Millwall Football Club är en engelsk professionell fotbollsklubb i Bermondsey, södra London, England. Man spelar sedan säsongen 2022/2023 i Championship, näst högsta divisionen i engelsk fotboll. Klubben grundades 1885 under namnet Millwall Rovers FC av arbetare från marmeladfabriken J.T. Morton i Millwall i Isle of Dogs. Fram till 1993 spelade klubben på det som nu kallas The Old Den i New Cross, innan man flyttade till sin nuvarande hemmaarena i närheten, kallad The Den. Det traditionella klubbmärket är ett lejon och hos fansen är klubben mest känd som The Lions ("Lejonen"). Millwalls traditionella hemmaställ består av mörkblåa tröjor, vita byxor och mörkblåa strumpor.
Sedan Millwall gick med i English Football League 1920/21 har klubben kvalificerat sig elva gånger (fem gånger som mästare 1928, 1938, 1962, 1988 och 2001) och degraderats nio gånger. Millwall har tillbringat 88 av sina 94 säsonger i Englands andra- och tredje division. Klubben hade en kort period i Premier League (First Division) mellan 1988 och 1990, där man uppnådde sin hittills högsta ligaplacering då man hamnade på en tionde plats i första divisionen 1988/89. Millwall nådde FA Cup-finalen 2004 och kvalificerade sig därmed Europa-fotboll för första gången i sin historia och spelade i UEFA Europa League. Klubben har också vunnit två League One-slutspelsfinaler 2010 och 2017, Football League Group Cup 1983 och har varit i finalen i Football League Trophy 1999.
I media har Millwalls anhängare ofta förknippas med huliganism. Fansen har gjort sig ett namn med sin ökända sång: "No one likes us, we don't care". Millwall har en långvarig rivalitet med West Ham United. Det lokala derbyt mellan de två klubbarna har spelats nästan hundra gånger sedan 1899. Klubbens fans och Leeds Uniteds fans är även rivaler, och Millwall tävlar i South London-derbyt med de lokala rivalerna Crystal Palace och Charlton Athletic.
Historia
Starten, södra ligan och omlokalisering: 1885–1919 miniatyr|vänster|180px|Millwall Rovers första ställ, bärs här av klubbens sekreterare Jasper Sexton 1885. Klubben grundades som Millwall Rovers Football Club av skotska arbetare i J.T. Mortons marmeladfabrik i Millwall-området på Isle of Dogs i London 1885. J.T. Morton grundades i den skotska staden Aberdeen 1849 för att förse segelfartyg med mat. Företaget öppnade sin första engelska konserverings- och livsmedelsbearbetningsanläggning vid Millwall dock 1872 och lockade därmed arbetskraft från hela landet, inklusive Skottlands östkust, främst Dundee. Klubbens sekreterare var 17-årige Jasper Sexton, son till hyresvärden för The Islander pub i Tooke Street där Millwall höll sina pubar. Millwall Rovers första match spelades på Glengall Road, den 3 oktober 1885 mot Fillebrook, ett lag som spelade i Leytonstone. Millwall förlorade med 5–0.
Rovers hittade en bättre spelplan för säsongen 1886/87, på baksidan av puben Lord Nelson, planen blev sedan känd som Lord Nelson Ground. I november 1886 bildades East End Football Association och Senior Cup-tävlingen. Millwall tog sig till finalen mot London Caledonians, som spelades på Leyton Cricket Ground. Matchen slutade 2–2 och lagen hade trofén i sex månader vardera. Millwall vann East London Senior Cup vid första försöket. Klubben vann också cupen de följande två åren och trofén blev deras för alltid.
I april 1889 togs ett beslut att Millwall skulle ta bort "Rovers" från sitt namn. Man började istället spela under namnet Millwall Athletic Football Club, vilket var inspirerat av flytten till den nya hemmaarenan The Athletic Grounds. Millwall var med och grundade den södra fotbollsligan, de vann den de första två åren och kom tvåa det tredje året. Tack vare sina framgångar blev man inbjuden att gå med i andra divisionen i det engelska fotbollssystemet, men kommittén avvisade detta, delvis på grund av den förväntade ökningen av resekostnader och delvis för att vara lojal mot den södra ligan. De tvingades flytta till en ny arena som kom att kallas North Greenwich 1901, eftersom Millwall Dock Company ville använda sin mark för att lägga upp timmer. Millwall Athletic nådde semifinalen i FA-cupen 1900 och 1903 och var också mästare i Western Football League 1908 och 1909. Den 10 oktober 1910 spelade Millwall sin sista match som en östra London-klubb mot Woolwich Arsenal i London Challenge Cup. Millwall vann matchen 1–0 inför 3 000 åskådare.
