Textus Receptus (Den mottagna texten) är en grekisk text av Nya Testamentet. Namnet har kommit att representera en grupp av texter som har sitt ursprung i den version av Nya testamentets text som Erasmus av Rotterdam (1466–1536) sammanställde och kunde trycka och ge ut i Basel 1516.
Det är den första publicerade grekiska texten till Nya testamentet sedan Gutenbergs tryckteknik slagit igenom. Texten bygger på ett fåtal, troligen bara sju, senmedeltida handskrifter. I praktiken använde han dock bara två eller tre av dem och för Uppenbarelseboken hade han inte ens tillgång till ett komplett manuskript.
Allmänt
Titeln Begreppet ”Textus Receptus” kom att tillskrivas textfamiljen långt senare. I förordet till en version av texten från 1633 tryckt av de nederländska förläggarna Bonaventure och skriver Daniel Heinsius, professor vid universitetet i Leiden på latin motsvarande: "Då har du nu en text, accepterad av alla, där vi inte ser något förändrat eller korrumperat”.På latin: "Textum ergo habes, nunc ab omnibus receptum: in quo nihil immutatum aut corruptum damus".
Benämningen kom därefter att användas även om tidigare tryckta grekiska utgåvor inom samma texttradition, framför allt utgåvor av Erasmus, Stephanus och Beza. På engelska används vanligen beteckningen "Received Text" som motsvarighet till Textus Receptus. Beteckningen "Traditional Text" förekommer också, men används även i en vidare betydelse om den bysantinska texttradition som Textus Receptus till stor del är besläktad med.
Texten Textus Receptus är inte en text, utan en familj av texter. Erasmus själv gjorde fem versioner (1516, 1519, 1522, 1527 och 1535). Efter honom tog andra vid. Som Simon de Colines 1534, Robert Estienne, även kallad Stephanus (1546, 1549, 1550, 1551), Theodor Beza (1565 x2, 1567, 1580, 1582, 1589, 1590, 1598 och 1604) och Elzevier-bröderna (1624, 1633, där termen står i förordet, 1641, 1679).
Till slut kom tre versioner utgivna av (1813–1891). De gavs ut 1873, 1881 och 1894 (den sista efter hans död).
Vanligen säger man att det finns mellan 25 och 30 versioner av texten.
Den "sista" versionen Scrivener arbetade med den grupp som med början 1870 reviderade King James-översättningen från 1611 och på uppdrag av Church of England tog fram det som kom att kallas The Revised Version 1881 (NT) och 1885 (GT).
Som en del i projektet kom man att försöka återskapa den version av den grekiska text som översättarna till engelska King James-översättningen använt sig av, eftersom dessa inte utgått från en specifik version av den grekiska texten utan istället blandat textval från flera olika källor.
King Jamesöversättarna utgick från (1568) som en grundläggande engelsk text som de reviderade, och använde sedan en kombination av bland annat Textus Receptus-utgåvor (som Beza, Stephanus och Erasmus), latinska texter (Vulgata och Erasmus), den complutensiska polyglotten och tidigare engelska översättningar som Tyndale och Coverdale. KJV-översättarna följde således inte en enda tryckt grekisk utgåva på samtliga ställen.
Man har katalogiserat 283 skillnader mellan Stephanus utgåva från 1550 och Scriveners text och omkring 190 mellan Bezas text och Scriveners.
Scrivener använde Bezas utgåva från 1598 som huvudsaklig utgångspunkt och jämförde den med andra tryckta utgåvor av Textus Receptus för att identifiera de grekiska läsarter som bäst motsvarade de val som gjorts av översättarna av King James Version. Resultatet blev The New Testament in the Original Greek according to the Text followed in the Authorised Version. Verket utgavs första gången 1881 och utkom därefter i flera upplagor och omtryck, däribland utgåvan från 1894..
