Slaget vid SvolderFornnordiska Svǫlðr, yngre form Svǫldr. var ett sjöslag som utkämpades i september 999 eller 1000 i västra Östersjön mellan Olav Tryggvason av Norge och en allians av hans fiender. Slagets bakgrund var enandet av staten Norge, långvariga danska försök att få kontroll över landet, och spridandet av kristendomen i Skandinavien. Slaget är en mytomspunnen och central händelse i Nordens vikingatida historia. Om sjöslaget skall ha ägt rum vid Svolder, eller i Öresund, har varit ett akademiskt tvisteämne då olika källor motsäger varandra.
Kung Olav seglade hem efter en expedition till Vendland (Pommern) när han överfölls av en allians bestående av Erik Håkonsson, norsk jarl, Olof Skötkonung, kung av Sverige, och Sven Tveskägg, kung av Danmark. Olav hade bara elva krigsfartyg i striden, mot en flotta på minst 70.Jones, Vikings, ss. 137-138 Hans skepp togs ett efter ett, tills det sista, Ormen Långe, togs av Erik jarl medan Olav kastade sig i havet. Efter striden styrdes Norge av Ladejarlarna som en förläning till Danmark och Sverige.
De mest detaljerade källorna från slaget, kungasagorna, skrevs omkring två sekler senare. Trots att de är historiskt opålitliga, utgör de en omfattande och intensivt detaljerad litterär redogörelse över slaget. Sagorna tillskriver orsakerna till slaget, Olav Tryggvasons olycksaliga giftermålsförslag till Sigrid Storråda och hans problematiska giftermål med Tyra, Sven Tveskäggs syster. När slaget inleddes, avfärdade Olav de danska och svenska flottorna, medan han medgav att Erik jarl och hans män var farliga då "de är norrmän som vi". Den mest kända episoden i slaget inträffar när Einar Tambarskjelves båge knäcks, vilket förebådar Olavs förlust.
Under senare århundraden har beskrivningarna av slaget, speciellt de i Snorre Sturlassons Heimskringla inspirerat ett antal ballader och andra litterära verk.
Bakgrund I den tidigast kända historien var Norge uppdelat i ett antal små och sinsemellan stridande småkungadömen med svaga centrala auktoriteter. Enligt den traditionella historiografin började Norge enas och den kungliga makten befästas i och med Harald Hårfagers avancemang under 800-talet.Nyligen har det argumenterats att Harald Hårfager mestadels borde ses som en mytisk karaktär. Se Sverrir Jakobsson 2002:230. Hårfagerätten och andra som gjorde anspråk på tronen var tvungna att kämpa mot regionala ledare som jarlarna med säte på gården Lade i norr och Vingulmarks regenter i öster, medan Danmarks kungar gjorde anspråk på regioner i söder och var ivriga att motta norska vasaller för att utöka sitt inflytande där. Spridandet av kristendomen blev även av politisk betydelse under 900-talets slut.Midgaard 1963:23.
miniatyr|höger|Olav Tryggvason, som erkändes som kung 995, lyckades snabbt och med alla till buds stående medel få Norge att övergå till kristendomen.
Under 970-talet blev Ladejarlen Håkon Sigurdsson den mäktigaste mannen i Norge, och stöddes först av Harald Blåtand av Danmark och betalade skatt till honom även om de två senare blev osams. Harald hade konverterat till kristendomen och var ivrig att kristna Norge, medan Håkon förblev en hängiven hedning. År 995 avsattes Håkon och den unga kristne ledaren Olav Tryggvason besteg tronen.
Olav förkastade den danska auktoriteten, men föresatte sig att kristna Norge och de fornnordiska kolonierna i väst så snabbt och fullständigt som möjligt. Genom hot, tortyr och avrättningar bröt Olav ner det hedniska motståndet och inom några få år var Norge, formellt sett, ett kristet land. Men Olav hade på sin snabba väg mot makten fått flera fiender, såsom Erik Håkonsson jarl, son till Håkon jarl, och Sven Tveskägg, kung av Danmark, som båda kände att Olav hade berövat dem deras del av Norge.Midgaard 1963:25–6. Samma intressen som kom i konflikt under slaget vid Svolder skulle dela Norge i årtionden framöver, vilket ledde till flera stora bataljer, såsom slaget vid Nesjar och slaget vid Stiklestad. Lösningen kom 1035 när den norske kungen Magnus den gode besteg tronen i ett självständigt och kristnat Norge.Sawyer 1993:54–8.
