Leo Strauss, född 20 september 1899 i Kirchhain, Hessen-Nassau, död 18 oktober 1973 i Annapolis, Maryland, var en tysk-amerikansk politisk filosof.
Få av 1900-talets filosofer har blivit så kontroversiella som den amerikanske politiske teoretikern Leo Strauss. Uppfattningarna om hans gärning går ofta så vitt isär att det ibland blir svårt att tro att de handlar om samme man. Utgår man från hans ämnesval och egna texter framstår han som en originell, om än något otidsenlig och minst sagt excentrisk filosofihistoriker med Platon, Machiavelli, Hobbes och Maimonides som specialområden.
Biografi Leo Strauss föddes i en judisk familj i Tyskland 1899. Han genomgick en traditionell tysk utbildning i humaniora med inriktning mot klassikerna och kom med tiden att studera filosofi för Martin Heidegger vid universitetet i Marburg. Det var också där han inledde sin akademiska karriär genom att publicera ett par föga uppmärksammade texter om bland annat de båda judiska tänkarna Maimonides och Spinoza. Han doktorerade i Hamburg 1921 under Ernst Cassirer med en avhandling om Friedrich Jacobi.
När nazisterna väl kom till makten lyckades Strauss lämna Tyskland i relativt god tid. Följaktligen kunde han redan några år senare fortsätta sin avbrutna karriär först i Storbritannien och senare i USA. Med tiden kom han att etablera sig som professor i den politiska filosofins historia vid University of Chicago där han verkade fram till sin död 1973.
Mest känd är Strauss kanske främst för två saker: sin förmåga att samla lärjungar kring sig och sitt allt annat än ortodoxa förhållningssätt till sitt material. Straussianerna har visserligen aldrig nått något större akademiskt erkännande utanför University of Chicago, åtskilliga av dem återfinns istället på inflytelserika poster i republikanernas Washington, vilket också torde vara en del av orsaken till den uppmärksamhet som Strauss dragit till sig på senare tid.
Filosofisk teori Syn på de klassiska filosoferna Teoretiskt sett kännetecknas Strauss filosofi emellertid främst av hans tes att de filosofiska klassikerna, tolkade bokstavligen och på rätt sätt, i högre grad än någonting som skulle kunna ha producerats under 1900-talet innehåller lösningen på vår tids politiska och filosofiska problem. Hans kanske mest sammanfattande och lättillgängliga presentation av detta förhållningssätt torde vara den samling föreläsningar som getts ut under titeln Natural Right and History där han tar avstamp i den amerikanska konstitutionens kända formulering ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights […]”. Till skillnad från så många andra uttolkare av detta slags rättighetsetik väljer han emellertid att inte främst tolka den i ljuset av upplysningstidens tänkande. Istället fäster han uppmärksamheten på rättighetstänkandets betydligt längre historia inom filosofin, över Thomas av Aquino och Maimonides, tillbaka till dess ursprungliga formulering hos Aristoteles. Här lägger han tydligt tonvikten på kontinuiteten mellan modernt rättighetstänkande, medeltida kristen och judisk naturrättsfilosofi och Aristoteles antika förlaga. Tyngdpunkten förskjuts därmed från de jämlikhetskrav som bildat grunden för bland annat Franska revolutionens rättighetssyn för att istället understryka vikten av att rättigheter är naturliga och av Gud givna. I medeltida naturrättsfilosofi hade denna naturlighet betraktats som förklaringen till att den naturliga rätten kunde deduceras med hjälp av förnuftet, utan ledning av den bibliska uppenbarelsen, och att den därmed var tillgänglig för alla folk, oavsett religion. Samtidigt som den var allmänmänsklig var naturrätten emellertid också av Gud given och därmed moraliskt bindande oavsett de etiska ställningstagandenas kontext.
Syn på de moderna filosoferna I motsats till föreställningen om absoluta rättigheter deducerbara ur en oföränderlig mänsklig natur ställer Strauss upp senare tiders synsätt, som enligt honom istället tar sin utgångspunkt i att så väl mänskliga rättigheter som andra moraliska och etiska grundregler betraktas som instrumentella eller begränsade till sin historiska kontext. Detta synsätt skulle för första gången ha presenterats på ett filosofiskt konsekvent sätt av Machiavelli, och senare kommit att utgöra grunden för så väl Hobbes och Rousseaus filosofier som för modern kontextorienterad humaniora och mekanistisk samhällsvetenskap i Marx och Max Webers anda (en tanke som också utvecklas i bland annat Thoughts on Machiavelli, The Political Philosophy of Hobbes). Inte nog med det, Strauss anser sig till och med kunna spåra detta fördärvbringande relativistiska inflytande i Edmund Burkes konservativa filosofi med dess respekt för allting bestående, oavsett etiskt värde.
