miniatyr|höger|400px|Det skogssamiska vistet Spänningsvallen vid Spenningstjärnen mellan Järfojaur och Seudnur i Arvidsjaurs kommun, på gränsen mellan nuvarande Östra och Västra Kikkejaurs samebyar. Träsnitt efter foto av Lotten von Düben 1871.
Skogssamer är samer som året om är verksamma i skogslandskapet och därmed inte flyttar upp till fjällen sommartid, till skillnad mot fjällsamer. Än idag förekommer skogssamer i norra Norrland. Under lång tid har det i Sverige funnits en skogssamisk befolkning med lappskatteland från norra Ångermanland och norrut. Dessutom finns det belägg för att en skogssamisk nomadiserande folkgrupp utan lappskatteland, som talade en egen samisk språklig varietet, levde i Mellansverige och södra Norrland nära bondesamhället, åtminstone under 1600-talet och tidigt 1700-tal. Denna grupp ingår i det som ibland kallas sydliga samer. Den tvingades upphöra med sitt nomadiska liv genom myndighetsbeslut och försök gjordes att förvisa gruppen till den sydsamiska fjällmarken. En mindre andel av denna grupp rekryterades senast under tidigt 1700-tal av bönder till att övergå till att bli bofasta "sockenlappar", och assimilerades in i bondebefolkningen vid mitten av 1800-talet. Icke renägande skogssamer, kringresande samer och vissa sockenlappar kallades "fattiglappar" och kunde försörja sig genom tiggeri. Liksom sjösamer drabbades dessa grupper av utanförskap, stor fattigdom och barnadödlighet, och decimerades kraftigt i hela Norden.
Skogssamer i norra Norrland De två sydligaste lappmarkerna, Åsele och Lycksele lappmark, omfattade före 1606 inte fjällområdet utan var rent skogssamiska områden. Detsamma gällde Kemi lappmark i nuvarande Finland. Skogssamerna i Kemi, Åsele och Lycksele lappmarker assimilerades i den finska och svenska befolkningen under 1600-, 1700- och 1800-talen. Idag finns en levande skogssamisk kultur i skogslandskapet inom Norrbottens län samt i Malå kommun inom Västerbottens län. I övriga lappmarker fanns skogssamer inom hela skogslandet.
Västerbottens inland koloniserades långsamt och de svenska nybyggarna nådde fram till fjällen i början av 1800-talet. Nybyggarförmåner såsom skattefrihet lockade många samer att bli nybyggare.
”Granlappar” Redan i de äldsta källorna, 1500-talets skattelängder, görs skillnad på skogs- och fjällsamer. Skogssamerna kallades då för granlappar. Grunden för indelningen var den form av skatt som respektive grupp betalade. År 1585 skrev lappfogden i Lule och Pite lappmarker, Olof Andersson Burman: ”De säges vara granlappar som utgöra skatt om året bland vildvaror /,/ fiskeskatt som är gäddor, sik, abborre. Men de andra som ingen fisk ränta förmältes i årliga längden kallas fjällappar, havande det namnet därav att de bo uppe i fjällen uti bergsskrevor, och komma till inga sjöar med mindre deras nabor granlapparna vele godvilligt efterlåta dem fiska med sig.”
I början av 1600-talet kunde termen ”granlapp” också användas om samer som enbart skattade till Sverige, till skillnad från fjällapparna som betalade skatt till både Sverige och Norge, eftersom de var verksamma på fjällryggen mellan de båda länderna.
Utbredning och antal Skogssamer i nuvarande Västerbotten finns dokumenterade i lappfogden Mickel Ålänings räkenskaper 1539, lappfogden Karl Unessons rannsakning "Umå och Ångermanne lappar" 1602 och i Jonas Person Geddas Karta från 1671.
År 1553 fanns i Pite lappmark 47½ granlapska skatteenheter och 50 fjällapska. Två år senare fanns i Lule lappmark 73 skattebetalande granlappar och 35 fjällappar. Storleksförhållandet mellan de båda grupperna var ungefär detsamma under resten av 1500-talet.
År 1602 anger lappfogden Karl Unesson från Grubbe, att det finns ca 200 personer i området "Umå och Ångermanne lappar" varav ca 160 finns i Umeå lapmark som är skogssamer. För fjällapparna räknas till Pite eller Norge.
