miniatyr|Abdur Rahman Khan Abdur Rahman Khan (Abd-ur-rahman, Abd-ar-rahman, Abdul Rahman), född 1845 (?), död 1901, var 1880–1901 emir av Afghanistan. Han tillhörde den pashtunska Barakzaidynastin samt var son till Mohammad Afzal Khan och sonson till Dost Muhammed. Abdur Rahman styrde landet på ett sätt som gjorde att han kallades "järnemiren".

Det afghanska riket Det afghanska rike som skapats 1747 av Ahmed Shah Durrani var ingen sammanhållen stat utan byggde på bräckliga allianser mellan olika stamhövdingar, där det pashtunska stamförbundet Durrani dominerade. Området beboddes av en mängd olika folk med olika språk, kultur och religion. Stamhövdingar styrde sina områden och bekämpade varandra, och den centralmakt som sedan 1775 utgick från Kabul hade inte kontroll över hela landet. Imperiets ekonomi och sammanhållningen mellan de ledande stamhövdingarna byggde på plundring av erövrade områden i Nordindien, Centralasien och nuvarande Iran.

Abdul Rahmans farfar emiren Dost Muhammed (död 1863) regerade ett betydligt mindre område. Under hans tid blev Afghanistan i praktiken ett brittiskt protektorat, med rätt till inre självstyre men utan egen utrikespolitik. Dost Muhammed lyckades behålla de pashtunska stammarnas stöd genom återerövring och plundring av områden inom landet men lyckades inte ta full kontroll över landets inre bergiga delar. Efter hans död utbröt strider mellan hans ättlingar. Efter andra anglo-afghanska kriget lyckades sonsonen Abdur Rahman 1880 bli erkänd av engelsmännen som emir. Han accepterade Afghanistans roll som buffertstat mellan Ryssland och Storbritannien och tog sig med engelsmännens stöd uppgiften att ena det splittrade stamsamhället till en modern nation med stark centralmakt.

"Järnemiren" Abdur Rahman styrde Afghanistan mycket hårda metoder och blev kallad "The iron emir" - Järnemiren. Den ekonomiska basen i hans rike upprätthölls genom ett starkt stöd från Brittiska Indien och genom militär erövring, beskattning och plundring av områden inom landet som tidigare varit utanför centralmaktens kontroll. Centralmaktens våld mötte motstånd, och under hans tjugoen år vid makten slog Abdur Rahman ned ett fyrtiotal revolter. Fyra av dem var så stora att han själv betecknade dem som inbördeskrig. Två av krigen fördes mot Abdur Rahmans kusiner som utmanade honom om tronföljden. 1881 besegrade han Ayub Khan som hade sin bas i Kandahar, och 1888 besegrade han Ishaq Khan som vid denna tid var guvernör över afghanska Turkestan i norr.

Huvuddelen av krigen handlade dock om centralmaktens strävan att lägga under sig områden som tidigare varit åtminstone halvt oberoende, och att skapa och behålla allianser med pashtunska stamfränder som fick tillgång till erövrad mark eller beskattningsrätt. De som drabbades av, och gjorde motstånd mot detta, var inledningsvis pashtunska stammar som inte tillhörde Abdur Rahmans eget stamförbund Durrani. Därefter angrep han andra folkgrupper, som tadzjiker, hazarer, uzbeker och turkmener. Han tvångsförflyttade pashtunska stammar från landets södra delar till nordligare områden som beboddes av andra folk än pashtuner och han skapade en centralstyrd administration som försvagade makten hos traditionella stam- och klanledare samtidigt som den dominerades av en pashtunsk elit. Hans sätt att plundra det egna landet har av antropologen Louis Dupree betecknats som "intern imperialism".Louis Dupree: Afghanistan (1980) s. xix citerad i Ibrahimi 2022 s. 64 Hårdast drabbade var den hazariska folkgruppen - se vidare nedan.