Enligt Snorre stod orsaken till slaget att finna i att kung Olav seglat genom Öresund ner till Vendland för att kräva in de egendomar som hans hustru Tyra – syster till Sven Tveskägg – fått i sitt tidigare gifte med venderkungen Burislav, som är densamme som Boleslav I av Polen. Sven Tveskäggs maka Sigrid Storråda skall då ha sökt hetsa sina make mot Olav, som förolämpat henne grovt under sina försök att vinna hennes hand. Sven gav efter, och bad Olof Skötkonung och Erik jarl om bistånd. När Olav sedan beredde sig på att segla hem lade sig de förbundna i bakhåll vid Svolder.Larsson, sid 146-147 Adam av Bremen ger en bitvis annorlunda beskrivning: enligt honom skulle Sven och Olof slutit förbund i syfte att utbreda kristendomen, vilket fick Olav att samla en flotta för att fördriva Sven. Enligt denne skall striden också stått i sundet mellan Helsingborg och Helsingör.Larsson, sid 150-151
Källor thumb|left|Även om slaget är omskrivet i ett flertal medeltida källor så är berättelsen i Snorre Sturlassons Heimskringla den mest kända och den som mest har påverkat moderna historiska och litterära verk.
Det finns huvudsakligen två olika typer av källor till kunskap om slaget: isländska sagor i form av Snorre Sturlassons Heimskringla, Fagrskinna och Odd munks Olafssaga, samt Adams av Bremen krönika Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, den därpå byggande norska Historia Norvegiæ och Ágrip af Nóregs konunga sogum.Larsson, sid 149, 150-151 De två grupperna tecknar motstridiga bilder av slagets bakgrund och skådeplats.Larsson, sid 146-147, 150-151 De tidigaste skrivna verken är gjorda av Adam av Bremen (cirka 1080), som skrev från en dansk syn då hans källa var Sven Estridsson. Den senare danske historikern Saxo Grammaticus nyttjade och utökade Adam av Bremens redogörelse i sin Gesta Danorum (cirka 1200)
I Norge ger de tre verken Historia de Antiquitate Regum Norwagiensium, Historia Norvegiæ och Ágrip af Nóregskonungasögum (cirka 1190), alla en kort redogörelse för slaget. De isländska kungasagorna ger en mycket större behandling. Det börjar med Odd Snorressons Olav Tryggvasons saga (cirka 1190). Genom skaldediktning, muntliga historier, studerade europeiska exempel och en ohämmad fantasi, gav Odd en utstuderad redogörelse för slaget.Bjarni Aðalbjarnarson 1941:xiv, cxxxvi. Detta upptogs av de senare isländska sagorna Fagrskinna och Heimskringla (cirka 1220), som båda lägger till citat från skaldeverk. Tre isländska verk från runt 1200 har också ett historiskt intresse: Nóregs konungatal, Rekstefja och Óláfs drápa Tryggvasonar. Den enorma Óláfs saga Tryggvasonar en mesta (cirka 1300) kombinerar flera av ovanstående källor till den sista, längsta och minst tillförlitliga sagoredogörelsen.
Samtida skaldediktning som hänvisar till striden innefattar ett verk av Hallfred vandrädaskald, som var i Olav Tryggvasons tjänst. Hallfred var inte närvarande vid slaget utan samlade information om det efteråt för ett lovtal om Olaf. På Erik jarls sida finns ett antal strofer bevarade av Halldor okristne, som talar om slaget som inträffade "förra året" och handlar om Eriks intagande av Ormen långe. Några verser om striden bevaras också i Tord Kolbeinssons elegi om Erik, förmodligen komponerad 1015. Även Skule Torstensson som slogs tillsammans med Erik under slaget diktade om det under sin ålderdom.Standardverket för skaldepoesin är Finnur Jónsson:1912–1915. För Hallfreds, Halldors, Tords och Skules verk se Finnur Jónsson:1923:544–64.
