Mellanspett (Dendrocoptes medius) är en medelstor hackspett som har sin utbredning i ett jämförelsevis litet område i västra och södra Palearktis.Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4. Vid födosök använder arten trädkronor med grovbarkade grenar och stamdelar. I stora delar av utbredningsområdet är mellanspetten därför knuten till skogar med gamla ekar. Den har dock på senare år även påvisats i naturnära lövskogar, där andra trädarter dominerar.

Systematik Arten placerades tidigare i släktet Dendrocopos nära större hackspett. DNA-studier visar dock att de inte alls är nära släkt och att arten förvånande nog står närmare de afrikanska hackspettarna i släktet Dendropicos. Därför lyfts den tillsammans med brunpannad hackspett och arabspett ut till släktet Dendrocoptes.Fuchs, J., and J.-M. Pons (2015), A new classification of the Pied Woodpeckers assemblage (Dendropicini, Picidae) based on a comprehensive multi-locus phylogeny, Mol. Phylogenet. Evol. 88, 28-37. Andra, som Birdlife International, placerar den i Leiopicus.

Sannolikt låg mellanspettens glaciala reträttområde på Balkan eller i östra medelhavsområdet, varifrån utbredningen efter istiden skedde.Hölzinger (2001) s. 436

För närvarande urskiljer de flesta taxonomer fyra underarter: europeisk mellanspettSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 D. m. medius (inklusive D. m. lilianae och D. m. splendidor) – nominatformen förekommer i Europa och i nordvästra Turkiet. D. m. caucasicus – utbredd i norra Turkiet och i Kaukasusområdet D. m. anatoliae – en inte allmänt erkänd underart från södra och sydvästra Turkiet, som av vissa författare förenas med den ovan D. m. sanctijohannis– förekommer i norra Iran, möjligen även i norra Irak.Winkler (1995) s. 270HBW (2002) band 7 s. 482-483

Utseende Mellanspetten är endast obetydligt mindre än större hackspett, men betydligt större än mindre hackspett. Ofta upplevs mellanspetten som betydligt mindre än större hackspetten, trots att det bara skiljer ett par centimeter. Orsaken är att mellanspettens näbb är klenare och kortare, samt att huvudet är mer rundat och ljusare tecknat. Mellanspettens genomsnittliga kroppslängd är 21 centimeter. Den är därmed ungefär 15 procent mindre än större hackspett, men 40 procent större än mindre hackspett. Vingspannet är cirka 34 centimeter. Vikten hos adulta mellanspettar varierar mellan 50 och 85 gram.Den är den enda europeiska hackspett där könsskillnaden i färg endast är svagt utpräglad.

Fjäderdräkten liknar större hackspettens. Ovansidan är övervägande svart med vita vingfläckar. Till skillnad från en adult större hackspett är hjässan röd med en något mattare nyans hos honan. De svarta ansiktstecknen är jämförelsevis svagt utpräglade, så att ansiktet verkar övervägande smutsvitt. Mellanspetten urskiljer sig särskilt från alla andra europeiska arter i släktet genom att den saknar svart tygelband. Hjässan är hos båda könen täckt av ett tegelrött, som åt nacken växlar till rödorange, fjäderparti utan svart kant. Mycket ofta, särskilt i aggressions- eller sexuellt motiverade situationer, reses hjässfjädrarna upp. Näbben är relativt kort, ljusgrå och inte särskilt kraftig. Ryggen och vingarna är glänsande svarta, skulderområdet är vitt och armtäckarna är brett bandade i vitt. Den kraftiga stjärten är svart, de yttre stjärtfjädrarna är vita med en svartteckning som är mycket olikt utpräglad beroende på individ. Sidorna är påfallande mörkgrå, längsstreckade. Buken har en rosaaktig färg, som förstärks till rödaktig mot gumpen. Undersidan är vit med röd teckning på undersidan av gumpen.

Juvenilen är något blekare, mindre kontrastrikt färgad. Dess hjässplatta är endast antytt rödaktig, bukpartiet är smutsvitt.