När Petrus Læstadius författade sin journal 1827 hade skogssamerna hunnit bli färre än fjällsamerna. Inom hela Arvidsjaurs socken bodde emellertid fortfarande bara skogssamer, skriver Læstadius, och i Arjeplogs socken, Jokkmokks socken och Gällivare socken fanns också ett stort antal.
År 1882 tillsattes en kommitté för att utreda samernas situation i Sverige. Den gav följande bild av skogssamerna vid denna tid:
I Enontekis socken fanns två skogssamiska familjer från Pajala socken med sammanlagt 600 renar. I Jukkasjärvi socken fanns tre skogssamiska familjer med omkring 500 renar. Merparten av dessa var skötesrenar som ägdes av bofasta. I Gällivare socken var skogsrenskötseln betydligt mera utbredd. Det totala antalet renar uppgick till 6500. Samtliga verksamma inom skogsrenskötseln var samtidigt också nybyggare. I Jokkmokks socken fanns två övervägande skogssamiska lappbyar, Jokkmokk och Sjokksjokk. En del av renskötarna i dessa byar hade dock börjat flytta upp mot fjällen med sina renar sommartid. Renägarna i Sjocksjock var alla samtidigt hemmansägare. I Arjeplogs socken bestod Arjepluogs lappby i socknens östligaste del uteslutande av skogssamer. Flera av dem hade förlorat sina egna renar och slagit sig ned som fiskare vid de stora sjöarna, varför det endast återstod ett fåtal som hade renskötseln som huvudnäring. Dessa flyttade vintertid till kustlandet. I Arvidsjaurs socken och Malå församling fanns Arvidsjaurs lappby, uteslutande skogssamisk, med 642 invånare. De flesta renskötare hade även nybyggen. Lappbyn var indelad i 36 lappskatteland. I Pite älvdal vistades samerna hela året på sina respektive land, medan övriga vintertid flyttade ned till kustlandet.
Boplatser Visten miniatyr|Timrad kåta i Koppsele, Malå. Koppsele var det sista viste som användes av skogssamerna i Malå. Det övergavs omkring 1900. Området kring vistet är idag naturreservat. På 1600-talet beskrevs timmerkåtorna som sexkantiga, men fyrkantiga kåtor har därefter varit det vanliga.
Fram till i början av 1900-talet bodde skogssamerna utspridda, varje hushåll inom sitt speciella landområde, sitt lappskatteland. Inom varje land hade man ett antal fasta visten, och på varje visteplats fanns kåta, förrådsbodar, förrådsställningar samt en renvall, vanligen omgiven av en timrad gärda.
I 1670-talets prästrelationer, som insändes till Johannes Schefferus i Uppsala och tjänade som källmaterial till verket Lapponia, finns den äldsta mer detaljerade informationen om skogssamernas liv. Nicolaus Lundius beskrev hur samerna i Umeå lappmark vid varje renvall timrade en sommarkåta av stockar, sex varv, som de sedan täckte med granbark. Samuel Rheen, som framför allt skildrade Jokkmokks socken vid samma tid, bidrog med upplysningen att ”kottarna” hade sex väggar och att de förutom med granbark också kunde täckas med granris, tallris eller torv. Kåtorna stod vid de sjöar och älvar där skogssamerna brukade fiska och jaga. Han berättade också att det i anslutning till kåtorna fanns bodar satta på stubbar och att de kallades för njallor eller staburar. Dessa byggdes på så sätt att ett träd höggs av på två till tre meters höjd. Uppe på stubben lades fyra stockar korsvis och ovanpå dessa byggdes en liten bod som täcktes med bräder och tillslöts med en dörr. Anledningen till att bodarna sattes så högt var att björnar och järvar annars skulle bryta sig in och förstöra de saker som förvarades där, såväl kött och ostar som kläder.
När Ernst Manker studerade skogssamernas liv under 1900-talets första decennier hade i stort sett alla gamla visten övergivits. Nu liknade skogssamernas bosättningar den svenska bondebefolkningens med gårdar och byar. En del skogssamiska gårdar har dock anlagts på gamla visteplatser.
Vinterbyar Så långt tillbaka i tiden som det finns skriftliga källor har skogssamerna också ingått i en större samhällsstruktur, så kallade lappbyar. Dessa hade i sin ursprungliga form inte så mycket gemensamt med dagens samebyar, varför det gamla begreppet är relevant. Inte heller var de byar i ordets vanliga bemärkelse, med fast bebyggelse. Petrus Læstadius kallade lappbyarna för stammar och betonade därigenom att byn var en grupp av människor, inte en fysisk enhet.
