Industrial Workers of the World (IWW eller Wobblies) är en internationell fackförening som grundades i juni 1905 och har sitt huvudkvarter i Cincinnati, Ohio, USA. Som mest hade föreningen mellan 100 000 och 200 000 medlemmar 1918, utöver en betydlig större skara sympatisörer som deltog i dess olika fackliga konflikter. Antalet medlemmar sjönk dock kraftigt efter att kraftigt repressiva censurlagar antagna vid USA:s intåg i första världskriget systematiskt började användas mot IWW som vägrade upprätthålla arbetsfred under krigets högkonjunktur. IWW:s oförmåga att stå emot en statlig repression som ledde till ett stort antal långa fängelsedomar för ledande aktivister och till stora interna splittringar, som förvärrades allt eftersom en betydande minoritet orienterade sig mot det unga Sovjetunionen under 1910-talets slut för att slutligen bryta sig ur organisationen. IWW hade ett visst uppsving på 1920-talet, men uppnådde aldrig dess organisatoriska styrka från perioden före 1918, och har idag runt 4 500 medlemmar över hela världen. Att vara medlem i IWW kräver inte att man arbetar på en representerad arbetsplats, inte heller exkluderar det medlemskap i andra fackföreningar.
IWW kämpar för att alla arbetare ska förenas i en enda förening som en klass och att lönesystemet avskaffas. De är kanske mest kända för "Wobbly Shop"-modellen av demokrati på arbetsplatsen, där arbetare röstar fram återkallningsbara delegater och andra sorters gräsrotsdemokratiska idéer (självförvaltning) tillämpas.
IWW har genom historien varit aktivt i flera länder, dock mest engelsktalande sådana. De länder där IWW varit mest aktivt är bland andra Australien, Kanada, Tyskland, Storbritannien och USA. Flera kända protestsångare, såsom Joe Hill och Utah Phillips har varit medlemmar i IWW som har haft en viktig del i skapandet av protestsånger i och med att den Lilla röda sångboken getts ut av IWW.
Historia 1905–1950 Grundande Industrial Workers of the World grundades i Chicago i juni 1905 på ett konvent där 200 socialister, anarkister och radikala fackföreningsmedlemmar från hela USA (främst Western Federation of Miners) samlades i opposition till American Federation of Labor (AFL).
Konventet, som ägde rum den 27 juni 1905 i Chicago kallades den "Industriella kongressen" eller "Industriella fackföreningskonventet" — senare benämndes den "First Annual Convention of the IWW" (IWW:s första årliga konvent). Den betraktas som en av de viktigaste händelserna i fackföreningsrörelsens historia och för den amerikanska arbetarrörelsen. De första som organiserade sig i IWW var bland andra Big Bill Haywood, Daniel De Leon, Eugene V. Debs, Thomas J Hagerty, Lucy Parsons, Mary Harris Jones, William Trautmann, Vincent Saint John och Ralph Chaplin.
IWW:s mål var att främja arbetarsamhörigheten i den revolutionära kampen för att störta den arbetsköpande klassen; dess måtto var "an injury to one is an injury to all" ("en skada på en är en skada på alla"), vilket var en utveckling av 1800-talets Knights of Labors trosbekännelse "an injury to one is the concern of all" ("en skada på en är allas angelägenhet"). IWW organiserades speciellt för att många fackföreningsanslutna, socialister och anarkister, ansåg att AFL inte bara hade misslyckats med att effektivt organisera USA:s arbetarklass - eftersom bara 5 % av alla arbetare var med i fackföreningar 1905 - utan också för att fackföreningarna fördelades i smala hantverksavdelningar vilket splittrade arbetarklassen. Medlemmarna i IWW ansåg att alla arbetare skulle organiseras som en klass, en filosofi som fortfarande återspeglas i inledningsorden till IWW:s konstitution:
The working class and the employing class have nothing in common. There can be no peace so long as hunger and want are found among millions of the working people and the few, who make up the employing class, have all the good things of life. Between these two classes a struggle must go on until the workers of the world organize as a class, take possession of the means of production, abolish the wage system, and live in harmony with the Earth. ... Instead of the conservative motto, 'A fair day's wage for a fair day's work', we must inscribe on our banner the revolutionary watchword, 'Abolition of the wage system.' It is the historic mission of the working class to do away with capitalism."Preamble & Constitution of the Industrial Workers of the World" (Inledning och förfsttning för Industrial Workers of the World), som det var 1 januari 2005.
thumb|left|250px|Det första IWW-stadgat i Kanada, Vancouver Industrial Mixed Union no.322, 5 maj 1906.
IWW skiljde sig från andra fackföreningar vid den tiden genom dess betoning på industriella fackföreningar framför hantverksbaserade sådana, såsom dessa företräddes av AFL. IWW betonade gräsrotsorganisation (platta strukturer), i motsats till starka ledare som skulle avtala med arbetsgivarna å arbetarnas vägnar. Detta bevisades då IWW konsekvent vägrade att skriva under kontrakt, som de menade begränsade den enda sanna makten som arbetare ägde: makten att strejka. Även om IWW inte utvecklade strejken utförligt, föreställde man sig att generalstrejken skulle kasta omkull lönesystemet och utgöra inledningen till ett nytt system, ett där människors välbefinnande prioriteras framför vinst och samarbete framför konkurrens.
