miniatyr|Struken hammare och skära (kommunismens symbol). Antikommunism är ett begrepp som används för flera olika rörelser och åskådningar som har det gemensamt att de är emot eller är kritiska till kommunism.
Oktoberrevolutionen i Ryska republiken 1917 och etableringen av Sovjetunionen framkallade många olika antikommunistiska rörelser, som fick direkta konsekvenser i olika länders inrikes- och utrikespolitik och hade en stor roll i världspolitiken fram till andra världskriget. Det kalla kriget (som tog sin början efter andra världskriget) var också präglat av antikommunism som i denna period mer fick prägeln i storpolitiska motsättningar: "Väst mot Öst". Efter Sovjetunionens upplösning har de mer skarpa antikommunistiska rörelserna fått mindre genomslag medan de rörelser som mer präglas av ett grundläggande ideologiskt motstånd i viss utsträckning kvarstått.
Det ideologiska motståndet mot kommunismen För bättre förståelse, läs på om kommunistiska ideologier, såsom: Marxism, Leninism, Trotskism, Stalinism, Nymarxism med mera. miniatyr|Serbisk antikommunistisk affisch från andra världskriget. Ovanför står det "Befriare?", vilket syftar på offensiven i Belgrad 1944. Nedanför står det "Nej, aldrig...". Kommunism nådde en höjdpunkt under 1900-talet. Som en reaktion på den ökande populariteten hos kommunistiska rörelser utvecklades organiserad antikommunism. Antikommunismen tog sig många olika former under 1900-talet. Konservativa rojalister i Europa slogs mot den första vågen av kommunistiska revolutioner som ägde rum under åren 1917-1922. Fascismen och nazismen hade en våldsam form av antikommunism som grund, och skrämde folket med hotet om en kommunistisk revolution för att öka sin egen politiska makt. Ett av deras mål under andra världskriget var att förinta kommunismen.
Axelmakterna valde att mildra motståndet mot kommunismen då Nazityskland befann sig i pakt med Sovjetunionen, till följd av Molotov-Ribbentroppakten, likaså blev den sovjetiska kommunismen rumsren i USA och Storbritannien då Sovjetunionen bytte sida och anslöt sig till de västallierade under andra världskriget. Nationalister slogs mot kommunister i ett flertal inbördeskrig över hela världen. Konservatismen, liberalismen och nyliberalismen, samt även till viss del socialdemokratin, påverkade till stor del den antikommunistiska utrikespolitiken hos de västerländska staterna, och dominerade bland de antikommunistiska intellektuella strömningarna under senare delen av 1900-talet.
Som en följd av oktoberrevolutionen i Ryska republiken började den marxistiska kommunismen associeras med Sovjetunionen (trots att många marxister och kommunister inte stödde Sovjetunionen och dess politik). Som ett resultat av detta blev antikommunism och motstånd till Sovjetunionen nästan omöjliga att åtskilja, inte minst i utrikespolitiken. Antikommunism var ett viktigt inslag i utrikespolitiken hos axelmakterna under 1930-talet och hos USA under kalla kriget.
Begreppsparet kommunism och antikommunism har också använts i inrikespolitiskt syfte för att implicera något ont, oönskat, och där ursprungsbetydelsen delvis gått förlorad. Medborgar- fackliga, sociala och demokratiseringsrörelser i det kapitalistiska blocket ibland omedvetet etiketterades och beskylldes för att vara prokommunistiska (till exempel i USA och Sydamerika), samtidigt som medborgarrörelser, fackliga, sociala, nationalistiska, religiösa och demokratiseringsrörelser i det socialistiska blocket beskylldes och etiketterades för att vara kontrarevolutionära och antikommunistiska. Repressalier i båda fallen kom ofta att omfatta även familjer och vänner till de utpekade.
Det postkoloniala Afrika har också berörts av konflikten mellan kommunism och antikommunism, dels genom att vissa länder experimenterade med enpartistyrda marxistiska system (till exempel Benin och Etiopien) där de styrande inskränkte högeroppositionens rörelse- och yttrandefrihet, medan andra (som Liberia) kriminaliserade socialism och fackföreningar, dels genom USA:s och Sovjetunionens frikostiga vapenleveranser till olika rebellgrupper i det kalla krigets namn för att få bundsförvanter och fotfäste på kontinenten, vilket var en bidragande orsak till långvariga politiska konflikter.
