Martin Marcantonio Luciano Scorsese, född 17 november 1942 i Flushing i Queens i New York, är en amerikansk filmregissör, manusförfattare och producent. Scorseses verk riktar in sig på teman som italiensk-amerikansk identitet, katolsk skuldkänsla och botgöring och våldet i det amerikanska samhället. Trots mycket bra kritik och flera nomineringarBBC News - Martin Scorsese: American colossus vann han en Oscar först 2007, för The Departed. Scorsese anses vara en av de mest betydelsefulla och inflytelserika av efterkrigstidens amerikanska filmskapare.Martin Scorsese vid Yahoo! Movies
Barn- och ungdomsår Martin Scorsese föddes i Flushing i Queens och kom från en italiensk-amerikansk arbetarfamilj. Hans far Luciano Charles Scorsese och mor Catherine Scorsese arbetade båda i New Yorks Garment District. Martin kom att växa upp i Little Italy på Manhattan. Han var ett sjukligt barn och tillbringade mycket tid hemma för att återhämta sig från astma. Det var under den tiden som han utvecklade sin passion för film. Hans första dröm om att bli en katolsk präst övergavs för filmen; han bytte ut det katolska seminariet mot New York University där han blev Master of Arts i film 1966.Richard A. Blake - Journal of Popular Film and Television
Karriär Tidiga projekt på 1960-talet När Scorsese gick på New York University gjorde han kortfilmerna What's a Nice Girl Like You Doing in a Place Like This? (1963) och It's Not Just You, Murray! (1964). Hans mest berömda kortfilm under perioden är den svarta komedin The Big Shave (1967), vilken handlar om en man som rakar sig tills han börjar blöda och skär till slut halsen av sig med rakbladet. Filmen var en pik till USA:s egen sönderslitande inblandning i Vietnam; vilket även visades i filmen alternativa titel Viet '67. Filmen skulle förebåda regissörens senare verk.
1967 gjorde Scorsese sin första långfilm, den svartvita Who's That Knocking at My Door med skolkamraterna Harvey Keitel och Thelma Schoonmaker som båda skulle bli hans medarbetare flera gånger i framtiden. Även om den var i embryoform fanns "Scorsesestilen" redan där: känslan för New Yorks italiensk-amerikanska stadsliv, snabb klippning, ett rocksoundtrack och en bekymrad manlig protagonist.
1970-talet
På 1970-talet blev han vän med de så kallade "Filmungarna" (The Movie Brats) från 1970-talet: Francis Ford Coppola, Brian De Palma, George Lucas och Steven Spielberg. Det var De Palma som introducerade skådespelaren Robert De Niro för Scorsese. De två blev nära vänner och skulle komma att arbeta tillsammans på flera projekt. Under den här perioden arbetade Scorsese som en av klipparna på filmen Woodstock och träffade skådespelaren och regissören John Cassavetes som skulle bli en vän och mentor.Film Freak Central - Scorsese on DVD
Dödspolarna
1972 gjorde Scorsese en gangsterfilm som utspelades under depressionen: Boxcar Bertha - rånar och älskar. Filmen producerades av b-filmproducenten Roger Corman som också hade hjälpt regissörer som Francis Ford Coppola, James Cameron och John Sayles med deras karriärer. Boxcar Bertha sågs som ett mindre ambitiöst verk men lärde Scorsese hur man gjorde filmer snabbt och billigt, vilket förberedde honom för hans första film med De Niro; Dödspolarna.
Dödspolarna hyllades av den inflytelserika filmkritikern Pauline Kael och blev ett genombrott för Scorsese, De Niro och Keitel. Även om den var utomordentligt innovativ och spännande med sin atmosfär, dokumentärstil och stadsnivåregi står den möjligtvis i skuld till regissörerna John Cassavetes och tidiga Jean-Luc Godard (filmen blev färdiggjord efter mycket uppmuntran av Cassavetes som kände att Boxcar Bertha inte visade den unge regissörens talang).
Skådespelaren Ellen Burstyn valde Scorsese att regissera henne i 1974 års Alice bor inte här längre för vilken hon vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen togs emot bra, men är en avvikelse från Scorseses tidiga karriär, eftersom den fokuserar på en central kvinnlig karaktär.