Liksom för andra, i övrigt helt olikartade, tyska efterkrigsintellektuella som Horkheimer och Adorno, blir nazismen för Strauss det moderna tänkandets yttersta konsekvens. I Strauss världsbild innebar renässansen – sedd som det modernistiska tänkandets historiska introduktion – ironiskt nog snarast ett slags avståndstagande från en antik tradition som förblivit förhärskande under medeltiden. Samtidigt kan också de amerikanska grundlagsfäderna pekas ut som några av de sista representanterna för en universalistisk moral som i sin tur kan sättas i motsats till en fördärvbringande moralupplösning som kastat in Europa i två världskrig. Resultatet av detta är en bild av dagens USA som ett land inbegripet i en avgörande kulturkamp mellan å ena sidan de amerikanska värderingar, som samtidigt också är det medeltida Europas och den klassiska antikens värderingar, och å andra sidan ett fördärvbringande modernt europeiskt inflytande förmedlat via bland annat weberiansk sociologi, västeuropeisk socialliberalism, postmodernism och från Heidegger härstammande existentialism. Detta är också den bild som förts ut i den amerikanska debatten av anhängare som exempelvis Allan Bloom, författaren till den bästsäljande debattboken The Closing of the American Mind som i Strauss anda pekar ut de potentiellt förödande konsekvenserna av de klassiska utbildningsformernas nedgång i USA.
Den ädla lögnen Ett nyckelbegrepp i Strauss politiska teori är den ädla lögnen. Begreppet som utvecklades av Platon, bland annat i Staten, bygger vidare på hans idéer om filosofernas välde i detta ideala politiska system. Eftersom filosofernas position bygger på att de bättre än andra förstår samhällets bästa kommer det med nödvändighet uppstå situationer där de tvingas sträva efter att uppnå mål som medborgarna helt enkelt inte kan förstå. För att kunna uppnå dessa mål behöver filosoferna konstruera myter eller ”ädla lögner”. För Strauss gäller denna regel emellertid inte enbart för de härskande filosoferna i Platons idealstat utan också för filosofer i allmänhet, eftersom filosofer genomgående ägnar sig åt tankar som kan bli ytterst farliga för samhällets stabilitet om de når ut till massorna och missuppfattas av folk som helt enkelt inte kan förstå dem. En god filosof bör därför enligt Strauss inte redovisa sina tankar öppet och klart – åtminstone inte inför allmänheten – utan istället förbehålla dem för en sluten krets av utvalda lärjungar och för dem som förmår tolka deras mer kryptiska texter på rätt sätt.
Det var emellertid inte Staten som Strauss betraktade som Platons främsta politiska verk, utan istället hans senare och mera pragmatiska verk Lagarna, ett verk som skiljer sig från Staten bland annat i det avseendet att den accepterar de redan privilegierade som härskare även i det goda samhället. Filosofernas funktion blir därmed mera oklar. En rimlig tanke är dock att den borde röra de härskandes utbildning. Strauss understryker mycket riktigt också att Sokrates huvudsysselsättning i de platoniska dialogerna tycks vara just att samtala med medlemmar ur de härskande klasserna, samt med deras retoriska rådgivare bland sofisterna. Stor vikt läggs också på de lagar som gett verket dess namn i bästa fall bör förbli helt oföränderliga, något som även tycks gälla de myter som förväntas upprätthålla medborgarnas respekt för den bestående ordningen. Det främsta exemplet på en sådan myt som enligt Strauss av allt att döma borde upprätthållas i moderna samhällen torde vara den traditionella religionen med tillhörande moral. Den ädla lögnens princip har också lett fram till Strauss ofta särpräglade metoder för närläsning av klassiska filosofiska texter i syfte att uttolka de budskap tänkare som Platon och Machiavelli kan ha dolt däri. Denna tankegång har också lett många av hans egna läsare, inte minst somliga av hans kritiker, till tanken att även han själv gjort samma sak och att kryptiska budskap följaktligen döljer sig i hans böcker.
Kritik av Strauss Ett bra exempel på vad som rimligen måste beskrivas som antistraussianism är den kanadensiska statsvetaren Shadia Drury, som i boken Leo Strauss and the American Right pekar ut Strauss som en ”nykonservatismens gudfader” i full färd med att utnyttja Chicagouniversitetets kurser för att utbilda en ny politisk elit. Förvånansvärt nog tycks Drury också betrakta denna strategi som ytterst framgångsrik eftersom inte bara nykonservativa intellektuella som Allan Bloom och Irving Kristol pekas ut som ”anhängare” utan även politiker och domare som Newt Gingrich och Clarence Thomas. En stor del av Drurys kritik kan också ledas tillbaka till att hon i princip tycks sätta likhetstecken mellan Strauss version av den platonska ädla lögnen och Machiavellis påståenden om att en stor furste bör tyckas vara ärlig, men aldrig kan vara det, utan istället hela tiden enbart säga det som bäst gynnar honom. Det faktum att Strauss i Thoughts on Machiavelli uttryckligen tar avstånd från denna tes, pekar ut Machiavelli som ”a teacher of evil” och gör honom till symbolen för alla de inslag i moderniteten han tar avstånd ifrån, avfärdas av Drury som enbart det främsta exemplet på Strauss tendens att dölja det han verkligen menar i medvetet missledande text. Ironiskt nog har Drury med andra ord i det närmaste kommit att anamma Strauss egen, allt annat än okontroversiella, tolkningsteori där författarens egentliga mening med texten enbart kan uttolkas av den som redan känner till, eller åtminstone anar, vad som döljer sig bakom de vilseledande rökridåer denne kan förväntas ha fyllt sin text med.