Scriveners text är således inte en avskrift av en enskild grekisk handskrift och inte heller identisk med någon av de tidigare tryckta utgåvorna av Stephanus eller Beza. Den är en sammanställning inom den tryckta Textus Receptus-traditionen, avsedd att rekonstruera den grekiska text som bäst motsvarar King James Version. Scriveners utgåva har senare återutgivits och används som en standardiserad form av Textus Receptus i bland annat bibelöversättningar och textjämförelser.
Synen på Textus Receptus Det finns idag (2026) en rörelse som menar att Textus Receptus ska ses som den bästa versionen av den grekiska grundtexten av Nya testamentet. Oftast är det då Scriveners text från 1894 man hänvisar till. Av vissa anses den till och med vara en exakt kopia av det som de nytestamentliga författarna en gång skrev. Till exempel skriver Trinitarian Bible Society: ”Vi kan vara säkra på att Guds ord som det återges i Textus Receptus Nya testamentet är en tillförlitlig representation av den text som ursprungligen gavs till oss… Gud fortsatte att bevara sitt Nya Testamente genom att vägleda sitt folk att använda en text som, även om den är i tryckt form, ändå är Guds heliga Ord i evighet”.
Textus Receptus används fortfarande som grundtext inom vissa kyrkliga och konfessionella sammanhang och för vissa moderna bibelöversättningar. Förespråkare framhåller bland annat dess historiska anknytning till den bysantinska texttraditionen, dess betydelse för reformationstidens bibelöversättningar och, i vissa fall, en teologisk uppfattning om den bibliska textens bevarande genom kyrkans historia.
En närbesläktad men inte identisk ståndpunkt är så kallad bysantinsk prioritet eller majoritetstextsyn, företrädd bland andra av Zane C. Hodges, Arthur L. Farstad och Maurice A. Robinson. Dessa forskare förespråkar den bysantinska texttraditionen utifrån textkritiska och transmissionshistoriska argument men följer inte Textus Receptus på de ställen där denna avviker från den bysantinska majoritetstexten.
Synen på Textus Receptus varierar mellan olika forskare, kyrkor och bibelöversättare. Inom modern nytestamentlig textkritik används vanligen eklektiska kritiska utgåvor, såsom Nestle-Aland och United Bible Societies grekiska Nya testamente. Dessa utgåvor bygger på en textkritisk bedömning av grekiska handskrifter, tidiga översättningar och citat hos kyrkofäderna. I den metodik som präglade utgåvorna tillmättes de olika handskrifterna inte samma textkritiska värde. Tidiga och icke-bysantinska textvittnen gavs generellt större vikt vid rekonstruktionen av den äldsta uppnåeliga texten, medan läsningar som endast stöddes av den senare bysantinska texttraditionen inom denna metod vanligtvis ansågs ha liten eller ingen betydelse för rekonstruktionen av den ursprungliga texten.
Diskussionen mellan dessa olika textkritiska synsätt gäller därför inte enbart enskilda textvarianter utan även frågor om handskrifternas inbördes relationer, textens överleverans och vilka principer som bör användas vid rekonstruktionen av Nya testamentets tidigaste möjliga text.
Textus Receptus och Majoritetstexten Vid sidan av Textus Receptus och den kritiska texten finns det också en text som kallas . Texten är för det mesta just som det låter. Man har tittat på alla tillgängliga handskrifter och väljer de formuleringar som majoriteten av dem stöder.
Textus Receptus blandas ibland samman med majoritetstexten. De är dock inte identiska texter, även om båda är nära förbundna med den bysantinska texttraditionen. Textus Receptus bygger till övervägande del på bysantinska handskrifter, medan moderna utgåvor av majoritetstexten, såsom Hodges–Farstad och Robinson–Pierpont, har sammanställts utifrån ett betydligt större antal handskrifter inom den bysantinska texttraditionen.
Textus Receptus står nära den bysantinska majoritetstexten men är inte identisk med den. Daniel B. Wallace har räknat 1 838 skillnader mellan Textus Receptus och Hodges–Farstads utgåva av majoritetstexten. Michael D. Marlowes sammanställning anger 1 005 skillnader som är av sådan art att de kan komma till uttryck i en översättning. De flesta av skillnaderna mellan Textus Receptus och majoritetstexten små och obetydliga enligt Marlowe, men det finns även mer betydande textvarianter. Till exempel saknas Comma Johanneum (1 Joh. 5:7–8) och Apg. 8:37 i Hodges–Farstads och Robinson–Pierponts majoritetstexter, medan båda finns i Textus Receptus.
