4.50 från Paddington är en brittisk deckare av Agatha Christie från 1957 med miss Marple som detektiv.
Recensenter vid tiden för publiceringen gillade i allmänhet romanen, men skulle ha velat ha mer direkt inblandning av Miss Marple, och mindre hänsyn till hennes sviktande hälsa, genom att använda andra för att agera för henne. En senare recension av Barnard fann att berättelsen saknade ledtrådar, men noterade positivt Lucy Eyelesbarrow som en självständig kvinnlig karaktär.
Filmen med samma namn från 1961 baserades på romanen, liksom flera TV-versioner.
Titeln Den brittiska (och svenska) titeln 4.50 från Paddington anger en tågtid som avgår på eftermiddagen från Paddington Station, en stor station i centrala London. På brittiskt sätt skrivs tiden som 4.50 (i senare tidtabeller skulle den vara 16:50). Londons järnvägsstationer ansågs kanske inte som särskilt kända av den amerikanske förläggaren och därför ändrades titeln i USA till What Mrs McGillicuddy Saw!, som också syftar på det ögonblick då mordet ägde rum på tåget.
Den brittiska versionen skulle heta 4.54 från Paddington fram till sista minuten, då titeln och textreferenserna ändrades till 4.50 från Paddington. Denna ändring kommunicerades inte till förlaget Dodd Mead förrän efter att boken trycktes, så textreferenserna till tiden visar 4.54 istället för 4.50.
Handling Elspeth McGillicuddy ska besöka sin väninna Jane Marple. Hennes tåg passerar ett annat som kör i samma riktning. Hon ser en man på det andra tåget med ryggen mot henne som stryper en kvinna. Mrs McGillicuddy beskriver för miss Marple att den döende kvinnan hade blont hår och bar en pälskappa och att mannen var lång och mörk, fastän hon bara såg hans rygg. Miss Marple tror henne, eftersom hon vet att hennes vän är trovärdig i sin beskrivning. Eftersom det inte finns någon nyhetsrapport om att en kropp har hittats får Miss Marple på egen hand lösa fallet. Miss Marple börjar leta efter kroppen, som måste ligga efter spåret. Några föremål som tillhör den mördade kvinnan hittas nära godset Rutherford Hall, där familjen Crackenthorpe bor sedan länge. Miss Marple behöver dock någon yngre osom kan undersöka saken närmare och hon vänder sig till sin vän Lucy Eylesbarrow, en ung och intelligent kvinna som trots toppbetyg från universitetet valt att arbeta som hembiträde. Med sina goda referenser får hon lätt tjänst i tjänarstaben på Rutherford Hall.
Luther Crackenthorpe är änkling och bor på Rutherford Hall. Luthers far gjorde sig en förmögenhet på kextillverkning. Hans testamente lämnade Rutherford Hall i förtroende för hans äldsta barnbarn (för närvarande Cedric). Luther kan bo i huset hela livet och får inkomsterna från det kapital som hans far lämnat efter sig. Efter Luthers död ska kapitalet delas lika mellan Luthers efterlevande barn, så att andelen till de levande barnen stiger när varje syskon dör före Luther. Edmund, den förstfödde sonen, dog under andra världskriget. Den yngre dottern Edith dog fyra år innan romanen börjar och efterlämnade en son, Alexander. De återstående barnen är Cedric, en målare; Harold, en gift affärsman; Alfred, som gör skumma affärer; och Emma. Andra i familjens hem är Alexanders pappa Bryan Eastley och Alexanders vän James Stoddart-West. Den lokala läkaren Dr Quimper tar hand om Luther och är förälskad i Emma.
Lucy upptäcker päls från en kvinnas kappa och en billig puderdosa. Lucy tar med sig dessa till Miss Marple, som tror att mördaren tog bort kroppen från banvallen. Lucy hittar kvinnans kropp gömd i en sarkofag i stallet med Luthers samling av antikviteter.
Polisen, ledd av kommissarie Craddock, identifierar offrets klädsel som fransk. Deras efterforskningar får dem att tro att den döda kvinnan var en dansös som kallade sig "Anna Stravinska" och som hade försvunnit från en baletttrupp. "Anna Stravinska" är dock ett alias och polisen kan inte spåra hennes ursprung.