Millwall flyttade till en ny stadion med namnet The Den i New Cross i södra London 1910. Klubben hade tidigare spelat på fyra olika planer under de 25 första åren. Begränsat antal åskådarplatser på Isle of Dogs innebar att Millwall var tvungna att flytta för att få fler åskådare. Den beräknade kostnaden för The Den var 10 000 £ (cirka 117 000 kr). Den första matchen som spelades på den nya planen var den 22 oktober 1910 mot regerande Southern League-mästarna Brighton & Hove Albion, som även vann med 1–0. miniatyr|stående|Millwall Rovers 1887.
Kommer in i fotbollsligan: 1920–1939 Millwall, som nu också hade tagit bort "Athletic" från sitt namn, blev inbjudna att gå med i fotbollsligan 1920 under säsongen 1920/21, tillsammans med 22 andra klubbar, genom skapandet av den nya Football League tredje divisionen. Den Södra ligan slutade existera, då nästintill alla dess klubbar beslutade att lämna - även Millwall. Millwalls första fotbollsligamatch var den 28 augusti 1920 på The Den, och de vann med 2–0 mot Bristol Rovers.
Under säsongen 1925/26 spelade Millwall 11 matcher utan att släppt in ett enda mål, ett fotbollsligarekord som de delar med York City och Reading. Millwall blev känt som ett hårt kämpande Cup-lag, bland annat besegrade de den trefaldiga ligavinnare och regerande mästaren Huddersfield Town med 3–1 i den tredje omgången av FA-cupen 1926/27. Under säsongen 1927/28 vann Millwall tredje division Syd-titeln och gjorde 87 mål på hemmaplan i ligan, ett engelskt rekord som fortfarande inget lag har slagit. Matcher mot Sunderland och Derby County blev folkfester då ungefär 48 000 åskådare såg matcherna under 1930- och 1940-talen. Millwall kom till semifinal i FA-cupen 1937 för tredje gången i klubbens historia. Det var även under denna FA-cup-säsongen som Millwall än idag har sitt publikrekord. I den femte omgången mot Derby såg 48 762 åskådare matchen. Millwall var det 11:e bäst supportade laget i England 1939, trots att man var i andra divisionen. Millwall var också en av de rikaste klubbarna i England. Klubben planerade att förbättra The Den och började även ta in internationella spelare. Millwall pressade på för uppflyttning till första divisionen mot slutet av decenniet, men en vecka in i säsongen 1939/40 bröt andra världskriget ut och Millwalls dröm om högsta divisionen dog. miniatyr|424x424px|Klubbens ligaplaceringar från och med 1920.
Krigstiden och nedflyttning till fjärde nivån: 1940–1965 Den 7 april 1945 deltog Millwall i en krigsfinal i fotbollsligan på Wembley Stadium mot Chelsea, men eftersom det var en final i krigstid noteras det inte i rekordböckerna. Under de de sista dagarna av kriget var antalet åskådare begränsat. Åskådarantalet var 90 000, den största publiken Millwall någonsin har spelat för, även kung George VI var där, som laget introducerades för innan kick-off.
Förlusten av många unga män under andra världskriget gjorde det svårt för klubbarna att behålla sin tidigare status. Detta gällde särskilt för Millwall, som tycktes lida mer än de flesta. Från att vara en av landets största klubbar före kriget reducerades Millwall till en av de minsta efteråt. Hemmaplanen The Den drabbades av allvarliga bombskador den 19 april 1943, och en vecka senare förstörde en brand, troligen på grund av en slängd cigarett, en hel läktare. Klubben accepterade erbjudanden från grannarna Charlton Athletic, Crystal Palace och West Ham United om att spela sina matcher på deras plan så länge. Den 24 februari 1944 återvände Millwall till The Den.
