Nordvästpassagen

miniatyr|300px|Populära rutter genom Nordvästpassagen genom Kanadas arktiska skärgård.

Nordvästpassagen är en farled norr om amerikanska kontinenten mellan Atlanten och Stilla Havet genom Norra ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård.

Kung Henrik VII gav 1496 den italienske upptäcktsresanden John Cabot uppdraget att hitta en kortare farled för att segla mellan Europa och orienten för att slippa vägen runt Afrika.First Letters Patent granted by Henry VII to John Cabot, 5 March 1496 Cabot antog att det fanns en kortare väg norr om den nyupptäckta kontinenten. Efter det gjordes flera försök av bland andra Francis Drake och James Cook att ta sig igenom passagenNasa Earth Observatory - Northwest Passage Nearly Open , läst 16 augusti 2008, men det dröjde till 1906 innan norrmannen Roald Amundsen blev den förste att lyckas med bedriften.

Klimatet har sedan dess blivit varmare och när isen nådde en rekordlåg nivå under sensommaren 2007 samt igen 2008, fanns en isfri passage genom hela Nordvästpassagen.Arctic Sea Ice News & Analysis - Sea ice decline accelerates, Amundsen's Northwest Passage opens , läst 19 augusti 2008

Den arktiska packisen förhindrar vanlig sjöfart under hela året, men klimatförändringarna gör att packisen smälter och kan göra sjövägarna farbara. Anspråken på suveränitet över området kan dock komplicera framtida trafik inom regionen. Den kanadensiska regeringen anser att Nordvästpassagen är en del av landets inre vatten Transport Canada - FAQ: What is meant as the Northwest Passage? , läst 18 oktober 2009 men flera länder menar att det är fritt hav eller territorialhav, vilka tillåter fri passage.The Northwest Passage and Climate Change from the Library of Parliament—Canadian Arctic Sovereignty , läst 16 augusti 2008Naval Operations in an ice-free Arctic , läst 16 augusti 2008

Översikt miniatyr|Aniáns sund, högst upp till vänster (Hugo Allard, 1685) Innan lilla istiden inleddes kring mitten av 1200-talet hade vikingarna seglat så långt nordväst som till Ellesmereön, Skraeling Island och Ruin Island på jaktexpeditioner och handel med inuitiska grupper som var bosatta i regionen. Mellan slutet av 1400-talet och början av 1900-talet skickade länder både i Europa och Asien ut upptäcktsresanden för att undersöka möjligheterna för en kommersiell farled norr om Nordamerika. Nordvästpassagen skulle bli en ny led västerut till de etablerade handelsländerna i Asien.

För att undvika handelstvister delade påven Alexander VI 1493 upp den då upptäckta världen i två delar mellan Spanien och Portugal. Frankrike, England och Nederländerna saknade således sjöväg till Asien utöver de som gick via Afrika och Sydamerika.Captain Cook av Vanessa Collingridge (Ebury Press) 2002 Britterna kallade den tänkta vägen för "Nordvästpassagen" och önskan om att upprätta en sådan farled var en stark drivkraft till den europeiska upptäckten av Nordamerikas båda kuster. När det stod klart att det inte fanns någon farled genom kontinentens hjärta fästes blickarna mot de norra farvattnen. Detta gjordes till viss del på grund av en vetenskaplig naivitet där det fanns en föreställning om att havsvatten inte kunde frysa till is (i mitten av 1700-talet rapporterade James Cook att isberg i Antarktis hade producerat färskvatten, vilket kan ha bekräftat hypotesen), och att en farled nära Nordpolen därför borde finnas.

Föreställningen om att det fanns en farled långt norrut levde vidare under flera århundraden och ledde till flera expeditioner, bland annat av John Franklin 1845. Roald Amundsen blev 1906 den förste som genomförde resan mellan Grönland och Alaska i sin Gjøa. Sedan dess har flera fartyg åkt farleden.

Från väster till öster går Nordvästpassagen genom Berings sund, Tjuktjerhavet, Beauforthavet och därefter via flera olika farleder genom Kanadas arktiska öar. Det finns mellan fem och sju vägar genom arkipelagen, bland annat McClures sund, Deases sund och Prince of Wales sund, men alla passar inte för större fartyg.Andrea Charron—The Northwest Passage Shipping Channel: Is Canada’s Sovereignty Really Floating Away? Passagen går därefter genom Baffinbukten och Davis sund och slutligen ut i Atlanten.