Morfologiska skillnader mellan underarterna De fyra underarterna skiljer sig endast lite åt från varandra: D. m. medius: Fåglarna från Spanien är lite mer färgintensivt tecknade, framför allt rosafärgningen på gumpen är mer utsträckt och intensivare. De turkiska hackspettarna uppvisar en något intensivare streckning på sidorna. De tidigare beskrivna underarterna D. m. lilianae och D. m. splendidor rättade sig efter dessa färgvarianter, men dessa är för närvarande inte erkända. D. m. caucasicus: Bukpartiet är ljusare än hos nominatformen, bröstet tydligt gulaktigt färgat. De yttre stjärtfjädrarna är starkt och regelbundet svartfärgade. Gumpen är mer rödaktig än hos D. m. medius. D. m. anatoliae: Denna underart är ytterst lik D. m. caucasicus, men något mindre. D. m. sanctijohannis: Denna underarten uppvisar en påfallande vit ansiktsteckning, även undersidan är i stor utsträckning vit fram till en mycket utsträckt rödteckning, som räcker från underbuken över gumpen till undre stjärttäckarna. Sidorna är mycket tätt streckade i svart.

Förväxlingsmöjligheter Mellanspetten är en lättbestämd hackspettsart, även om den vid ogynnsamma observationsförhållanden lätt kan förväxlas med större hackspett, balkanspett eller vitryggig hackspett. Viktigaste igenkänningstecken är de röda hjäss- och nackpartierna samt den endast sparsamma svartteckningen i ansiktet på mellanspetten. Hos alla andra Dendrocopos-arter har endast hanen en röd fläck på baksidan av huvudet. Den säkraste åtskillnaden, förutom storleken, gäller även här andelen svart i ansiktet, som hos större hackspett och balkanspett är betydligt mer utpräglat än hos mellanspetten.

Juvenilen har också en svart tygel som sträcker sig till näbbroten. Viktiga kännetecken för åtskillnad gentemot större hackspett är de rosa understjärttäckarna, som successivt övergår i det vita på buken (hos större hackspett röda understjärttäckare med skarp gräns mot det vita på buken) och den svarta sidostrimningen (hos större hackspett vita sidor utan strimning).Gorman (2004) s. 119

Läte Mellanspetten har en mycket stor uppsättning läten. Vissa av artens läten skiljer sig påfallande från dem hos andra arter i släktet. Det mest kända lätet är kväkandet, som kan transkriberas ungefär kvää…kvää…kvää eller ghää…ghää…ghää. Denna sång används både för territoriell positionering och som parningssång. Den består av minst två, men oftast betydligt fler (upp till trettio) enskilda element och framförs framför allt, men inte uteslutande, av hanen. I början är den klagande ropserien vokaliserad, mot slutet blir den sträv och kraxande.Bergmann (1982) s. 218 Lätet når mycket långt. På avstånd påminner det om nötskrikans varningsläte.

Mellanspetten blir mycket ljudlig redan mycket tidigt på året, ofta redan i januari. Sångtoppen uppnås under den huvudsakliga häckningstiden från mitten av mars till mitten av april. Även på senhösten kan "kväkandet" tillfälligtvis höras igen. Förutom dessa mest markanta läten finns ett stort antal korta, ofta även uppradade läten. Vanligast hörs ett kort gük-läte, som kan bli till en lång serie rop i upprörda situationer. Påfallande och karakteristisk är den avfallande tonraden och det betonade första elementet.

Till skillnad från många andra hackspettar trummar den inte för att hävda revir. Mellanspettar trummar ytterst sällan. Uppenbarligen ersätts trummandets revirmarkerande funktion hos denna art av "kväkandet". Den snarast svaga trumvirveln består av 18–30 enskilda slag och varar knappt 2 sekunder. Intervallen mellan slagen förblir lika.HBV (1994) band 9 s.1060

Ljudexempel - Kräver Real Player

Utbredning thumb|300px|Mellanspettens utbredningsområde Mellanspetten förekommer enbart i Europa och sydvästra Asien, och där endast i gamla orörda lövskogsområden. Mellanspettens utbredningsområde börjar i Västeuropa i Kantabriska bergen, löper över Pyrenéerna och över stora delar av Frankrike och delar av Belgien till Mellaneuropa och slutar i västra europeiska Ryssland. I Nederländerna bebor mellanspetten endast de sydliga delarna av landet, medan arten i stor utsträckning saknas i de västliga och sydvästliga delarna av Nordtyska låglandet förutom i små öartade förekomster.Brutvogelatlas Niedersachsen (1997) Först i trakten kring Hamburg når häckningsområdet åter mer kustnära regioner.