Millwalls framgångar varierade efter krigsåren, de förflyttades till Division Three South 1948 och var tvungna att ansöka om omval till ligan 1950. Millwall slutade på 5:e plats, därefter 4:e, och tog sedan steget upp i Division Three South under säsongen 1952/53; men eftersom endast ettan kvalificerade sig uppåt, fastnade Millwall i den tredje nivån trots att det i genomsnitt var över 20 000 på deras hemmamatcher, vilket var en stor siffra på den tiden. Millwall hamnade sedan i den nedre delen av tabellen. En höjdpunkt under perioden var när man skrällde i den fjärde omgången av FA-cupen 1956/57 den 26 januari 1957, och slog Newcastle United med 2–1 inför en publik på 45 646. Millwall var en av de grundade klubbarna av en liga som kom att hette Division Four 1958. De vann Division Four 1962 med hjälp av 23 mål av Peter Burridge och 22 av Dave Jones. De degraderades dock igen under säsongen 1963–1964, men återkom sedan till Division Three. Detta var den senaste gången Millwall spelade i Division Four. miniatyr|424x424px|Millwallsupportrar på The Den under en FA-cupmatch mot Crystal Palace den 1 februari 1922.
Obesegrat hemmarekord och "The Class of '71" 1966–1987 Millwall hade ett rekord på 59 hemmamatcher utan förlust (43 segrar och 16 oavgjorda) från 22 augusti 1964 till 14 januari 1967. Under denna period spelade Millwall mot 55 olika lag, höll 35 nollor, gjorde 112 mål och släppte in 33. Detta var till stor del tack vare huvudtränare Billy Gray, som lade grunden, och Benny Fenton, en tidigare spelare. Alla spelare, inklusive kantspelaren Barry Rowan, målvakten Alex Stepney och anfallarna Hugh Curran och Len Julians, fick som minne en guldcigarettändare av fotbollsförbundet. Rekordet slogs så småningom av Liverpool, som var obesegrat i 63 hemmamatcher mellan 1978 och 1981.
I början av 1970-talet inkluderade Millwall många minnesvärda spelare, den tiden minns vissa fans som "The Class of '71". Laget inkluderade då målvakten Bryan King, försvararen Harry Cripps, målskytten och mittfältare Derek Possee, Eamon Dunphy och Barry Kitchener. Millwall missade dock att kvalificera sig till Division One med en poäng. Genom att förbli obesegrade hemma i division två under säsongen 1971/72 blev Millwall den enda klubben som gick igenom en hel säsong utan att förlora en enda hemmamatch i fyra olika divisioner, 1927/28 Division Three South, 1964/65 Division Four, 1965/66 Division Three och 1971/72 Division Two. 1974 var Millwall värd för den första engelska matchen som spelats på en söndag, mot Fulham. Millwall nådde kvartsfinalen i ligacupen 1974 och igen 1977.
Uppflyttning till högsta ligan, ny arena och administration: 1988–2000 miniatyr|160px|Under sina tre säsonger tillsammans hos Millwall gjorde Tony Cascarino och Teddy Sheringham 99 mål sammanlagt. Grahams ersättare var John Docherty från Glasgow. Under hans andra säsong som manager vann Millwall andra divisionen och blev uppflyttade till den högsta ligan för första gången i klubbens historia. I början av säsongen 1988/89 toppade Millwall ligan den 1 oktober 1988 efter att ha spelat sex matcher (vunnit fyra och spelat oavgjort två) och ramlade ner från topp fem före jul. Framgången berodde främst på Tony Cascarino och Teddy Sheringham, som gjorde totalt 99 mål av Millwalls mål de senaste tre säsongerna. Millwalls första säsong i högsta divisionen slutade med en tiondeplats, vilket var den lägsta platsen som klubben var på under hela säsongen. Följande säsong ledde Millwall ligan under en kväll, i september 1989, efter att man slagit Coventry City med 4–1. Millwall vann bara ytterligare två matcher under hela säsongen och degraderades från högsta ligan i och med att man slutat på en 20:e plats i slutet av säsongen 1989/90. Millwall har sedan dess aldrig spelat i den engelska högsta ligan.