Medan historiker värderar samtida skaldediktning högt, som den mest korrekta tillgängliga källan, måste man komma ihåg att dikterna inte bevarats oberoende utan är citat från kungasagorna. Efter två århundraden av muntlig tradition kan det ofta ifrågasättas om en vers var noggrant ihågkommen och korrekt tillskriven. Vidare var det huvudsakliga syftet med skaldediktningen inte att sprida information utan att ge en konstnärlig återgivning av fakta som redan var kända för lyssnarna.Campbell 1998:66. Historiker förlitar sig ofta på de mindre tillförlitliga men mer detaljerade redogörelserna i sagorna.
Händelser som ledde till slaget miniatyr|Olav Tryggvason föreslår ett giftermål till Sigrid Storråda, under förutsättningen att hon konverterar till kristendomen. När Sigrid vägrar slår Olav henne med en handske. Hon varnar honom att detta kan leda till hans död.Snorri Sturluson 1991:200–1. Ingenting kan sammanställas från de samtida skaldediktningarna om orsaken till slaget. Adam av Bremen påstår att Olav Tryggvason danska fru, Tyra, hetsade honom att gå i krig mot Danmark. När Olav hörde att Sven Tveskägg och Olof Skötkonung bildat en allians, blev han uppretad och bestämde att tiden var inne för en attack.Tschan 2002:81–2. Ågrip och Historia Norvegiæ ger en liknande redogörelse. Tyra var syster till Sven Tveskägg, och när Olav Tryggvason äktade henne, vägrade Sven att betala den utlovade hemgiften. Olav blev uppretad och sjösatte en expedition att attackera Danmark, man han var för otålig för att vänta på att hela flottan från Norge skulle samla sig, och han satte kurs söderut med endast 11 skepp och förväntade sig att resten skulle följa efter. När hans förhoppning inte infriades for han mot Vendland (Pommern) för att söka efter allierade och på vägen hamnade han i ett bakhåll av Sven och hans allierade.Driscoll 1995:33; Ekrem 2003:97. Dessa redogörelser motsägs av andra samtida verser av Halldór okristne som menar att Olav Tryggvason reste från söder när han hamnade i ett slag.Bjarni Aðalbjarnarson 1941:cxxvi.
vänster|miniatyr|Olav erbjuder drottning Tyra en stjälk av kvanne. Hon gråter och hånar honom för att han inte vågar trotsa Sven Tveskägg och kräva in hennes hemgift.Snorri Sturluson 1991:226.
Odd Snorresson har en omfattande redogörelse för de problem som uppstod från Tyras giftermål. Han berättar att hon var förlovad och gift med den vendiska kungen Boleslav den modige, som fick en stor hemgift för henne. Hon ville dock inte vara hans fru, och svälte sig själv efter giftermålet, så Boleslav skickade tillbaka henne till Danmark. Hon arrangerade därefter själv ett giftermål med Olav Tryggvason, till sin broder Svens missnöje. Svens drottning, Sigrid Storråda, en ståndaktig motståndare till Olav, fick Sven att föra krig mot honom. Då konspirerade Sven med Sigvald jarl och kung Olof Skötkonung för att lura Olav Tryggvason i en fälla. Olav Tryggvason reste till Vendland för att få Tyras hemgift från kung Boleslav och medan han var där hörde han rykten om ett planerat bakhåll. Sigvald reste dock för att säga till honom att dessa rykten var falska. Olav, som trodde på Sigvald, sände hem den största delen av sin flotta, då hans män var otåliga. Därför hade han bara en liten flotta kvar när han gick in i ett bakhåll nära Svolder.Bjarni Aðalbjarnarson 1941:cxxxviii-cxxix.
Fagrskinna och Heimskringla följer till stora delar Odds redogörelse men förenklar den och skiljer sig från den i vissa delar. Enligt Heimskringla seglade Sigvald från Vendland med Olav och en flotta med vendiska skepp och ledde honom in i bakhållet.