Ett av IWW:s viktigaste bidrag till arbetarrörelsen och till att föra samman olika samhällsgrupperingar var att föreningen vid tidpunkten var den enda amerikanska fackföreningen som välkomnade alla arbetare, inklusive kvinnor, invandrare, och afroamerikaner i samma organisation.Gardell, Mattias, Rasrisk (1998), Bokförlaget Natur och Kultur 2003, , s. 51 Flera av organisationens första medlemmar var invandrare, och vissa, som Carlo Tresca, Joe Hill och Mary Jones fick framträdande roller inom IWW. Finländare utgjorde en stor del av IWW:s invandrare. "Antalet finnar som hörde till I.W.W. uppgick, troligtvis, till någonstans mellan femtusen och tiotusen." Den finskspråkiga nyhetstidningen från IWW, Industrialisti, publicerat i Duluth, Minnesota, var föreningens enda dagliga tidning. Vid sin topp producerades 10 000 upplagor av tidningen. En annan finskspråkig IWW-publikation var den månatliga Tie Vapauteen ("Väg till frihet"). En annan sak som är värt att notera var de finska utbildningsinstituten för IWW, Work People's College i Duluth och Finnish Labour Temple i Port Arthur, Ontario, vilket också fungerade som IWW:s kanadensiska administration i flera år. Ett exempel på organisationens engagemang för jämlikhet var Local 8, en hamnarbetares gren i Philadelphia, en av de största hamnarna under första världskriget. Den leddes av afroamerikanen Ben Fletcher och hade över 5 000 medlemmar, varav majoriteten var afrikanska amerikaner, tillsammans med tusen invandrare (främst litauer och polacker), irländska amerikaner och flera andra.
Industrial Workers of the World dömdes ut av politiker och media, som såg dem som ett hot mot marknadsekonomin likväl som ett försök att monopolisera arbetet vid en tid då försök att monopolisera industrier sågs som antimarknadsekonomiskt. Fabriksägare hyrde både icke-våldsgrupper (skickade in Frälsningsarméns band för att tysta talarna) och våldsgrupper för att förstöra deras möten. Medlemmar greps ofta och dödades ibland för att de talade offentligt, men denna förföljelse inspirerade bara till mer militant verksamhet.
Politisk aktion eller direkt aktion? Liksom många andra fackliga organisationer under samtiden, splittrades IWW snart på grund av partifrågan (se Amiensdeklarationen). År 1908 argumenterade en grupp, ledd av Daniel De Leon för att politisk aktion genom De Leons Socialist Labor Party of America var bästa vägen för att nå IWW:s mål. Den andra fraktionen, ledd av Vincent Saint John, William Trautmann och Big Bill Haywood menade att direkt aktion i formen av strejk, propaganda och bojkotter var bättre för att uppnå hållbara förbättringar för arbetarna; de var motståndare till medling och politisk anslutning. Haywoods fraktion vann och De Leon och hans anhängare lämnade organisationen.
Organisering left|thumb|205px|Medlemskort eller "rött kort" IWW fick sin första uppmärksamhet i Goldfield, Nevada år 1906 och under en strejk på Pressed Steel Car CompanyKort historia om Pressed Steel Car Company , McKees Rocks, Pennsylvania år 1909. Mer ryktbarhet vanns senare det året när de började med fria tal. Staden Spokane, Washington hade olagliggjort öppna möten och grep Elizabeth Gurley Flynn,Spokane - Thumbnail History at SpokaneHistory.org, en medlem i IWW, för att ha brutit ordningen. Svaret på det var enkelt men effektivt: när en medlem greps för talfrihet, åkte ett stort antal medlemmar till platsen och erbjöd myndigheterna att gripa även dem, tills det blev för dyrt för staden. I Spokane åkte över 500 personer i fängelse och fyra personer dog. Taktiken att kämpa för yttrandefrihet för att popularisera orsaken och bevara rätten att organisera sig öppet användes effektivt i Fresno, Aberdeen och på andra platser. I San Diego stöddes medborgargardet av lokala polismän och mäktiga affärsmän i en brutal motattack, trots att det inte var någon särskild organisationskampanj av arbetarna. thumb||270px|right|Demonstration i New York 1914
Vid 1912 hade organisationen runt 50 000 medlemmar, koncentrerade i nordväst, bland hamnarbetare, vid lantbrukare i de centrala staterna och i textil- och gruvområden. IWW involverades i över 150 strejker, inklusive de i Lawrence textile strike (1912), Paterson silk strike (1913) och Mesabi Range (1916). De involverades också i vad som kom att kallas Wheatland Hop Riot 3 augusti 1913.
Mellan 1915 och 1917, organiserade IWW:s jordbruksarbetares organisation (Agricultural Workers Organization, AWO) hundratusentals vandrande jordbruksarbetare i mellanvästliga och västliga USA, ofta genom att värva medlemmar på fälten, vid järnvägar och luffarboenden. Under denna tiden blev IWW synonymt med luffare; nomadfarmare kunde knappast ha råd med att transportera sig på något annat sätt till nästa arbetsplats. Godsvagnar användes ofta av luffare och så kallade "tysta organisatörer" satte upp lappar där för att organisera luffarna. Arbetare fick ofta bättre arbetsförhållanden genom att använda direkt aktion under produktionen, och genom att strejka "på jobbet" (medvetet och kollektivt arbeta slöare). Resultatet av IWW:s organisation blev arbetsförhållandena för nomadfarmare mycket bättre.
IWW:s industriella skogshuggarorganisation (Lumber Workers Industrial Union ,LWIU) använde liknande taktik för att organisera skogshuggare och andra skogsarbetare, både i södern och i nordvästra USA och Kanada, mellan 1917 och 1924. IWW:s skogsarbetarstrejk 1917 ledde till åtta timmars arbetsdag och mycket förbättrade arbetsförhållanden i nordvästra Amerika. Även om vissa historiker hade berömt USA:s regering och "framåttänkande skogsägare" för att ha gått med på sådana reformer, var det strejken som tvingade fram detta tillmötesgående.