finlands statsskick bör ändras till en monarki. Monarkin var för Svinhufvud ett medel för att säkra Tysklands stöd — någon rojalist var han aldrig. Han arbetade aktivt för valet av en tysk furste till finländsk kung genom att resa till Berlin och be Kejsar Wilhelm II låta sin son Oskar bli kung. Den tyskvänliga linjen blev omöjlig i och med Tysklands kapitulation, och i slutet av 1918 avgick Svinhufvud som riksföreståndare för att ersättas av general Mannerheim.

miniatyr|stående|Juho Kusti Paasikivi (vänster) och Svinhufvud diskuterar det finska monarkiprojektet 1918.

Mellantiden 1919–1930 Efter att ha lämnat de statliga uppdragen arbetade Svinhufvud i några år som verkställande direktör för kreditinrättningen Suomen Vakuus Oy i Åbo, men det nya företaget hade ingen framgång. Han beviljades statlig pension och drog sig tillbaka till Luumäki, där han höll sig borta från politiken. Hans viktigaste intresse blev skyddskåren, där han avancerade från soldat till fältväbel. Han deltog aktivt i skjutövningar och blev en framgångsrik tävlingsskytt.

Svinhufvud var medlem i Nationella samlingspartiet och utsågs 1925 av partiet till presidentkandidat. Han fick 68 elektorer och redan i den första omgången röstade partiet istället på den andre samlingspartisten, Hugo Suolahti.

Statsminister och president Då de antikommunistiska aktiviteterna tagit form i Lapporörelsen kallades Svinhufvud av president Lauri Kristian Relander till statsminister 1930. Hans mål var att dels utrota kommunismen, dels upprätthålla rättsordningen.

År 1931 valdes han till president med 151 röster mot Ståhlbergs 149. Som nyinvald president var Svinhufvuds första åtgärd att utse Mannerheim, som sedan 1919 hållit sig borta från statliga uppdrag, till ordförande för det förnyade försvarsrådet.

Svinhufvuds allvarligaste utmaning som president kom i månadsskiftet februari–mars 1932, då skyddskårister i Mäntsälä gjorde uppror och ledningen för Lapporörelsen började stödja upproret genom att kräva regeringens avgång. Svinhufvud tog över den operativa ledningen och höll ett tal i radion där han uppmanade de upproriska att ge upp. Han förklarade att han genom hela sitt liv stridit för lag och rätt och att varje konspiration från och med nu riktade sig mot honom personligen. Radiotalet knäckte upproret — skyddskårister som var på väg till Mäntsälä från olika håll i landet vände om, och upprorsmännen gav upp.

Med stöd av Mannerheim och Paasikivi gick Svinhufvud målmedvetet in för en nordisk orientering, man ville bland annat utveckla relationerna till Sverige, särskilt inom försvarspolitiken. Största delen av utrikespolitiken överlät han till utrikes­ministrarna Aarno Yrjö-Koskinen och Antti Hackzell. Svinhufvud gjorde inga officiella statsbesök under sin tid som president, och likaså gjordes inga statsbesök till Finland.

På det inrikespolitiska planet bidrog han till att bibehålla och skärpa förbudet mot kommunismen samt vägrade 1936 att tillsätta en socialdemokratisk regering. Hans starkt högerorienterade hållning hindrade inte att han med sitt gemyt och sin folklighet var vida populär.Bra Böckers lexikon. 1980.

Svinhufvuds syn på staten var på många sätt konservativ. Han ansåg att en stark stat behövdes för att upprätthålla försvaret och rättsväsendet men också för att rätta till missförhållanden i samhället.

När Svinhufvud ställde upp i presidentvalet 1937 blev han inte återvald på grund av sitt motstånd mot att Socialdemokraterna skulle få komma i regeringsställning. Socialdemokraterna satsade på Agrarförbundets kandidat Kyösti Kallio, och denne blev vald till president.

Efter presidentämbetet Efter presidentämbetet drog sig Svinhufvud återigen tillbaka ur offentligheten. I slutskedet av vinterkriget reste han till Tyskland för att utverka stöd åt Finland, men Hitler vägrade att ta emot honom. Han reste också till Rom för att träffa Mussolini, men resultaten blev samma där. Under denna resa träffade han däremot påven Pius XII. Under fortsättningskriget gav Svinhufvud ut skriften Kansallinen ohjelma (Ett nationellt program), som presenterade en plan för att skapa ett Stor-Finland genom aktiv krigföring. Svinhufvud dog i februari 1944 och en begravning hölls två månader senare.

Eftermäle Svinhufvuds eftermäle har varit tudelat. Han har lovordats för sin fasta laglighetslinje och sina orädda insatser i försvaret av Finlands rättsväsende, som krävde personliga uppoffringar och ledde till exil i Sibirien, samt för sitt resoluta ingripande i Mäntsäläupproret. Å andra sidan har han kritiserats för sin ensidiga politiska verksamhet och särskilt för sin totala tillit till Tyskland 1918.

En staty av Svinhufvud restes 1961 utanför riksdagshuset, nära statyn av Ståhlberg. Statyn är gjord av Wäinö Aaltonen.

Utmärkelser

Referenser

Noter

Externa länkar

P. E. Svinhufvud i 375 humanister 4.6.2015, humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet.

Kategori:Finlands presidenter Kategori:Finlands statsministrar Kategori:Finländska samlingspartister Kategori:Finlandssvenska politiker Kategori:Finlands riksföreståndare Kategori:Mottagare av Serafimerorden Kategori:Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden Kategori:Mottagare av Örnkorset Kategori:Storkorset av Frihetskorset Kategori:Mottagare av Tre Stjärnors orden Kategori:Mottagare av Nederländska Lejonorden Kategori:Storkorset av Röda örns orden Kategori:Mottagare av Röda örns ordens första klass Kategori:Mottagare av Sankt Olavs orden Kategori:Alumner från Helsingfors universitet Kategori:Personer i Finland under 1900-talet Kategori:Personer från Valkeakoski Kategori:Födda 1861 Kategori:Avlidna 1944 Kategori:Män