Det har spekulerats om den globala uppvärmningen kommer att påverka isen så mycket att trafiken kommer att bli säker, åtminstone en del av året. Den 2 augusti 2007 öppnades Nordvästpassagen för fartyg utan att isbrytare behövdes. Enligt Norska polarinstitutet var det första gången passagen blev fri för genomfart sedan mätningarna började 1972.North-West Passage is now plain sailingSatellites witness lowest Arctic ice coverage in history

Historiska expeditioner I sina utforskningar västerut hade vikingarna upptäckt och upprättat bosättningar på Island och Grönland och sedan fortsatt så långt mot nordväst som till Ellesmereön, Skraeling Island och Ruin Island under jaktexpeditioner och för att handla med inuitiska grupper. Den efterföljande lilla istiden med sitt kallare klimat tros vara en av orsakerna till att ytterligare europeisk sjöfart in i Nordvästpassagen avtog under den senare delen av 1400-talet.

John Cabot gjorde 1494-1498 en expedition i området, 1517 följd av sonen Sebastiano Caboto. Gaspar Corte Real hade 1500-1501 via Grönland kartlagt New Foundlands rika fiskbestånd.

Aniáns sund miniatyr|Antaget läge för Aniáns sund. Hernán Cortés gav 1539 Francisco de Ulloa uppdraget att segla längs Baja California och den amerikanska västkusten. Ulloa drog slutsatsen att Californiaviken var den sydligaste delen av ett sund som länkade ihop Stilla havet med Saint Lawrenceviken. Hans resa stärkte uppfattningen om att Kalifornienön fanns och var början på sökandet efter Aniáns sund.

Sundet fick troligen sitt namn efter Ania, en kinesisk provins som nämndes i en upplaga av Marco Polos bok från 1559. Det visades första gången på en karta ritad av kartografen Giacomo Gastaldi omkring 1562. Fem år senare ritade Bolognini Zaltieri en karta över ett smalt och krokigt Aniáns sund som utgjorde gränsen mellan Asien och Amerika. Européernas uppfattning om sundet var att det var en enkel sjöväg som länkade Europa med Khagans hemvist i Cathay i norra Kina. Det ritades ursprungligen på samma latitud som San Diego.

Kartografer och sjömän försökte att visa sundets existens. Sir Francis Drake sökte dess västliga punkt 1579. Den grekiske lotsen Juan de Fuca hävdade att han hade seglat genom sundet från Stilla havet till Nordsjön och tillbaka 1592. Spanjoren Bartholomew de Fonte uppgav att han hade seglat från Hudson Bay till Stilla havet via sundet 1640.

Norra Atlanten Det första registrerade försöket att upptäcka Nordvästpassagen var John Cabots resa från öster till väster 1497, på uppdrag av kung Henrik VII för att undersöka en direktväg till Orienten. Nästa försök gjordes 1576 av Martin Frobisher som gjorde tre resor västerut till Kanadas nordligaste regioner för att hitta passagen. Frobisherbukten, som han först upptäckte, är namngiven efter honom. På grund av de tillförlitliga kartor han använde, hämtade från Nicolò Zenos reseskildringar trodde han sig då han kom till Grönland ha upptäckt den mytiska ön Frisland och i södra delen av Baffinön kommit till Grönland. Som deltagare i en expedition gjorde sir Humphrey Gilbert, som hade skrivit en avhandling om upptäckten av passagen och var Frobishers ersättare, i juli 1583 anspråk på Newfoundland för den brittiska kronan. 8 augusti 1585 gick den engelske upptäckaren John Davis för första gången in i Cumberlandsundet vid Baffinön.

Även John Davis gjorde liknade misstag och trodde att Frobishersundet låg på Grönland.