Att man på svenska ändå talar om ”byar” anses bero på att handelsmän och fogdar på 1500-talet uppsökte samerna på vintern när dessa fanns samlade på stora gemensamma boplatser, vinterbyar. Från Kemi lappmark vet man att det i början av 1600-talet fanns nio lappbyar med varsin vinterby. Enligt Helmer Tegengren bestämdes vinterbyarnas belägenhet dels av kända färdvägar, dels av möjligheten till vinterjakt på vildren. Vintertid vandrade vildrenen upp till vattendelarnas lavrika marker, och vinterbyarna var placerade nära vandringsstråken.
Även inom övriga lappmarker är lappbyar kända från och med 1500-talet. Det finns vittnesbörd från bland annat birkarlar om att även dessa byar vintertid samlades på större boplatser, åtminstone från Pite lappmark och norrut. I de två sydligare lappmarkerna, Ångermanna och Ume lappmarker, hade samerna tidigt fått till vana att bege sig till marknadsplatser i kustlandet vintertid. Den gamla samiska samhällsstrukturen förändrades sedan i grunden när Karl IX anlade kyrkplatser i lappmarkerna 1607. Hädanefter måste samerna vistas på kyrkplatsen under en stor del av vintern för att bevista marknad, gudstjänster och ting, vilket ledde till att de gamla vinterboplatserna kom ur bruk. En del av kyrkplatserna anses dock ha anlagts där samerna tidigare haft sin vinterboplats. Det gäller till exempel Arvidsjaur inom skogssamiskt område.
Näringsliv thumb|Olika migrationsmönster vid samisk renskötsel: Skogssamernas årsvandring (D) pågick inom skogslandet. Ursprungligen fiskare och jägare
Anledningen till att granlappar och fjällappar betalade olika sorters skatt på 1600-talet var att de hade olika försörjningsmönster. Granlapparna var bara i liten utsträckning renägare. När lappfogden Karl Unesson 1602 gjorde en detaljerad rannsakning av Ume- och Ångermannalapparna (som då enbart var skogssamer) hade de två rikaste hushållen 40 renar, medan medianvärdet var 13.
På 1670-talet förklarade Samuel Rheen att granlapparna i Jokkmokk mest levde på fisk och vilt. Nicolaus Lundius, som skildrade förhållandena i Ume lappmark vid samma tid, bidrog med upplysningen att granlapparna inte var så rika som fjällapparna. Granlapparna hade ”stor maga, i det de äta eij så mycket ost och kiött, utan allenast fisk som dåck utan salt är”. Visserligen ägde de renar, men bara ett litet antal. Däremot jagade de vildren, något som även beskrevs av Johannes Tornæus i fråga om Torne lappmark.
Enstaka skogssamer kunde dock vara stora renägare även på 1600-talet. Av ett tingsrättsprotokoll från 1699 framgår till exempel att Ture Turesson, innehavare av Stångbergslandet kring nuvarande Rusksele, då hade omkring 100 renar. Han ansågs vara den rikaste samen i Ume lappmark.
Så sent som på 1740-talet beskrev Pehr Högström i alla fall skogssamerna på likartat sätt som 1600-talsförfattarna. Han kallade dem för fiskare-, gran- eller skogslappar och konstaterade att de mest levde av fisk, fågel och djur samt sommartid mjölk och ost från sina fåtaliga renar.
Såväl under 1600-talet som under första halvan av 1700-talet skildras skogssamerna alltså först och främst som fiskare och fångstmän. Visserligen ägde de flesta skogssamer renar, men dessa var transportmedel och mjölkdjur, inte köttdjur. Renkött och renskinn fick de genom vildrensjakt eller genom att byta till sig slaktrenar.
Skogsrenskötseln utvecklas Under 1700-talets andra hälft genomgick det skogssamiska näringslivet en genomgripande förändring. När arkeologen Kjell-Åke Aronsson studerade pollenprover från renvallar i Arvidsjaurs och Gällivare socknar kunde han se en tydligt ökad kulturpåverkan någon gång under andra halvan av 1700-talet. Artsammansättningen tydde på att renskötseln under denna period blivit mer storskalig.