I Skandinavien häckar arten inte, efter det att de små restpopulationerna i Danmark 1959 och i Östergötland 1982 upphörde,Bauer (1997) s. 291 och har därefter i Sverige påträffats bara som sällsynt gäst. Den har sedan 1982 observerats vid endast tre tillfällen: Falsterbo i Skåne i maj 1989, Ljungbyhed i Skåne i juni 1994 samt två långstannande individer, en hona och en hane, på Gotland från december 2014 till mars 2015.Mellanspett , Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.

I östra Europa är mellanspetten väl företrädd i Polen, Lettland, Litauen och Vitryssland, men i Estland finns endast en mycket liten, men växande, population i de södra delarna. I Syd- och Sydosteuropa förekommer arten i små utbredningsöar i Italien, men mycket tätare i Ungern och på Balkan. I Turkiet finns stora förekomster i Pontiska bergen, i egeiska kustlandet och i Taurus. Slutligen häckar arten ännu i Kaukasus och Transkaukasien samt i västra Iran. Lesbos i Egeiska havet nära Mindre Asiens kust tycks vara den enda Medelhavsö där den förekommer.Gorman (2001) s. 126

I Tyskland är mellanspetten vitt utbredd totalt, men inte direkt vanlig där den finns. De främsta populationerna finns i Baden-Württemberg (längs hela Oberrhein och i Neckarbecken)Hölzinger (2001) s. 438, i Brandenburg (Schorfheide Chorin, Uckermärkische Seen), i Pommern (norra fastlandet) och Mecklenburg (främst mellersta o östliga delar), samt i Niedersachsen och Bayern, här framför allt i Donauområdet och i Gerolfings ekskog. I Österrike är mellanspetten företrädd i de östra och sydöstra delarna av landet. Det finns stora populationer i Wienerwald och i Wiener Prater och i Hartholzområden längs floden Mur i södra Steiermark.Dvorak (1993) s. 262-263 I Schweiz är endast de nordliga delarna av landet bebodda av denna art. De största bestånden ligger i Zürcher Weinland, i området runt Basel samt vid foten av Jurabergen.Vogelwarte Sempach - Mittelspecht

Biotop thumb|left|210px|Häckningshabitat för mellanspett vid Schussen Mellanspetten är en karaktärsart för Europas och Västasiens varmtempererade lövskogszon. Den följer påfallande utbredningsområdet för avenbok (Carpinus betulus), förutom i norra Spanien (där avenbok inte förekommer) och i södra England (där mellanspetten inte förekommer).

Till slutet av 1990-talet betonades mellanspettens täta bindning i Mellaneuropa till gamla ekar och arten betecknades därför som karaktärsart för gamla ekskogar. Sedan dess hittades i Tyskland dock även bestånd i bokurskogar,F. Hertel: Habitatnutzung und Nahrungserwerb von Buntspecht Picoides major, Mittelspecht Picoides medius und Kleiber Sitta europaea in bewirtschafteten und unbewirtschafteten Buchenwäldern des nordostdeutschen Tieflandes. Vogelwelt 124; 2003: s. 111-132. i urskogsartade alsumpskogarS. Weiß: Erlenwälder als bisher unbeachteter Lebensraum des Mittelspechts Dendrocopos medius. Vogelwelt 124; 2003: s. 177-192. och i Kaukasus även revir i skog vid floder med angränsande bokskogar.J. Kamp & V. Sohni: Habitat use and population densities of the Middle Spotted Woodpecker Dendrocopos medius caucasicus in the NW Caucasus mountains (Russia). Vogelwelt 127; 2006: S. 65-70