Belägringen av Stralsund utkämpades mellan den 30 januari och den 24 augusti 1807 under Pommerska kriget 1805–1807. Den svenska garnisonen i Stralsund under ledning av Hans Henric von Essen stred mot en fransk armé under Édouard Mortiers befäl. Mortier inledde en belägring av Stralsund i januari 1807 i syfte att säkra den franska arméns rygg. Efter flera mindre utfall och skärmflygningar runt Stralsund, marscherade Mortier en del av sin armé för att understödja den pågående belägringen av Kolberg och lämnade en mindre styrka under Charles Louis Dieudonné Grandjeans befäl för att bevaka svenskarna. Essen inledde den 1 april ett större utfall från Stralsund för att driva bort de återstående franska trupperna från svenska Pommern. Under tre dagar kämpade fransmännen under hårda strider mot de svenska trupperna, men tvingades så småningom till reträtt med svenskarna hack i häl. När Mortier sedan återvände slog han i sin tur tillbaka Essens trupper,Petre, sid.265 varpå de båda sidorna slöt snabbt ett vapenstillestånd. Vapenvilan förkastades senare av kung Gustav IV Adolf, varefter marskalk Guillaume Brune förde en armé på 40.000 franska, tyska, spanska, italienska och holländska soldater och inledde en ny belägring av Stralsund den 13 juli. De underlägsna svenska trupperna övergav så småningom Stralsund till de fransk-allierade trupperna, som erövrade staden den 20 augusti. Resten av svenska Pommern erövrades den 7 september, men kriget mellan Sverige och Frankrike fortsatte till 6 januari 1810 när svenskarna tvingades underteckna Parisfreden.
Bakgrund vänster|miniatyr|Svenska Pommern år 1812. Under flera år har Sverige förhållit sig neutralt under Napoleonkrigen, med åren blev kung Gustav IV Adolfs förakt mot Napoleon allt större. Trots sina rådgivares förslag förklarade han krig mot Frankrike den 31 oktober 1805 och trädde formellt in i den tredje koalitionen redan den 9 augusti 1805. Det första krigsåret visade sig vara ett stort misslyckande från svensk sida, då kungen endast genomförde halvhjärtade försök med att avancera sina ställningar, liksom deras allierades stora förlust mot Napoleon under slaget vid Austerlitz den 2 december. Nya motgångar inträffade i slutet av 1806 under det fjärde koalitionskriget, då 1 000 obeväpnade svenska soldater tvingades till fransk fångenskap efter slaget vid Lübeck, precis innan soldaterna skulle bli borttransporterade till Stralsund.
Första belägringen Januari–april I början av 1807 förhöll Hans Henric von Essen sina trupper passiva runtom svenska Pommern. Den 28 januari korsades den svenska gränsen av 12 000 franska trupper. Marskalk Édouard Mortier korsade med sina trupper floden Peene i syfte att inringa Stralsund. I öster korsade divisionsgeneral Charles Louis Dieudonné Grandjeans division floden Peene vid Anklam och drev tillbaka de svenska utposterna. I väster korsade divisionsgeneral Pierre Louis Dupas division floden nära Demmin utan strid. Den 29 januari anlände Mortiers två divisioner till Stralsunds hamn och den 30 januari inledde fransmännen en belägring. Den svenska garnisonen i Stralsund och på ön Rügen bestod av 13 000 reguljära svenska soldater och ett lantvärn på 3 000 man.
Under de närmaste två månaderna utkämpade de svenska och franska trupperna i ett antal skärmytslingar för kontrollen över Stralsunds försörjningslinjer. Utan kontrollen över ön Rügen kunde de franska trupperna inte klippa av Stralsunds kommunikationslinjer med den svenska flottan, som anföll de franska trupperna med sina kanonslupar. Under belägringen skickade Mortier ett franskt kavalleriregemente och tre infanteriregementen för att strida mot de ryska trupperna i Polen och ersattes av trupper från kungariket Holland. Den 29 mars fick Mortier order att lämna Grandjeans division för att upprätthålla blockaden och marschera för att hjälpa till i belägringen av Kolberg i Brandenburg-Preussiska Pommern. När Mortier lämnade Stralsund med huvuddelen av den franska armén lämnade han en 5 000–6 000 stark division under Charles Louis Dieudonné Grandjean för att motsätta svenskarna. Grandjean försökte dock snart också åka med resten av sina trupper. Av denna anledning ville han utfärda ett vapenstillestånd och informerade Essen om sin avsikt att lämna svenska Pommern under villkoret att de franska truppernas tillbakadragande skulle genomföras obehindrat. Grandjean hoppades att denna reträtt inte skulle vara påtvingad av svenskarna, då ryktet om ett militärt nederlag skulle försvaga Frankrikes diplomatiska situation.