Majoritetstexten står emellertid betydligt närmare Textus Receptus än den kritiska texten. Wallace räknade 6 577 skillnader mellan Hodges–Farstads majoritetstext och UBS3/NA26, jämfört med 1 838 skillnader mellan majoritetstexten och Textus Receptus.
Textus Receptus' betydelse Historiskt sett har Textus Receptus haft avgörande betydelse inte minst för reformationen. ”Reformationens framgång och djupa påverkan, liksom dess följdverkningar i historien, skulle vara otänkbara utan denna nya andliga och intellektuella grund i Nya testamentets text." Trots det begränsade grekiska handskriftsunderlag som stod till Erasmus förfogande har hans text bedömts som förhållandevis god. Teologen Ingemar Furberg skriver ”Att Erasmus endast hade tillgång till mycket sena handskrifter hindrade inte att Erasmus utgåva ger en rätt god text”. Senare utgåvor inom Textus Receptus-traditionen utgjorde den huvudsakliga grekiska textgrunden för ett stort antal bibelöversättningar. Till dessa hör bland annat den engelska King James Version, den spanska Reina-Valera, den tjeckiska Kralicebibeln och den nederländska Statenvertaling. Även andra översättningar och senare revisioner, däribland portugisiska Almeida-utgåvor och den ryska synodalbibeln, har i olika grad byggt på eller påverkats av Textus Receptus. Textus Receptus kom därigenom att få stor betydelse för den protestantiska bibeltraditionen i ett flertal europeiska länder.
Några kända problem med Textus Receptus Även om Textus Receptus angetts som "en rätt god text" finns det en rad problem med Erasmus text.
Textus Receptus har stöd även från äldre grekiska handskrifter Textus Receptus bygger i huvudsak på ett fåtal sena grekiska handskrifter som Erasmus i Basel hade tillgång till i början på 1500-talet.(19) Alla de handskrifter han hade tillgång till var senbysantinska så kallade minuskelhandskrifter [En minuskelhandskrift är ett manuskript där den grekiska texten är skriven med små, sammanhängande bokstäver (minuskler) i ett kursivt stilformat, vilket var det vanliga sättet att skriva grekiska från 800-talet och framåt]. De är alla från 1000-talet eller senare, någon så sent som 1400-talet. Texten i dessa tillhörde till stor del den bysantinska texttraditionen. Erasmus använde dock inte samtliga handskrifter på samma sätt eller i samma omfattning, och på vissa ställen följde han andra läsningar.
Det begränsade och relativt sena handskriftsunderlaget för Erasmus första utgåva innebär emellertid inte att alla läsningar som kom att ingå i Textus Receptus är av sent ursprung. Senare forskning och ett betydligt större tillgängligt handskriftsmaterial har visat att många läsningar som återfinns i den bysantinska texttraditionen och Textus Receptus också förekommer i betydligt äldre grekiska handskrifter. Enskilda läsningar kan dessutom ha stöd i tidiga översättningar, såsom gammallatinska och syriska textvittnen, och i citat hos tidiga kyrkofäder. Åldern på den handskrift som Erasmus använde är därför inte i sig tillräcklig för att avgöra åldern på en enskild läsning.
Textus Receptus är inte heller identisk med Erasmus första utgåva. Den text som senare kom att benämnas Textus Receptus utvecklades genom ett flertal tryckta utgåvor under 1500- och 1600-talen, bland annat av Erasmus, Stephanus, Beza och Elzevir.Metzger and Ehrman (2005), sid 135: "The Textus Receptus was based essentially on manuscripts of the Byzantine text-type, which are relatively late and of inferior quality"
Textus Receptus inkluderar sena tillägg till texten