De stora floderna på östkusten utforskades om de kunde leda till en transkontinental passage. Jacques Cartiers upptäckt av Saint Lawrencefloden påbörjades i förhoppning att hitta en väg genom kontinenten och han blev övertygad om att floden var passagen, då hans väg blockerades av de forsar där dagens Montréal ligger. Han var helt övertygad om att dessa forsar var det enda som skiljde honom från Kina och döpte dem därför till Lachineforsarna. 1609 seglade Henry Hudson uppför dagens Hudsonfloden då han sökte efter passagen. Han kom till Albany, New York innan han gav upp, men utforskade senare Arktis och Hudsonbukten.

Robert Bylot och William Baffin fortsatte senare undersökningarna av Hudsonbukten men fann denna stängd för passage men gick åt norr och upptäckte Smithsund och på återvägen Lancastersundet. Myten om en västlig passage genom Hudsonbukten levde dock kvar och Kristian IV av Danmark utsände 1619 en resultatlös expedition under Jens Munk. Trots alla missräkningar dröjde det till 1742 innan Christopher Middleton, tjänsteman hos Hudson bay-kompaniet som utforskade områdets kuststräckor kunde fastslå att någon nordvästpassage inte fanns i Hudsonbukten. Samuel Hearne nådde 1770 mynningen av Copperminefloden och 1789 Alexander Mackenzie mynningen av Mackenziefloden.

Norra Stilla havet De flesta expeditioner i Nordvästpassagen hade sitt ursprung i Europa eller på den Nordamerikanska östkusten och var inriktade på att ta sig från öster till väster, men det gjordes även framsteg i upptäckterna av den västra delen.

Den dansk-ryske marinofficeren Vitus Bering använde 1728 det sund som hade upptäckts av ryske Semjon Dezjnjov redan 1648, men som senare namngavs efter Bering till Berings sund. Han antog att Nordamerika och Ryssland var separata landområden. 1741 åkte han tillsammans med löjtnant Aleksej Tjirikov för att söka landområden bortom Sibirien. Då de gick skilda vägar upptäckte Tjirikov flera av Aleuternas öar medan Bering siktade Alaskaregionen.

Under passagens historia uppkom även legender om spökskepp. Enligt en av dessa legender utmanade det engelska handelsfartyget Octavius passagen 1762 men fastnade i havsisen. 13 år senare stötte valfångstfartyget Herald på Octavius som då var på drift nära Grönland och med besättningens kroppar nedfrusna under däck. För de som betraktar legenden som sann var Octavius det första västliga fartyget att segla genom passagen, även om det tog 13 år och var genomfört efter att besättningen hade omkommit.Raybin Emert, Phyllis: Mysteries of Ships and Planes. Tom Doherty Associates, Inc., New York 1990. Geisterschiffe - Fluch und Segeln in einestages, Zeitgeschichten auf Spiegel-Online

Spanjorerna gjorde flera resor längs Nordamerikas nordvästra kust i slutet av 1700-talet. Att kunna bestämma om Nordvästpassagen existerade var en av drivkrafterna för dessa försök. Både 1775 och 1779 deltog den spanske marinofficeren Juan Francisco de la Bodega y Quadra i detta omsorgsfulla utforskande efter en passage. Quadras vicekommendör Francisco Antonio Mourelles loggbok hamnade i brittiska händer och översattes och publicerades i London. Kapten James Cook använde loggboken under sina upptäcktsresor i regionen. 1791 seglade Alessandro Malaspina till Yakutatviken i Alaska, som sades vara en passage. 1790 och 1791 ledde Francisco de Eliza flera upptäcktsresor in i Juan de Fucas sund i sitt sökande efter den möjliga Nordvästpassagen och hittade Georgiasundet. För att helt utforska detta inlandshav sändes 1792 en expedition under ledning av Dionisio Alcalá Galiano. Han fick särskilda order om att utforska alla kanaler som skulle kunna vara Nordvästpassagen.

Cook- och Vancouverexpeditionerna James Cook sändes 1776 av den brittiska amiralitetet med order motiverade av en akt från 1745 som utlovade 20 000 pund till den som upptäckte passagen. Ursprungligen ville myndigheten ha Charles Clerke som ledare för expeditionen, med Cook (som var pensionerad efter sina upptäckter i Stilla havet) som konsult. Cook hade dock gjort efterforskningar av Berings expeditioner och myndigheten satte därför mer tilltro till honom och tillsatte därför Clerke som medföljande.