Redan från början av sin regeringstid var Abdur Rahman helt beroende av brittiskt stöd. Det var brittiska sändebud som hade valt ut honom som Afghanistans härskare vid det andra anglo-afghanska krigets slut 1880, och britterna betalade honom stora summor pengar och försåg honom med en mängd vapen för att han skulle kunna säkra in position när britterna drog sig tillbaka. Detta stöd fortsatte sedan under hela hans regeringstid. I gengäld accepterade han att britterna tog hand om landets utrikespolitik och även ändrade dess gränser. Detta skedde regeringstid flera gånger genom beslut från Ryssland och Storbritannien. Panjdeh-krisen 1885 ledde till en för Afghanistan ogynnsam dragning av den tidigare oklara gränsen mot Ryssland. 1895-96 beslutade en brittisk-rysk kommission att Afghanistan skulle ansvara för den smala Wakhankorridoren mellan bergsmassiven Pamir och Hindukush, för att de båda stormakterna inte skulle ha en gemensam gräns. 1893 drogs Durandlinjen som gräns mellan Afghanistan och Brittiska Indien (nuvarande Pakistan).

När det gällde landets inre angelägenheter fick Abdur Rahman fria händer av britterna, som framför allt ville ha en pålitlig allierad och uppskattade att han agerade kraftfullt mot eventuella hot. Med hjälp av det brittiska stödet kunde han bygga upp en stående professionell armé. Han spelade ut olika stamledare mot varandra enligt principen "söndra och härska" och utnyttjade religionen för att legitimera sin roll som statsöverhuvud och sina krigståg mot den egna befolkningen. Han byggde också upp en stark organisation för inrikes spioneri och angiveri, efter mönster av den tsarryska underrättelsetjänsten som han kommit i kontakt med under sin exil i Tashkent innan han blev emir. Han lät bygga en mängd fängelser, fängslade och avrättade många tusen inbillade eller verkliga fiender och gjorde sig känd för fantasifulla och grymma metoder för tortyr och avrättning.

Samtidigt arbetade han för att modernisera Afghanistan, bjöd in utländska läkare, ingenjörer och tryckare och sökte europeisk rådgivning om sådant som transportsystem och bevattning. Han uppmuntrade också etablering av små tillverkningsindustrier och importerade europeisk teknisk utrustning. Han ville dock inte bygga järnvägar eftersom han befarade att det skulle underlätta för utländsk militär att ta överlandet. Med vissa undantag i Kabul utvecklade han heller inget modernt utbildningssystem.

Abdur Rahman hade ett flertal hustrur, bland andra Babo Jan som agerade som hans rådgivare. Till skillnad från de flesta andra afghanska härskare blev han inte störtad och dödad utan dog en naturlig död. Hans självbiografi utkom 1900 i engelsk översättning ("The life of Abdur Rahman, amir of Afghanistan", 2 band).

Folkmordet på hazarer

Hazarerna i de centrala högländerna gjorde uppror för att försvara sin självständighet men besegrades och tvingades avstå mycket av sin mark till ditflyttade pashtuner och pashtunska kuchi-nomader. Resultatet av ett andra uppror blev vad som av flera källor kallas ett folkmord, som utplånade uppskattningsvis 60 procent av den hazariska folkgruppen. Abdur Rahman utnyttjade de huvudsakligen sunnimuslimska pashtunernas religiösa avståndstagande från de shiamuslimska hazarerna. Han skickade 1890 en stor armé till Hazarajat, bestående av 40-50 000 regeringssoldater till fots och till häst, 100 000 civila pashtuner samt ett antal brittiska rådgivare. Hazarerna fördrevs från sina hem, massakrerades eller tillfångatogs och såldes som slavar, och det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden för att avskräcka andra från att göra uppror.

Afghanistan efter Abdur Rahman Khan Under sina drygt 20 år vid makten omvandlade Abdur Rahman Khan Afghanistan till en centraliserad stat med sunnimuslimsk statsreligion och de gränser som fortfarande gäller. Efter sin död 1901 efterträddes han av sin son Habibullah.

Se även Afghanistans historia

Referenser

Externa länkar

Kategori:Afghanistans monarker Kategori:Personer i Afghanistan under 1800-talet Kategori:Personer i Afghanistan under 1900-talet Kategori:Födda 1845 Kategori:Avlidna 1901 Kategori:Män