miniatyr|Richard Strauss Die Frau ohne Schatten (svenska: Kvinnan utan skugga), op. 65, är en tysk opera i tre akter med musik av Richard Strauss och libretto av Hugo von Hofmannsthal.
Historia Redan innan operan Rosenkavaljeren hade haft premiär efterfrågade Richard Strauss ett nytt librettoämne från sin librettist Hugo von Hofmannsthal. Den 2 januari 1911 nämner han i ett brev till Strauss sagan Steinerne Herz (Das Kalte Herz) av Wilhelm Hauff som ett lämpligt ämne. Sagan handlar om en fattig kolmilare som offrar sitt hjärta i utbyte mot en sten för att få rikedom och makt. Men kolaren stöter bara på elände och grymhet att han till slut ber skogsfén att få sitt hjärta tillbaka för att kunna känna humanitet och lycka. Strauss blev eld och lågor över idén och svarade entusiastiskt tre dagar senare (5 januari 1911): Hurra för Steinernen Herzen! Mycket naturskildringar tack, tyska skogar. Åska när Holländer Michel fäller sina träd, så kan verket börja. Jag är mycket spänd på att höra mer från Er. Hauffs kärlekshistoria är platt och ointressant. Men spelscenerna och sådant! Fint! miniatyr|Hugo von Hofmannsthal Oturligt nog möttes hans entusiasm av ett visst avståndstagande från von Hofmannsthal, som aldrig hade haft tanken på att iscensätta sagan som den var i original. Han hade istället tänkt använda den som bas för en opera som skulle påminna om Carl Maria von Webers romantiska opera Friskytten och då främst slutet av dess första akt.
Under en tid var både Strauss och von Hofmannsthal sysselsatta med både egna och gemensamma verk, så idén förblev vilande fram till slutet av 1912 då von Hofmannsthal äntligen hade tid att fokusera på skrivandet. De tre akterna skulle delas in i åtta scener och dessa skulle i sin tur innehålla 11 "genomträngande platser", i vilka två parallella världar och två parallella personpar skulle kretsa kring varandra. Trots de svårtillgängliga och dunkla referenserna blev Strauss nyfiken och propsade på att personligen träffa von Hofmannsthal och prata om texten. Då det slumpade sig så att de båda var inbokade för engagemang i Italien i april, föreslog Strauss att de skulle ta tillfället i akt att resa tillsammans i hans bil och diskutera den nya operan i sin helhet. De möttes den 29 mars 1913 i Verona och körde i en öppen bil till Rom via Rimini, Urbino, Perugia och Orvieto. I Rom dirigerade Strauss två konserter, sedan återvände de till Garmisch via Parma, Brescia och Trento. De körde med suffletten nerfälld, invirade i resefiltar. Diskussionen om Die FroSch var lyckad och när de anlände till Rom hade von Hofmannsthal hela handlingen klar för sig. Strauss fick möjlighet att tränga in i von Hofmannsthals idévärld med olika sfärer och andevärldar, medan von Hofmannsthal fick chansen att testa sina idéer. Strauss började visualisera idéerna till musik, teman och lämplig instrumentering. Under en månskensfärd från San Michele till Bolzano fick han idén att ackompanjera de dödligas värld med full orkester och andevärlden med en kammarorkester, som han hade gjort i Ariadne på Naxos. Bara delvis fullföljde han detta senare.