Antikommunism på filosofiska grunder thumb|Senatorn Joseph McCarthy har blivit en symbol för antikommunismen i USA på 1950-talet En anledning till kritisk ståndpunkt mot kommunismen kan vara en filosofisk modell som är helt eller delvis i dissonans med de kommunistiska grundsatserna. Och eftersom filosofi har ett brett spektrum är det svårt att ge ett samlat motiv. Några exempel på filosofer som har varit uttalade antikommunister är: Karl Popper, vetenskapsteoretiker, ställde det öppna samhället mot historiedeterminism och utopier. Friedrich von Hayek, ekonom och politisk filosof, betonade spontan ordning och decentralisering. Hannah Arendt, existentialistisk filosof, motståndare till både nazismen och stalinismen. Arthur Koestler, författare och socialfilosof, kritisk mot stalinismen. Leszek Kołakowski, marxistisk revisionist och kritiker av öststatskommunism. Bertrand Russell, filosof, starkt kritisk till stalinismen, marxismen och kommunismenBertrand Russell Bolshevism; practice and theory (1920) (Russell var dock socialistMilan Rai, Noam Chomsky - en politisk biografi, s. 71). Ayn Rand, filosoferande författare med objektivismen som synsätt, var också uttalad antikommunist.
Antikommunism på religiösa grunder Katolska kyrkan Romersk-katolska kyrkan tar officiellt avstånd från socialismen, vilket markerats i olika encyklikor, bland andra Rerum movarum och Centesimus Annus (1991). Kommunismen behandlas mest explicit i Divini Redemptoris (1937).
Förutom principiella grunder gynnades katolsk antikommunism av att de länder där kommunismen införts ofta förföljde religiösa minoriteter. Liksom de Östortodoxa kyrkorna har den Romersk-katolska kyrkan verkat inom de totalitära öststaterna under sovjetisk kontroll. Tack vare en stor andel katoliker i landet och sin internationella organisation befäste den sig framför allt i Polen som en kraftig motpol till partiet.Robert Service Comrades. Communism: A World History s.422,428,430 Detta förstärktes genom en polsk påve, Johannes Paulus II, som framhävde de antikommunistiska och antitotalitära idealen.John Paul II and The Fall of Communism
Påvens besök i landet 1979 med utomhusgudstjänster och folkhav av besökare var en tydlig styrkedemonstration av folket och den katolska kyrkan mot regimen. Påvens upprop om odnowa (polska: förnyelse) av landet stimulerade bildandet av Solidaritet året därefter. Regeringen, som redan använde samma slogan med målet att bevara partiets roll, fann det provocerande.Norman Davies, Heart of Europe, s. 51, s. 353-355
Fackföreningen Solidaritet hade starka band till både arbetarna och kyrkan (till exempel den katolske politikern Tadeusz Mazowiecki). Flera Solidaritetsledare, bland annat Lech Wałęsa, uppträdde vid möten med regimens företrädare trotsigt med religiösa symboler såsom Madonna-bilder på kavajslaget. Även vid strejken vid Leninvarvet i Gdansk prydde Madonna-bilder varvens huvudport, och gudstjänster på varvet samlade 17 000 knäfallande strejkande. När slutöverenskommelse för att avsluta strejken skrevs på använde Wałęsa en enormt stor penna med ett påveporträtt.Norman Davies, Heart of Europe, s. 357
Evangelikala och fundamentalistiska kristna i USA I USA har antikommunismen omhuldats inte minst av evangelikala och fundamentalistiska kristna med representanter som evangelisten Billy Graham och TV-predikanterna Jerry Falwell och Pat Robertson.