Emma berättar för polisen om två brev, ett från hennes bror Edmund och skrivet strax före hans död i Frankrike, och ett annat som hon fick några veckor innan kvinnans kropp hittades. Hennes bror hade sagt att han skulle gifta sig med en kvinna som hette Martine. Det senaste brevet verkade vara från Martine, som ville komma i kontakt med sin sons fars familj. Det blev inget andra brev, inte heller något möte med Martine. Polisen drar slutsatsen att kroppen i sarkofagen är Martines, tills Lady Stoddart-West, mor till James, avslöjar sin identitet. Hon bekräftar att Edmunds brev syftade på henne, men att han hade dött innan de kunde gifta sig. Hon sa ifrån bara för att hennes son berättade för henne om brevet som påstods komma från Martine. Efter Edmunds död hade Martine gått med i motståndsrörelsen och träffade under en kort tid Bryan Eastley som flydde genom Frankrike. På Rutherford Hall kände hon genast igen honom på "det sätt på vilket han stod och hans axlar". Denna händelse tycks imponera på miss Marple.
Hela familjen, förutom Bryan och Alexander, blir plötsligt sjuka, och det dröjer inte länge förrän Alfred hittas död i sitt hem. Curryn som Lucy gör den ödesdigra dagen visar sig innehålla arsenik. Efter att ha återvänt hem till London får Harold en leverans av tabletter från doktor Quimper, som hade sagt åt honom att inte ta fler. Harold tar dem; De blir förgiftade med akonitin och han dör.
Lucy ordnar afternoon tea på Rutherford Hall för miss Marple och mrs McGillicuddy. Miss Marple instruerar fru McGillicuddy att be att få gå på toaletten så snart de anländer. Miss Marple äter en smörgås med fiskpasta när hon låtsas kvävas av ett fiskben. Doktor Quimper rycker in för att hjälpa henne. Mrs McGillicuddy kommer in i rummet i samma ögonblick, ser doktorns händer på miss Marples hals och ropar: »Men det är ju han — det är mannen på tåget!»
Miss Marple insåg att hennes väninna skulle känna igen den verklige mördaren om hon såg honom igen i en liknande pose. Den döda kvinnan var Quimpers fru, som inte ville skilja sig från honom, så han dödade henne för att vara fri att gifta sig med Emma. Efter att Quimpers separerat hade hon gått med i en baletttrupp som Anna Stravinska. Quimpers plan växte till att döda Emmas bröder Alfred och Harold, så att arvet inte behövde delas.
Karaktärer Miss Marple: detektiv och huvudperson. Elspeth McGillicuddy: vittne till mordet på tåget, en vän till Miss Marple. Lucy Eyelesbarrow: Miss Marples yngre medarbetare på Hall. Hon är en briljant deckare, skicklig kock och energisk hushållerska med ett gott rykte och utmärkt kundlista. David West: Han arbetar på British Railways och hjälper Miss Marple att veta vilka tåg som kan ha passerat det som Mrs McGillicuddy åkte med när hon bevittnade mordet. Han är andre son till Miss Marples brorson Raymond West. Luther Crackenthorpe: äldre änkling med ett livsintresse i Rutherford Hall, nära med pengar sedan hans egen far dog. Cedric Crackenthorpe: Luthers son, en bohemisk målare som bor på Ibiza. Som den äldste överlevande sonen kommer han att ärva Rutherford Hall och omgivande mark när hans far dör, utöver sin del av arvspengarna. Harold Crackenthorpe: Luthers son, gift affärsman i London, utan barn. Lady Alice Crackenthorpe: Harolds hustru, dotter till en fattig earl. Alfred Crackenthorpe: Luthers son, utan fast anställning, på gränsen till olaglig verksamhet. Emma Crackenthorpe: Luthers dotter, som bor hemma och tar hand om honom. Bryan Eastley: änkling efter Edith Crackenthorpe, Luthers avlidna yngre dotter. Alexander Eastley: son till Edith och Bryan, som kommer till Rutherford Hall på ett skollov. James Stoddart-West: skolkamrat till Alexander. Lady Stoddart-West: mor till James. Dr Quimper: Luthers husläkare. Kriminalinspektör Dermot Craddock: gudson till Sir Henry Clithering. (Craddock har tidigare varit med i Ett mord annonseras och Clithering i den boken samt i Miss Marples mysterier.) Armand Dessin: Inspektör vid prefekturen i Paris som bistår Craddock i utredningen. Närmare bestämt namnger han en försvunnen person, en god katolsk kvinna som lämnade sin baletttrupp i England, och som sedan dess inte har setts till av dem vid Ballet Maritski. Anna Stravinska: Dansare i baletten Maritski i Paris, som turnerade i England i sex veckor före jul. Hon lämnade truppen i England den 19 december. Artistnamn för Quimpers fru. Madame Joliet: Chef för baletten Maritski i Paris.
