Storbritanniens premiärminister (formell titel på engelska: Prime Minister of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland) är Storbritanniens regeringschef, de facto politiska ledare och främsta utövare av den verkställande makten.
Premiärministern utses formellt av den brittiska monarken (kung eller regerande drottning), som av konstitutionell praxis är bunden att välja den som mest troligt kommer att få stöd av parlamentets underhus (vanligen ledaren för det största partiet). Premiärministern och de övriga medlemmarna i kabinettet (som består av de främsta ministrarna i regeringen och är departementschefer) är kollektivt ansvariga för sin politik och sina handlingar inför monarken, parlamentet, sina politiska partier och ytterst inför väljarna.
Om underhuset förlorar förtroendet för premiärministern (vilket det till exempel kan visa genom att väcka och bifalla motion om misstroendeförklaring), är vederbörande av sedvanerätt moraliskt skyldig att antingen avgå eller begära att monarken upplöser parlamentet och utlyser nyval. Monarken kan också söka hitta en premiärministerkandidat som åtnjuter parlamentets förtroende.
Nuvarande premiärminister är Andy Burnham, som tillträdde den 20 juli 2026 efter Keir Starmer.
Sir Henry Campbell-Bannerman var den första av Storbritanniens premiärministrar att bli kallad "premiärminister". Innan 1905 var premiärminister bara parlamentarisk slang för Förste skattkammarlord, som var den officiella titeln.
Funktion Som regeringschef (”Head of His Majesty’s Government”) leder dagens premiärminister kabinettet (den verkställande makten). Dessutom leder premiärministern ett stort politiskt parti och förfogar vanligen över en majoritet i underhuset (den ena av den lagstiftande församlingens två kamrar). I det avseendet utövar ämbetsinnehavaren såväl lagstiftande som verkställande makt. Storbritannien har snarare en maktförening än en maktdelning.Le May, 98–99. Walter Bagehot, an authority on 19th century British government, said this unity is "the efficient secret" of its constitution. Bagehot's description of the "efficient part" of the British constitution is quoted by Le May and many other standard texts: "The efficient secret of the English Constitution may be described as the close union, the nearly complete fusion, of the executive and legislative powers. No doubt, by the traditional theory, as it exists in all the books, the goodness of our constitution consists in the entire separation of the legislative and executive authorities, but in truth its merit consists in their singular approximation. The connecting link is the Cabinet ... A Cabinet is a combing committee — a hyphen which joins a buckle which fastens the legislative part of the State to the executive part of the State. In its origin it belongs to the one, in its functions it belongs to the other." I underhuset banar premiärministern väg för lagstiftningsarbetet med målet att genomföra sitt partis program för ögonen. I egenskap av utövare av den verkställande makten utnämner premiärministern (och kan entlediga) alla övriga kabinettsledamöter och ministrar och samordnar ministeriernas politik och aktiviteter och civilförvaltningens personal. Premiärministern är även regeringens ansikte utåt, både inom och utanför riket. Monarken utövar många av sina maktbefogenheter endast på premiärministerns inrådan: däribland att upplösa parlamentet, att utnämna höga juridiska, politiska och ecklesiastiska (inom Engelska kyrkan) ämbeten och att förläna pärsvärdighet, adelskap, medaljer och andra hedersbetygelser.
Konstitutionell bakgrund Den brittiska riksstyrelsen baseras på en oskriven konstitution, varmed menas att denna inte är kodifierad i ett enhetligt dokument.King, s. 3–8. King makes the point that much of the British constitution is in fact written and that no constitution is written down in its entirety. The distinctive feature of the British constitution, he says, is that it is not codified. Spridd över 800 år består den brittiska konstitutionen av många dokument – såsom Magna Carta (1215), Great Reform Bill (1832) och Parliament Act (1911) – och, som varit viktigast för premiärministerämbetets framväxt, sedvänjor (conventions) som blivit vedertagen praxis. År 1841 förklarade premiärminister Lord Melbourne den brittiska konstitutionens särdrag i ett brev till en ung drottning Viktoria:
Hela den politiska delen av den engelska konstitutionen förstås helt och hållet och framläggs klart i Blackstone och många andra böcker, men den ministeriella delen, arbetet med att leda den verkställande regeringen har vilat så mycket på praxis, att det inte går att hänvisa till en viss publikation för förklaring och beskrivning. Den står att finna i debatter, i protester, i brev, i memoarer och varhelst den kan uppfattas.Le May, s. 63. ”All the political part of the English Constitution is fully understood, and distinctly stated in Blackstone and many other books, but the Ministerial part, the work of conducting the executive government, has rested so much on practice, on usage, on understanding, that there is no particular publication to which reference can be made for the explanation and description of it. It is to be sought in debates, in protests, in letters, in memoirs, and wherever it can be picked us.”
Nästan hundra år senare gjorde premiärminister Herbert Asquith samma påpekande i sina memoarer:
I detta land lever vi ... under en oskriven konstitution. Förvisso finns i det i Statute-book stora instrument som Magna Carta, Petition of Right och Bill of Rights som preciserar och säkerställer många av våra rättigheter och privilegier; men det mesta av vår konstitutionella praxis härleder inte sin giltighet och godkännande från lagar som fått formell stadfästelse av konungen, överhuset och underhuset. De vilar på vanor, hävd, sedvänja, som till att börja med vuxit fram långsamt, men som under tidens gång kommit att efterlevas och beaktas universellt.citerad i Hanchant, s. 209. ”In this country we live . . . under an unwritten Constitution. It is true that we have on the Statute-book great instruments like Magna Carta, the Petition of Right, and the Bill of Rights which define and secure many of our rights and privileges; but the great bulk of our constitutional liberties and . . . our constitutional practices do not derive their validity and sanction from any Bill which has received the formal assent of the King, Lords and Commons. They rest on usage, custom, convention, often of slow growth in their early stages, not always uniform, but which in the course of time received universal observance and respect.”