Antikommunism på politiska grunder Den kommunistiska ideologin med sitt krav att medborgarna skall underordna sig staten, står i motsats till liberalismens tro på individens egenmakt och även till socialdemokratins erkännande av demokrati och samverkan för att uppnå resultat. Denna ideologiska motsats har oftast begränsats till en dialog inom det politiska systemet. I vissa tider och länder har dock en mer direkt uttalat avståndstagande skett i former som kan kallas antikommunism.
Anarkism har i många stycken en gemensam historiebakgrund som kommunismen, men även här finns mer eller mindre mer direkt uttalad antikommunism, utifrån anarkismens grundläggande misstro mot all statlig auktoritet.
Organiserat motstånd mot kommunism fram till och med andra världskriget thumb|right|För Benito Mussolini och Adolf Hitler var kampen mot kommunism ett av de viktigaste målen
Under 1800-talets slut och 1900-talets början förekom flera gånger oroligheter i olika Europeiska länder som kopplades samman med vänsterrörelser såsom Pariskommunen 1871. I och med att ett Ryssland som första land fick ett kommunistisk styre i sviterna efter oktoberrevolutionen då bolsjevikerna utmanövrerade de andra parterna i den provisoriska samlingsregeringen organiserades det första motståndet mot en kommunistisk regim. Vita armén bildades av volontärer och resterna av den gamla kejserliga armén och förde under ett par år (1918-1920) väpnad kamp mot bolsjevikerna men besegrades till slut, trots stöd från västmakterna.
Socialismens frammarsch i Europa åsågs med oro av liberaler och konservativa, en oro som inte minskade efter det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland. Den konservative statsmannen Winston Churchill såg redan tidigt hotet av en kommunistisk expansionism. Under andra världskriget ändrade han snabbt sin attityd mot Sovjet - att besegra Hitler blev den högsta prioriteten, bara för att efter krigets slut lika raskt återgå till antikommunism. Citatet "En kommunist är som en krokodil: när den öppnar sin mun kan man inte avgöra om den försöker le eller om den försöker äta upp en" sammanfattar hans misstanke att kommunistinternationalen inte skulle hålla sig bakom järnridån (också ett begrepp Churchill populariserat).
Under mellankrigsåren etablerade sig diktatorkvartetten Mussolini, Hitler, Franco och Salazar vid makten som alla såg kommunism som ett hot och bekämpade (även med våld) medlemmar av allehanda vänsterorganisationer. Före maktövertagandena förekom regelrätta gatustrider mellan fascister och socialister i Italien. I Tyskland stred så kallade brunskjortor mot kommunister på öppna gator och torg. På samma sätt som kommunister skyllde nazismen på borgerlighetens konspirationer skyllde nazisterna kommunismen på judiska konspirationer. Efter maktövertaganden skedde svåra övergrepp på vänsteraktivister inklusive fängslanden och mord. Även mer moderna diktaturregimer med ledare som till exempel Augusto Pinochet i Chile och Suharto i Indonesien har på liknande sätt använt sig av tortyr, fängslanden, försvinnanden och mord för att kuva de vänstersinnade.
Fascistisk antikommunism Fascismen i Italien var, till skillnad från nazismen, inte rasistisk men däremot antikommunistisk.Mussolini: en studie i makt. Hägg, Göran. Norstedts förlag. 2008. Dock började Benito Mussolini och fascismen som en vänster-rörelse med socialistiska och även feministiska drag men gick mer under 20-talet åt antikommunism i PNF (det nationella fascistpartiet). I det italienska fascistpartiet fanns det många judiska medlemmar som stod på den antikommunistiska sidan, medan inom det tyska nazistpartiet Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet var antisemitismen något centralt för ideologin.
De italienska svartskjortorna (så kallade "squadristi", se Svartskjorta) hamnade ofta i gatustrider och konflikter med marxister, strejkande och socialister under 20-talets gatukamper mellan fascister och kommunister i Italien. I den fascistiska propagandan och under Mussolinis regim bekämpades kommunistiska idéer och rörelser aktivt av staten men Mussolini var emot att man skulle mörda politiska motståndare, istället blev läget i Italien under fascismens regim för kommunister som så att kommunistiska rörelser gick under jorden på grund av censuren i landet.Mussolini, 7 volumes, 1965-1992, Renzo De Felice.