Han återvände till Little Italy i New York för att utforska sina etniska rötter vilket resulterade i dokumentären Italianamerican som fokuserar på Scorseses föräldrar (som båda gjorde flera cameos i flera av hans filmer). Hans mor arbetade i flera år som den officiella matserveraren för alla Scorseses filmer och hans far hjälpte till i kostymavdelningen.
Taxi Driver miniatyr|160px|Taxi Driver var Jodie Fosters genombrott i filmbranschen.
Två år senare skakade Scorsese hela filmvärlden med Taxi Driver, en obevekligt hård och våldsam framställning om en mans långsamma nedgång till psykos i ett helvetiskt uttänkt Manhattan. Att få någon att producera filmen var väldigt svårt, trots Scorseses tidigare framgångar med "Mean Streets", men Scorseses regi hade gått framåt och han använde sig nu av expressionistiskt ljus, "point of view"-tagningar och slow motion för att visa protagonistens höjda psykologiska medvetenhet. Taxi Drivers oerhörda makt byggde främst på Robert De Niros intensiva huvudrollsframträdande. Noterbara biroller gavs av Jodie Foster (i en högst kontroversiell roll som barnprostituerad) och av Harvey Keitel som "Sport" Matthew.
Taxi Driver blev också början på flera samarbeten med författaren Paul Schrader. Filmen har flera tematiska länkar med (och gör flera anspelningar på) arbeten av den franske regissören Robert Bresson, då främst Ficktjuven (men även Jean-Luc Godards bildspråk har enligt Scorsese haft en stor påverkan på filmen). Författaren/regissören Schrader går ofta tillbaka till Bressons verk i filmer som American Gigolo, Light Sleeper och Scorseses senare Bringing Out the Dead.
Filmen var redan kontroversiell vid sin premiär och nådde rubrikerna igen fem år senare 1981, när John Hinckley, Jr. begick ett mordförsök på dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan. Han skyllde sitt uppträdande på sin besatthet av Jodie Fosters karaktär Iris i Taxi Driver (i filmen gör De Niros karaktär, Travis Bickle, ett mordförsök på en senator).
Taxi Driver vann Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes och fick även fyra Oscarnomineringar, bland annat för bästa film, men vann inga.
New York, New York och The Last Waltz
Den kritiska framgången av Taxi Driver uppmuntrade Scorsese till att göra sitt första storbudgetprojekt: den högst stiliserade musikalen New York, New York. Den hyllningen till Scorseses hemstad och den klassiska Hollywoodmusikalen var ett kritiker- och publikfiasko.
New York, New York var regissörens tredje film med Robert De Niro, med Liza Minnelli i den andra huvudrollen (en hyllning och anspelning på hennes far, den legendariske musikalregissören Vincente Minnelli). Trots att filmen hade Scorseses vanliga visuella stil tyckte många kritiker att den stängda studioatmosfären inte nådde upp till hans tidigare filmer. Ofta bortglömd, men filmen är en av regissörens studier av manlig paranoia och osäkerhet (och är därför i direkt tematisk följd med Dödspolarna, Taxi Driver och den senare Tjuren från Bronx).
Det dåliga mottagandet New York, New York fick gjorde att Scorsese föll i depression. Under den här tiden hade han också utvecklat ett allvarligt kokainmissbrukSunday Herald. Han hittade dock den kreativa lusten för att göra den väl emottagna The Last Waltz, som dokumenterade den sista konserten av The Band. Den hölls vid Winterland Ballroom i San Francisco och gjorde rockmusikhistoria genom att ha en av de mest omfattande grupper av gästframträdanden under en enda konsert. Scorseses åtaganden gjorde att filmen inte släpptes förrän 1978. Regissören har sedan dess erkänt att han var inblandad med droger under produktionen och att detta kan ha bidragit till den desperationsfyllda atmosfären som följer hela filmen. En annan dokumentär av Scorsese, American Boy, dök också upp 1978 och fokuserade på Steve Prince, den stöddige vapenförsäljaren i Taxi Driver. En period med vilda partyn följde, vilket förstörde regissörens redan sköra hälsa.