Innan 1900-talet bestämdes förhållandet mellan premiärministern visavi monarken, parlamentet och kabinettet helt och hållet av dylik oskriven sedvänja. Trots sin stigande betydelse i den konstitutionella hierarkin erhöll posten ringa formellt erkännande; den rättsliga föreställningen att monarken fortfarande regerade direkt fortsatte att upprätthållas. Till exempel är många av premiärministerns maktbefogenheter faktiskt ”kungliga prerogativ” och utövas fortfarande formellt av statschefen, monarken.Low, s. 155. In 1902, for example, Arthur Balfour said, "The Prime Minister has no salary as Prime Minister. He has no statutory duties as Prime Minister, his name occurs in no Acts of Parliament, and though holding the most important place in the constitutional hierarchy, he has no place which is recognized by the laws of his country. This is a strange paradox"
På det här viset kan det te sig att Storbritannien har två verkställande makter: premiärministern och monarken. Begreppet ’Kronan’ (the Crown) löser denna motsägelse.Low, s. 255 "There is no distinction", said Gladstone, "more vital to the practice of the British constitution or to the right judgment upon it than the distinction between the Sovereign and the Crown." Kronan symboliserar statsmakten: att stifta lagar och implementera dem, ålägga skatter och uppbörda dem, förklara krig och sluta fred. Innan den ärorika revolutionen 1688 bar monarken krona och utövade makten den symboliserar. Därefter tvingade parlamentet monarken att gradvis inta en neutral politisk hållning. Parlamentet delegerade kronan, anförtrodde dess myndighet till ministrar (premiärministern och kabinettet), ansvariga för sin politik och sina handlingar inför parlamentet och folket. Även om monarken fortfarande bär krona och hennes prerogativa maktbefogenheter är rättsligt intakta,Monarkens prerogativa maktbefogenheter kallas ibland ”reserve powers”, ’beredskapsbefogenheter’. De innefattar makten att entlediga sittande premiärminister och regering under extremt sällsynta och exceptionella omständigheter och andra viktiga befogenheter (såsom veto, att sammankalla och upplösa parlamentet och att avbryta dess verksamhet) för att upprätthålla nationens stabilitet. Beredskapsbefogenheter kan hon utöva utan parlamentets samtycket. Via generalguvernörerna i olika länder i Samväldet har hon diverse olika beredskapsbefogenheter i vardera besittning. Beredskapsbefogenheter är i praktiken absolut sista instans för att lösa situationer som fundamentalt hotar nationens säkerhet och stabilitet som helhet och används nästan aldrig. Elizabeth II har aldrig använt sina beredskapsbefogenheter. så har parlamentet fjärmat henne från den löpande regeringen och i praktiken lämnat kvar tre av hennes konstitutionella rättigheter: att hållas underrättad, att tillråda och att avråda.Bagehot, s. 67Low, s. 255–258.
Historisk bakgrund
Huvuddelen av makten över parlamentet i Storbritannien har på inrådan av organ såsom underhuset, överhuset och kronrådet historiskt sett legat hos regenten.
Historiskt sett härstammar premiärministerämbetet från befattningen som kungens chefsförhandlare (om, som inte alltid var fallet, en person kunde pekas ut som sådan). Chefsförhandlaren kan då ha innehaft något av följande poster: lordkansler, ärkebiskop av Canterbury, Lord High Steward, Chancellor of the Exchequer (kansler för statskassan), lordsigillbevarare eller statssekreterare.
I början av 1700-talet bildades ett råd av dessa ministrar. Ledaren kom med tiden att kallas premiärminister, ofta förkortat PM (ibland ”Premier” eller ”försteminister”). Än i dag innehar alltid premiärministern en eller flera av de övriga ministerposterna (sedan 1905 har det alltid varit den som förste skattkammarlord).
Robert Walpole betraktas allmänt som den första premiärministern i modern mening, även om benämningen premiärminister inte kom att brukas i någon formell eller officiell bemärkelse förrän många år senare (på Walpoles tid skulle titeln faktiskt ha setts som en förolämpning). Henry Campbell-Bannerman ses ofta som den första som officiellt bar titeln.
Beatsons utrikesindex för 1786 innehåller en förteckning över premiärministrar och kungliga favoritrådgivare från kung Henrik VIII. Från 1714 kunde Beatson bara hitta ett tillfälle då det bara fanns en minister som var rådgivare till kungen och den ministern var Robert Walpole. Vid alla efterföljande perioder var det två, tre eller rentav fyra personer, som såsom jämställda ministrar gav kungen råd, och som därför bör ha kontrollerat rikets styrelse.
Kontroversiell fråga Förekomsten av en premiärministerbefattning har varit en omstridd fråga i Storbritannien.
År 1741 ansåg underhuset att enligt vår konstitution kan vi inte ha några premiärministrar och att alla ämbetsmän har sin egen avdelning, och ingen ämbetsman borde lägga sig i frågor som hör till en annan avdelning.
Under samma år meddelade överhuset att Vi är övertygade om att en enda försteminister är ett ämbete främmande för Storbritanniens lagar och i strid med landets konstitution.