Stora utfallet vänster|miniatyr|Karta över Stralsund och dess omnejd av O.W. Smed. Essen avfärdade Grandjeans begäran och förberedde sin armé den 31 mars för ett stort utfall genom att dela upp den i två kolonner. Den högra kolonnen under Essens och brigadchef Johan Henrik Tawasts ledning skulle omsluta de franska trupperna i väst. Kolonnen bestod av en bataljon vardera från Upplands, Jönköpings och Dalregementen samt Drottningens livregemente till fot, inklusive sex skvadroner från Mörnerska husarregementet och fyra kanoner, totalt 2 500 man. Den vänstra kolonnen under överste Eberhard von Vegesack och general Gustaf Mauritz Armfelt skulle anfalla den franska centern. Kolonnen bestod av en bataljon vardera från Skaraborgs, Södermanlands, Västgöta-Dals, Närke-Värmlands och Engelbrechts regementen, inklusive en husarskvadron och nio kanoner, totalt 2 300 man. Två bataljoner från Bohusläns- och Västmanlands regementen, totalt 900 man med två kanoner under överste Carl von Cardell, lämnades kvar i Stralsund som taktisk reserv.
1 april De två svenska kolonnerna framryckte den 1 april. Några jägarförband skyddade kolonnernas flanker. Den högra kolonnen under Essen framryckte klockan 7:00 mot en övergiven fransk redutt vid Kettenhagen, medan de franska styrkorna framför den svenska kolonnen snabbt drog sig tillbaka. Snart erövrades Groß Kordshagen, följt av Born och Pütte, där svenskarna tog ett franskt magasin innan de nådde Langendorf. Samtidigt marscherade den vänstra svenska kolonnen under Armfelt klockan 8:00 och besegrade fransmännen från Garpenhagen, Grünhof samt batteriet framför Langendorf, där de två kolonnerna senare omgrupperade.
Därefter stormade svenskarna Lüssow, som försvarades av ett par hundra franska soldater. Först efter kombinerade svenska attacker från både fronten och flankerna, liksom artilleristöd, kunde de slå tillbaka fransmännen mot Lüdershagen. Där fick fransmännen förstärkningar och kunde befästa sina ställningar, varefter de kunde erbjuda ett ännu hårdare motvärn vilket resulterade i att flera svenska attacker, under Armfelts ledning, slogs tillbaka. Fransmännen tvingades dock snart till reträtt när ytterligare svenska förstärkningar anlände från Essens kolonn och stormade byn. Fransmännen fick återigen sätta sig till motvärn, denna gång på Voigdehagens höjder, där en timslång hård strid skulle utspela sig.
Under tiden hade ett litet svenskt detachement under Tawast skickats ut från Essens kolonn för att marschera söderut mot Wendorf, i syfte att skära av de franska reträttvägarna. De blev genskjutna av starka franska trupper som avancerade från en skog mellan Wendorf och Voigdehagen; från den senare fick de artilleristöd från fyra kanoner och två haubitser. Den franska beskjutningen blev så pass intensiv att det svenska infanteriet beordrades att krypa på fältet medan två av deras egna kanoner överöste skogen med karteschladdningar. Tawast anföll sedan det franska batteriet, och ihop med Armfelts anfall från längre norrut tvingades fransmännen att dra sig tillbaka från Voigdehagen.