Litterär betydelse och mottagande Philip John Steads recension i The Times Literary Supplement (29 november 1957) drog slutsatsen att "Miss Christie trakasserar aldrig sina läsare, utan nöjer sig med att intrigera och roa dem".
Romanen recenserades i The Times den 5 december 1957 med orden: "Mrs Christies senaste är en mönsterdetektivhistoria; Man vänder sig hela tiden tillbaka för att verifiera ledtrådar, och inte en enda är irrelevant eller orättvis." Recensionen avslutades: "Kanske finns det ett lik eller två för mycket, men det finns aldrig en tråkig stund."
Deckarkollegan Anthony Berkeley Cox, som skrev under pseudonymen Francis Iles, recenserade romanen i The Guardian den 6 december 1957, där han erkände att han var besviken på verket: "Jag har bara medlidande med de stackars själar som inte kan njuta av Agatha Christies livliga berättelser; Men även om skarpsinnet inte är den minsta av denna anmärkningsvärda författares egenskaper, finns det en annan som vi letar efter hos henne, och det är upptäckt: äkta, stadig, logisk upptäckt, som tar oss steg för steg närmare mysteriets kärna. Tyvärr är det den kvalitén som saknas i 4.50 från Paddington. Polisen verkar aldrig få reda på en enda sak, och till och med Miss Marples (sic) ligger lågt och säger inget till punkt och pricka fram till det slutliga dramatiska avslöjandet. Det finns det vanliga lilla galleriet av intressanta och helt trovärdiga karaktärer och inget kunde vara lättare att läsa. Men var snäll och snälla Christie, lite mer av den där ojämförliga upptäckten nästa gång."
Robert Barnard sa om denna roman att det var "Ännu ett lokomotiv – mord sett när två tåg passerar varandra i samma riktning. Senare slår han sig ner i ett gammalt hederligt familjemord. Innehåller en av Christies få sympatiska självständiga kvinnor. Miss Marple löser tydligen brottet genom gudomlig vägledning, för det finns mycket lite ledtrådar eller logisk slutledning."
Utgåvor (urval) (engelsk originalutgåva) (svensk originalutgåva) 4.50 från Paddington. Översättning: Helen Ljungmark. Stockholm: Bookmark. 2015.
Bearbetningar Film Engelsk version
Boken filmatiserades 1961 med Margaret Rutherford i huvudrollen som Miss Marple. Detta var den första Miss Marple-filmen som gjordes. I en biroll syntes skådespelerskan Joan Hickson som på 1980-talet själv skulle spela Miss Marple på TV (se nedan).
Fransk version Le crime est notre affaire är en fransk film från 2008 i regi av Pascal Thomas. Filmen är döpt efter boken Par i brott, och precis som boken med Tommy och Tuppence i huvudrollerna som detektivfigurerna, är filmen i själva verket en adaption av 4.50 från Paddington. Platserna och namnen skiljer sig åt, men historien är i stort sett densamma. Filmen är en uppföljare till Mon petit doigt m'a dit..., en film från 2004 av Pascal Thomas baserad på Ett sting i tummen. Båda utspelar sig i Savojen i nutid.
TV BBC 1987 BBC:s serie Miss Marple med Joan Hickson i huvudrollen följde i stort sett den ursprungliga handlingen med sin version från 1987 och har Joan Hickson i huvudrollen (som också medverkade som Mrs Kidder i filmen från 1961). Det finns dock flera ändringar:
Familjens förgiftning är frånvarande. Alfred är fortfarande vid liv i slutet, även om han lider av en dödlig sjukdom som Dr Quimper tydligen feldiagnostiserade medvetet. Precis som i filmen från 1961 mördas Harold i vad som verkar vara en jaktolycka, och inte av förgiftade tabletter, eftersom Dr Quimper misstänkte att Harold visste vem offret var, eftersom Harold hade en djup passion för dans och samlade affischer av samma baletttrupp som hon var med i.