Arbetet fortsätter med förhinder Efter resan drog sig von Hofmannsthal tillbaka och skrev om sina texter, men blev till sist så uppfylld av all symbolism att han fann librettot för litet för att kunna innehålla allt han ville ha med. Ju mer han grubblade desto fler idéer kom till honom. Medan han slutförde första halvan av akt I gav han vika för frestelsen att samtidigt göra en prosaversion av historien, som han räknade med kunna arbeta på samtidigt med librettotexten. Han beskrev det som en Erzählung (berättelse), men den blev aldrig mer än en novell. I den kunde han skriva ner alla de oräkneliga fantasier, som han hade varit tvungen att försaka medan han arbetade med operan. Handlingen följer librettot parallellt men det finns partier som helt saknas i librettot. Novellen och operan blev båda en blandning av sagosamlingen Tusen och en natt och Mozarts opera Trollflöjten. Till nyåret 1914 fick Strauss äntligen de första utkasten och i april anlände återstoden av akt I. Musiken tog ca tre månader att komponera. miniatyr|vänster|stående|Scenkostym av Alfred Roller till amman vid urpremiären 1919. Arbetet fick än en gång avbrytas när Första världskriget bröt ut i juli 1914 och von Hofmannsthal blev inkallad. Dessbättre blev han efter bara några månader förflyttad till en lugn diplomatpostering i Pazin i Istrien i nuvarande Kroatien. Den 8 oktober 1914 skrev Strauss att han var glad att vännen: ...inte längre befann Dig i fält utan på en lugn postering i säkerhet. Och nu tänker jag glädja Er med att de fyra första förvandlingarna i akt 2 nu är färdiga. Färdig är även Kejsarinnans soloscen och komponerad med mycket innerlig musik därtill. /.../ Texten är helt enkelt glimrande, låter sig komponeras utan svårigheter, stimulerar mig, är så kort och koncis, min käre Scribe, Ni har verkligen fulländat ert mästerverk.
Strauss påbörjade arbetet med akt II den 27 oktober 1914 och var färdig 8 april 1915 (under samma tid hann han även med att komponera den symfoniska dikten Eine Alpensinfonie). von Hofmannsthal fortsatte att skriva på akt III men oroades över sin dödssjuke far och blev dessutom deprimerad av kriget. Strauss lät operacheferna i Dresden och Berlin läsa texterna men "båda uttryckte total oförståelse. /.../ Allt säger mig nu att ämnet och temat är svåra att förstå och att allt måste göras så det blir så förståeligt som möjligt." Strauss och von Hofmannsthal möttes ännu en gång för att diskutera verket den 25 april 1915 i Wien, precis innan von Hofmannsthal skulle posteras i Krakow (efter två månader fick han frisedel på grund av dålig syn). Strauss spelade upp vad han hade komponerat hittills och von Hofmannsthal var så imponerad att han höll inne med sin sedvanliga kritik. Strauss funderade på om Wien inte kunde vara platsen för operans premiär men von Hofmannsthal, som var född i staden, varnade honom: Ingen annanstans kommer librettot mötas av så lite god vilja, med så många förutfattade meningar, som i Wien. I juli 1916 återvände Strauss till Die Frau ohne Schatten för att komponera akt III, men han hade svårigheter med den viktiga scen då Kejsarinnan ser sin make förvandlas till sten. Hon får veta att hans liv endast kan räddas om hon accepterar att ta emot Färgerskans skugga som sin. Efter en intensiv inre kamp skriker hon "Jag vill inte", och både hon och hennes man skonas. Strauss skrev: Jag är mer bestämd än någonsin att göra hela passagen till en talad dialog. I många uppsättningar stryks denna sekvens. Senare sa han: Die Frau ohne Schatten, mitt sorgebarn, fullbordades i trubbel och bekymmer under kriget... /.../ Dessa krigstidsbekymmer kan vara orsaken till en viss nervös irritation i partituret, särskilt halvvägs in i tredje akten, vilken kom att "explodera" till melodram.Den 24 juni 1917 var hela operan färdigkomponerad.
Premiär miniatyr|Nicola Beller Carbone som Färgarfrun i Wiesbaden 2014 Strauss gjorde inga ansträngningar att få operan uppsatt medan kriget pågick. Han insåg att omständigheterna som rådde under kriget aldrig skulle tillåta den uppsättning han hade tänkt sig. Alltför många musiker var vid fronten och pengar skulle aldrig avsättas för att tillverka de praktfulla dekorer och kostymer som Strauss hade tänkt sig till sin största och svåraste opera dittills.
