Per Daniel Amadeus Atterbom, född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Atterbom var professor vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien från 1839 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö.
Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och lärare åt den blivande kung Oscar I under åren 1819–1821.
Släkten Atterbom härstammar från bonden Lars Hemmingsson i Ledberg i Östergötland, som föddes under andra halvan av 1500-talet. Släktnamnet togs av dennes sonson, komministern Jonas Hemmingi Atterbom, efter hemmanet Attorp i Rappestads socken, där han föddes 1663.
Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå som han började arbeta på från 1811. Båda kallades sagospel av honom själv. Lycksalighetens ö publicerades 1824 och 1827 i två delar. Fågel blå publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk kalender. Svenska siare och skalder 1-6, Sveriges första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841–1855, och för denna fick han sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).
Trots stora framgångar var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och tidvis öppet hånad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.
Biografi
Uppväxt Atterbom var son till komministern Gabriel Atterbom och dennes svärmiskt religiösa hustru Hedvig Kristina Kernell, och barndomen kom att bli av avgörande betydelse för hans framtida diktning och filosofiska åskådning. Han var tidigt utvecklad och sysslade redan som barn med författarskap. Vid åtta års ålder skrev han en roman, Alphonsus och Marina, historia gjord av mig. Inåtvänd och fysiskt klen blev han en bokvurmare. Vid tio års ålder hade han på egen hand lärt sig tyska ur Pufendorfs universalhistoria och Hübners geografi, läst Mörks Adalrik och Göthilda, Wallenbergs Susanna, Dalins dikter, Snorre Sturlassons konungasagor och Vilkinasagan, Cornelius Nepos med mera. 1799 sattes han i skola i Linköping, där han bodde hos sin morbror, konsistorienotarien Per Kernell (far till Per Ulrik Kernell). Han var en av Carl Gustaf af Leopolds närmaste vänner, och i dennes välförsedda bibliotek vidgade han flitigt sina kunskaper. Han lärde känna Leopolds, Kellgrens, Lidners, Bellmans och Franzéns verk och hänfördes av dem. Men ännu mer älskade han två tyska författare, nämligen Christoph Martin Wieland och framför allt Gottfried August Bürger.
Nyromantiker i Uppsala miniatyr|Atterbomska huset i Uppsala. Atterboms hem åren 1807–1810 År 1805 blev Atterbom student vid Uppsala universitet, som medlem i Östgöta nation, och togs på hösten samma år in i sällskapet Vitterhetens vänner, som dock snart upplöstes. Faderns död 1807 resulterade i en depression som skulle återkomma och fortsätta plåga Atterbom livet ut. Under krisen kom han i kontakt med den tyska nyromantikens estetiska och filosofiska idéer, bland annat genom författare som Novalis och Tieck. Med likasinnade vänner bildade han 1807 sällskapet Musis amici, vilket följande år bytte namn till Auroraförbundet. Från 1810 utgav sällskapet tidskriften Phosphoros, där en intensiv propaganda bedrevs. Atterboms främsta bidrag i detta var som lyriker, men han författade även polemiska skrifter. Tidskriften dog ut under 1813.
Auroraförbundet tog snart som sin uppgift att reformera den svenska kultureliten, och de viktigaste datumen i Atterboms liv under andra decenniet av 1800-talet betecknar betydelsefulla händelser i svensk litteraturhistoria. Genom studiet av modern tysk litteratur hade Auroraförbundets medlemmar fått helt andra begrepp om poesins väsen än vad deras samtids svenska lyriker grundade sig på. Dessa befann sig vid 1800-talets början i en epigon- och avmattningsperiod, som träffande kallats den svenska litteraturens järnår. Huvuddelen av de dikter som skrevs var moraliserande dikter och reflektionsvers, utan innerlighet och styrka i känslan, och med en enformig metrik, vars kulmen kom i den ofta gynnade alexandrinen. Genom sin drömmande och grubblande natur, genom sina barndomsintryck från Åsbodalens idylliska skönhet samt genom den i föräldrahemmet rådande kristliga fromheten gick Atterbom i de nya riktningarna, som inom tysk litteratur avlöst den franskklassiska skolan.
De nya riktningarna baserades på fantasin i stället för förståndet. Man ville i dikten uttrycka känslor och stämningar genom suggestiva medel, som färg- och bilduttryck samt akustiska effekter. 1700-talets rationalism avlöstes av romantiken, och för dennas mystiska världsåskådning och musikalisk-syntetiska poesi blev Atterbom en förkämpe i Sverige. Redan före Auroraförbundets medlemmar hade Lorenzo Hammarsköld, Clas Livijn, Carl Adolph Agardh och Johan Christoffer Askelöf påverkats av romantiken.
miniatyr|Per Daniel Amadeus Atterbom, samtida litografi. Omvälvningen inom litteraturen krävde både ett estetisk-kritiskt angrepp mot den akademiska riktningen och utvecklingen av en positiv skönlitterär produktion. Kretsar i Stockholm började kampanjen i december 1809 med veckotidningen Polyfem, till stor del omfattande förlöjligande och ironiska stycken. Atterbom bidrog med de i hetsigt polemisk ton skrivna dikterna Xenier och Rimmarbandet. Uppsaliensiska kretsar grundade månadsskriften Phosphoros, vars första häfte kom ut sommaren 1810. I Uppsala publicerades även den av Atterbom redigerade Poetisk kalender (1810–1822), samt Svensk litteraturtidning, som gavs ut av Vilhelm Fredrik Palmblad tillsammans med Atterbom.