Den svenska reservstyrkan under Cardell hade samtidigt opererat i den franska högerflanken och slog tillbaka en fransk kavalleriattack nära Stralsund, varefter han genomförde ett framgångsrikt anfall mot den befästa byn Hohengraben, följt av Andershof där fransmännen led svåra förluster av en svensk kanonslupsdivision. Efter oavbrutna strider som varade i flera timmar övernattade de utmattade kolonnerna på Arendsee respektive Elmenhorst. Under dagen hade den franska huvudarmén dragit sig tillbaka till Greifswald, medan trossen tog sig genom Grimmen hela vägen till Demmin.
2 april Under morgonen följande dag fortsatte de svenska kolonnerna med att förfölja den franska armén. Tawast med den högra kolonnen marscherade genom Glimmen mot Loitz, där han anlände klockan 18:00 och slog läger för natten. När Armfelt bröt upp delade han sin styrka i två självständiga kolonner: den vänstra under Cardell marscherade på huvudvägen mot Greifswald, medan den högra under Vegesack marscherade genom byarna Petershagen, Levenhagen och Ungnade, för att placera sig bakom de retirerande franska trupperna. När en svensk parlamentär med eskort närmade sig Greifswald för att be om deras kapitulation, fick de franska styrkorna panik och flydde. De få husarerna i eskorten jagade sedan efter dem till staden, där de tog flera krigsfångar.
De franska trupperna samlades snart bakom staden och genomförde en motattack. Den svenske befälhavaren Armfelt blev nära att bli tillfångatagen under den följande striden. Men när fler svenska trupper anlände dit blev de franska ställningarna överväldigade och de kastades tillbaka mot Koitenhagen. Tre svenska kanonslupsdivisioner anföll även byn Wiek strax utanför Greifswald, där de förintade deras skans. Cardell och hans kolonn erövrade en anmärkningsvärd krigstrofé i Greifswald, där de tillbringade natten tillsammans med Armfelt. Vegesacks kolonn övernattade på Dersekow.
3 april Den högra kolonnen under Tawast och Essen framryckte från Loitz klockan 8:00 på morgonen för att genskjuta den franska trossen vid Demmin, som beskyddades av 800 man. När husarerna från förtruppen anlände dit gick de omedelbart till anfall genom portarna - som hade lämnats öppna – och red in i staden, där 129 franska soldater togs tillfånga. De franska trupperna drog sig tillbaka mot Mecklenburg med fienden hack i häl. Fyra svenska husarer fångade 104 franska soldater på vägen som ledde till Neukalen; 168 män togs tillfånga i Dargun av en svensk skvadron ihop med ett rikt krigsbyte; en fransk tross tillsammans med 209 män från det 72:a infanteriregementet fångades i Krukow av endast 42 husarer under överstelöjtnanterna Bror Cederström och Carl von Krassow.
Även Armfelt bröt upp på morgonen med sina två kolonner. Vegsack marscherade mot Lüssow (Gützkow) och Cardell mot Ziethen och Anklam, dit han anlände på kvällen efter att ha passerat gränsen till Preussen. Armfelt inledde ett anfall mot förorten med sina jägarförband, med lyckat resultat trots utan det planerade eldunderstödet från de svenska kanonsluparna. De svenska jägarna passerade träskets sidor och efter en timmes lång muskötbeskjutning tvingades de franska försvararna att dra sig tillbaka över Peene och in i staden Anklam. Under reträtten förstörde fransmännen bron över floden, som svenskarna inte kunde reparera på grund av fransmännens målmedvetna beskjutning från andra sidan floden.
Efter några timmars skärmytslingar kunde Cardell ombord på en pråm korsa floden med 50 man från Västmanlands regemente och genomföra ett överraskande bajonettanfall som tvingade fransmännen att fly från bron. Medan Cardell förföljde den flyende franska trossen strax utanför staden, kunde fler svenska trupper korsa floden och gå med i striden. Den franska styrkan fick senare retirera utan att erbjuda något nämnvärt motstånd och lämnade trossen ihop med 167 man i svenskarnas händer. Armfelts andra kolonn under Vegesack anlände vid samma tid vid Jarmen. Därmed hade hela svenska Pommern, inklusive de preussiska öarna Usedom och Wolin, rensats från franska trupper då de svenska kolonnerna hamnade nu i Preussen. Grandjean och de återstående franska trupperna drog sig tillbaka till Stettin, dit de anlände den 7 april.
Vapenstillestånd