Genom framgångarna med sina operor hade Strauss blivit en förmögen man. Därför kunde han anta erbjudandet att bli chef för Wiener Staatsoper 1919 (en position han skulle dela med Franz Schalk). Han sa "det har varit min innersta önskan sedan mer än 30 år att få ha det artistiska ansvaret för ett stort operahus". Nyheten offentliggjordes i mars 1919 men det skulle dröja till december innan Strauss tog tag i sitt nya arbete. Innan dess hade han agerat gästdirigent vid en festival i maj för att fira operahusets 50-årsjubileum. Som en sorts gåva skänkte han Wien Die Frau ohne Schatten och operan hade sin urpremiär 10 oktober 1919 under ledning av Schalk. Bland sångarna fanns Maria Jeritza som Kejsarinnan, norske tenoren Karl Aagaard Østvig som Kejsaren, Lotte Lehmann som Färgerskan, Lucie Weidt som Amman och Richard Mayr som Barak. Succén var stor till en början men sedan gick det sämre, vilket Strauss skrev om i sina memoarer:Operan gav sig iväg på en "via Dolorosa" på de tyska teatrarna. Även i Wien var den mera inställd än framförd beroende på de krävande rollerna och svårigheter med kuliss och dekor. I Dresden, där den sattes upp efter Wien, blev det fel från början. Den var så dåligt förberedd sceniskt sett (den goda Eva von der Osten hade allvarligt skadat sin röst under tiden genom att sjunga tunga, dramatiska roller) att jag efter genrepet kände mig tvingad att be Seebach om en senareläggning av premiären. /.../ Det var ett stort misstag att tillåta så många medelstora och mindre teatrar att försöka sig på denna opera direkt efter kriget.Svårigheterna med "kuliss och dekor" hade sin förklaring i att både Strauss och von Hofmannsthal var missnöjda med vad målaren Alfred Roller hade skapat. Operan sattes snabbt upp i både Dresden och Berlin men den blev inte en av Strauss mer populära operor förrän mer än 40 år senare då Herbert von Karajan och Karl Böhm dirigerade den i Wien. 1946 sammanställde Strauss en orkesterfantasi med höjdpunkterna från operan och verket hade premiär den 26 april 1947 i Wiener Konzerthaus under Karl Böhms ledning.
Den svenska premiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 13 december 1975. Som färgerskan gjorde Birgit Nilsson sin sista instudering och hennes rolltolkning blev mycket framgångsrik. Hon sjöng rollen i Stockholm 1976 och även 1978 då den filmades för televisionen.Die Frau ohne Schatten sattes också senare upp på Göteborgsoperan 2004 och operan har under de senaste 20 åren upplevt en renässans och spelats på många stora scener runt om i världen. Den har också givits ut ett stort antal gånger på CD och DVD.
Om operan I Die Frau ohne Schatten finns det fyra lika betydelsefulla, tekniskt blottställda och ytterst svåra partier: två dramatiska sopraner, en Wagnertenor och en baryton à la Hans Sachs i Mästersångarna i Nürnberg. Manspartierna utmärker sig gentemot kvinnopartierna genom att de är hållna i den strömmande melodiska Strauss-stilen, medan kvinnorösterna, inklusive ammans altparti och sopranen som sjunger falkens röst, klingar främmande och bisarrt. Operan besitter en egen, karakteristisk och charmerande klangvärld, framförallt genom den häpnadsväckande, variationsrika instrumenteringen. Strauss ställde här samman sin största operaorkester, där i synnerhet den stora slagverksarsenalen väcker uppmärksamhet. Vid sidan om stråkarna och blåsarna (från piccolaflöjt till bastuba) föreskriver Strauss pukor, litet klockspel, xylofon, fem kinesiska gongar och tamtam samt dessutom två celestor, en glasharmonika och en orgel. Den här jätteorkestern kan allt: dess ursinne i slutapoteosen rycker med även den mest flegmatiska åhörare. Men den här omfattande klangvärlden kan under operan även falla sönder i enskilda kammarmusikaliska grupper. Ett exempel på detta är när kejsarens ledmotiv framträder i det underbart vackra cellosolot med falkens främmande klang i inledningen till kejsarens monolog.
Källorna till von Hofmannsthals symboliska och mytologiska drama var osedvanligt olikartade. De innehar en stark förenande faktor i sin härstamning från historien och mytologin i Tusen och en natt samt från referenser till Egypten och Persien i Trollflöjten. Från den halvgudomlige prästfiguren Sarastro (som i sin tur byggde på den historiske Zarathustra) skapade von Hofmannsthal andekungen Keikobad. Denne mystiske karaktär härleds från den riktige härskaren Keikobad Den Store som omnämns i den persiska diktsamlingen Rubaiyat av Omar Khayyam, och som regerade på 1200-talet.