De nyromantiska fosforisterna, uppkallade efter Uppsalatidskriften, blev inbegripna i en långvarig och häftig strid, där man på ömse sidor gjorde sig skyldig till ensidighet och överdrifter. Genom sin ideellt osjälviska men hänsynslösa strävan fick Atterbom och hans kamrater ungdomen med sig. De förändrade den svenska litteraturen, men deras polemik skapade långvariga konflikter. På många håll var man ovillig att erkänna det genomgripande förändringssarbete som de och deras meningsfränder åstadkom eller gav uppslag till. Tidigt hyllad som förebild av sina anhängare intog Atterbom en av de mest framskjutna platserna i den litterära striden. Viktigast av hans produktion under åren 1810–1817, hans kamp- och utvecklingstid, är hans dikter. Genom dessa blev han banbrytande till både formen och innehållet. Enligt litteraturhistoriker Fredrik Vetterlund införde han i svensk diktning en absolut stämningspoesi, som ville tränga in i och återge det omedvetna och som stod i direkt motsättning till akademisternas logisk-rationella bildning.
Utgående från Friedrich von Schellings naturfilosofi ville Atterbom i dikt tolka samklangen mellan naturvärlden och människans själsliv och i symbolisk form framställa sin mystiska spekulation. För första gången i svensk poesi utnyttjade Atterbom alla verskonstens musikaliska element, rytm, rim och andra slag av ljudharmoni, för att framkalla en stämning, och i hans stil överflödade färgnyanser och bilder. Den svenska naturen blev skildrad i känsliga tavlor, efter att under årtionden ha förbisetts som poetiskt stoff. När han utformade denna nya poetiska teknik och utvecklade sin världsåskådning blev resultatet naturligt nog inte alltid utan brister. Hans strävan efter känsloskildring medförde ibland en viss konturlöshet, hans språkliga uppfinningsiver föll ibland mindre väl ut, och det allegorisk-metafysiska nådde ofta inte fram till klarhet. Beskyllningar om dunkelt, meningslöst ordprål och tyskeri utgjorde också den huvudsakliga kritiken mot Atterbom, liksom mot nyromantiken överhuvudtaget. Motståndarna, vilkas huvudorgan var den av Per Adam Wallmark redigerade Journal för litteraturen och theatern (indragen 1813 och följd av Allmänna journalen), angrep Atterbom med att hånfullt underkänna hans poetiska förmåga. Hans svagaste alster, till exempel den av Leopold nedgjorda Tasso-översättningen, rönte ytterst skarp kritik. Denna kritik ställde sig lika oförstående till Atterboms främsta lyriska dikter från dessa år, till exempel Erotikon (Phosphoros 1810), Skaldarmal (ibid. 1811), ett av de första försöken till en fornnordiskt nationell diktning i Sverige, cykeln Blommorna (Poet. cal. 1812), Allegro och adagio (ibid. 1813) och fragmenten av sagan om Fågel blå (ibid. 1814).
Av Atterboms prosauppsatser under dessa år är flera av betydelse genom sina programuttalanden i filosofi och konstlära. I Phosphoros offentliggjorde han märkliga estetiska avhandlingar om Bellman och Ehrensvärd, vilka båda han satte synnerligen högt. Han framhöll Thorild som romantikernas föregångsman. Som inledning till en samling folkvisor, vilka han publicerade i Poetisk calender för 1816 under titeln Nordmansharpan, skrev han en kort översikt över den äldre svenska poesin, varvid han starkt förhärligade folkdikten, gav mycket erkännande åt Georg Stiernhielm och Frans Michael Franzén samt betonade det nationella i romantikens syfte. Hans granskning av Svenska akademiens handlingar (i Svensk litt. tidn. 1814–1815) var den av hans uppsatser som väckte den största förbittringen hos motståndarna. Den utgör ett skarpt angrepp på hela den akademiska riktningen och dess inflytande på nationen. Upprördheten på den akademiska sidan var så stor, att hovkanslern hotade Palmblad med att tidningen skulle dras in, och han fick en varning av det akademiska konsistoriet. Vidare deltog Atterbom i en religionsfilosofisk pressfejd till försvar för Schellings lära, vilken angripits som irreligiös – man lär rentav ha övervägt att åtala honom för kätteri.
Samtidigt med sitt oförtrutna arbete för den nya vitterheten hade Atterbom även bedrivit studier i filosofi. Han promoverades 1815 jämte Palmblad, Sondén, Almquist, Fahlcrantz med flera. Överansträngning och de polemiska striderna hade nu lagt tyngre bördor på hans axlar än han orkade bära, och hans sinne, som inte var starkt nog att uthärda en offentlig strids hugg och sting, hade blivit uttröttat. Hans ekonomiska utsikter var mörka, och han hade planer på att för försörjningens skull bli präst eller jurist. Tack vare vänners hjälp fick han emellertid ekonomiskt stöd som gjorde att han kunde företa en längre utrikesresa.
Tysklandsresan och senare delen av livet miniatyr|Per Daniel Amadeus Atterboms gravsten på Uppsala gamla kyrkogård. Under en två år lång vistelse bland annat i Tyskland 1817–1819 kom han, tack vare Amalia von Helvig, som han lärt känna under hennes tidigare besök i Sverige, i beröring med flera av Tysklands ledande kulturpersonligheter. Han lärde under denna resa känna Schleiermacher, Rühs, Steffens, Jean Paul, Jacobi, Baader, Müller, Friedrich Rückert, Friedrich Schlegel, Hegel, Solger, Tieck, Thorvaldsen och Oehlenschläger. Atterbom blev även god vän med Schelling. Resan innebar även en ny kris under vilken han omvärderade delar av den romantiska filosofin och alltmera återgick till den kristna offertanken.