1980-talet
Under slutet av 1970-talet hade Scorsese flera hälsoproblem som ibland stått i samband med nöjesbranschens kraftkrävande livsföring, då Scorsese inte avvek från sina kolleger. För att behärska dessa behövde han nya uppgifter.
Tjuren från Bronx
Enligt många källor, inklusive Scorsese själv, räddade Robert De Niro hans liv när han övertalade Scorsese att avsluta sitt kokainberoende för att istället göra den film som många anser vara hans bästa; Tjuren från Bronx (1980). Denna film hade Robert De Niro velat göra i flera år, en självbiografi över boxaren Jake LaMotta, baserad på en bok som LaMotta själv hade skrivit. Scorsese hade inte varit intresserad och hade knappt läst det exemplar han fått av De Niro. Nu, övertygad om att han aldrig skulle göra en till film, la han all sin energi på att göra denna våldsamma biografiska film om medelviktsboxaren Jake LaMotta (med smeknamnet Tjuren från Bronx).The Guardian - "Are we ever going to make this picture?" Scorsese kallade sitt sätt att göra filmen på för "Kamikaze-filmmaking". Filmen anses vara ett mästerverk och röstades fram som den bästa 1980-talsfilmen av Storbritanniens prestigefyllda Sight and Sound-tidning.The Guardian - Raging BullUSA Today - "Raging Bull" returns to the ring Filmen fick åtta Oscarsnomineringar, inklusive Bästa film, Robert De Niro för Bästa manliga skådespelare och Scorseses första nominering för Bästa regi. De Niro vann, liksom Thelma Schoonmaker för Bästa klippning, medan Scorsese förlorade till Robert Redford som tog hem de högsta priserna för sin regidebut En familj som andra. Trots fina recensioner och Oscarsnomineringar floppade den på biograferna. Scorsese hade varnats tidigare för att ingen skulle vilja se en film med en så osympatisk huvudkaraktär (i en scen från originalmanuset som togs bort boxar Jake sin gravida hustru i magen, och hon gör senare abort) och vid en testvisning i New York hade Scorsese fått lovord av Andy Albeck, chef för United Artists, men när han frågade en ung kvinna om hennes åsikt, brast hon i gråt och sprang ut från salongen. Scorsese förstod först då att det inte direkt var en feel-goodfilm han hade gjort.
Tjuren från Bronx, vilken är filmad i svartvitt, är kanske den film där regissörens stil nådde sitt zenit. Taxi Driver och New York, New York hade använt sig av element av expressionism för att återskapa psykologisk synvinkel, men i Tjuren från Bronx användes stilen till det extrema: omfattande slowmotion, komplexa följningsklipp, omåttlig förvrängning av perspektiv (storleken på boxningsringarna ändras mellan matcherna). Filmen följde Scorseses vanliga tematiska mönster: osäkra män, våld, skuldkänslor och gottgörande.
Även om manuset har Paul Schrader och Mardik Martins namn finns det stora skillnader mellan Schraders originalmanus och filmen. När Scorsese läste boken själv upptäckte han någonting som knappt nämndes i manuset, brodern Joey LaMotta. Manuset skrevs om flera gånger av olika författare, bland annat Jay Cocks (som skulle skriva Oskuldens tid och Gangs of New York). Det sista utkastet skrevs av Scorsese och Robert De Niro, som gjorde mycket egna efterforskningar.
King of Comedy
Scorseses nästa projekt var hans femte samarbete med Robert De Niro; King of Comedy. Filmen var en absurd satir om mediavärlden och kändisskap och ett klart avstamp från de mer känslofyllda filmerna han hade blivit känd för. Visuellt var King of Comedy också mindre kinetisk än den stil han hade utvecklat fram till dess, han använde ofta en stillastående kamera och långa tagningar. Den expressionism hans tidigare arbete hade haft fick nu ge vika för en nästan total surrealism. Det var dock trots detta ett klart verk av Scorsese: bortsett från New York lokalen hade filmen många likheter med Taxi Driver, inte minst i dess fokus på en bekymrad enstöring som ironiskt nog uppnår ikonisk status genom en kriminell handling (mord och kidnappning).TimeOut - The King of Comedy