Rebetiko (från grekiska ρεμπέτικο), rebetika, rembetika, är en term som syftar på en sorts grekisk "stadsfolkmusik" som utvecklades under första hälften av 1900-talet, och som vanligtvis kännetecknas av en viss typ av sångtexter och av bruket av instrumentet bouzouki.
Definition och etymologi
Ordet rebetiko används idag för att beteckna ursprungligen disparata former av grekisk "stadsfolkmusik" såsom den spelades bland grekisktalande befolkningar både på det grekiska fastlandet och i andra hamnstäder inom det Osmanska riket, samt bland grekiska invandrare i USA, från åtminstone början av 1900-talet om inte tidigare, och som kommit att grupperas tillsammans alltsedan musiken återupptäcktes och återuppväcktes från och med den senare delen av 1960-talet.
Rebetiko är en singularform av det vanligare ordet rebetika (grekiska ρεμπέτικο respektive ρεμπέτικα), ibland återgivet som "rembetiko/rembetika" eftersom det moderna grekiska skriftspråket saknar en enkel bokstav för "b"-ljudet så att"b"-ljudet återges med bokstäverna för "m" och "p". Den grekiska bokstaven "β" ("beta") uttalas numera som "v".
Ordet rebetiko är i sin tur en adjektivform av ordet "rebetis" (gr. ρεμπέτης), feminin form "rebetissa" (gr. ρεμπέτισσα), ett ord som betecknar en person som lever och beter sig enligt idealen i en subkultur som hade utvecklats hos greker i grekiska och vissa osmanska hamnstäder, troligtvis mot slutet av 1800-talet. I detta system av ideal ingick sätt att bete sig och klä sig, och föreställningar om rättskaffenhet, ärlighet och ära, som dock inte nödvändigtvis sammanföll med majoritetssamhällets normer och lagar. Dess etymologi har förblivit ett mysterium.
Vad är rebetiko rent musikaliskt?
Rebetikons musikaliska källor
Numera betraktad som en genre, utgör rebetikan rent musikaliskt en syntes, i varierande proportioner, av element från västeuropeisk musik, det grekiska fastlandets och de grekiska öarnas musik, grekisk kyrkosång, ibland kallad bysantinsk musik, och den osmanska konstmusikens modala traditioner.
Melodik och harmonik
Således kan de allra flesta rebetikosångerna ses som baserade på en eller flera "dromos" (gr. δρόμος, pluralis δρόμοι) - ordet betyder "väg" på svenska - vars namn härstammar från de turkiska namnen for modalformerna som kallas maqam.
Dock har större delen av denna musikforms alster ackompanjerats av instrument som använder ackord, och har därmed harmoniserats på ett sätt som varken stämmer med konventionell västeuropeisk harmonik eller med osmansk konstmusik, som ju är en monofon musik som normalt inte harmoniseras. Dessutom har rebetikan kommit att spelas framförallt på instrument som är stämda enligt liksvävande temperatur vilket strider emot maqamsystemets betydligt mera komplexa system för hanteringen av det musikaliska tonförrådet.
Under tiden för den senare delen av rebetikons "revival" har det samtidigt skett ett ömsesidigt kulturellt närmande mellan yngre grekiska och turkiska musiker, som intresserat sig för varandras musik, ofta på gedigen högskolenivå. Detta har lett till en viss överbetoning på maqamaspekten i rebetikan, på bekostnad av en mera övergripande förståelse av denna genres sanna synkretiska natur. Numera har ytterligare en genrebeteckning sett dagens ljus som resultat av detta sistnämnda kulturella närmande. Paradosiaká, ett ord som ursprungligen betyder "traditionell", används numera för att beteckna en relativt smal urban musikform som utvecklats i Grekland sedan 1970-talet, och som till övervägande del använder instrument och stilistiska element som kan härledas till den ottomanska konstmusiken. För en ingående beskrivning av detta, se Kallimopoulou, Eleni: Paradosiaká: Music, Meaning and Identity in Modern Greece, Ashgate, 2009.
En ansenlig del av repertoaren som inspelades i Grekland fram till ungefär 1936, skilde sig ytterst lite rent musikaliskt från osmansk kafémusik, förutom i språkligt och "dialektmässigt" hänseende, även om texterna hade en helt annan historia att berätta. Denna del av repertoaren spelades nästan uteslutande på instrument som hörde den osmanska konstmusiken och kafémusiken till, såsom oud, kanonaki (turkiska kanun), violin, santouri (turkiska santur), tsimbalo (gr. τσίμπαλο) - egentligen samma instrument som den ungerska cimbalom -, politikí lyra (gr. πολιτικί λύρα), violoncello och klarinett.
Taxim
En komponent i rebetiko som den har gemensamt med många musikformer inom den arabisk-turkiska kultursfären, är den rytmiskt obundna improvisationen inom en given dromos/maqam som kan förekomma som inledande "preludium", eller mitt under framförandet av en sång eller instrumentalstycke. Detta improvisationssätt kallas på grekiska "taxim" eller "taximi", efter det arabiska ordet som vanligtvis återges med latinska bokstäver som "taqsim".
Rytmer i rebetiko
Rebetikans rytmer - de allra flesta sångerna utgår ifrån dansrytmer - är baserade på ett fåtal danser med ursprung i Mindre Asien och de grekiska öarna och fastlandet. Vanligaste är zeibekikon (gr. ζεϊμπέκικο) i dess olika varianter, alla i 9/4 eller 9/8 takt, med underbeteckningar som aptaliko och kamilieriko, så gott som alltid en solodans, och hasapikon (gr. χασάπικο), i 2/4 takt, som är föregångare till det som senare kallades syrtaki (gr. συρτάκι) och som blev emblematisk för grekisk kultur för miljoner icke-greker p.g.a. filmen Zorba the Greek. Även den snabbare 2/4 dansen serviko eller hasaposerviko (gr. σέρβικο, χασαποσέρβικο) förekommer, företrädesvis i instrumentala låtar. Karsilamas (gr. καρσιλαμάς), en annan 9-takts rytm till en pardans, tsifteteli (gr. τσιφτετέλι), ofta måhända felaktigt kallad "magdans", och syrtos (gr. συρτός), en panhellenisk ringdans, är ganska ofta förekommande.
Musikinstrument i rebetikan
Rebetikans kärninstrument, från trettiotalet framåt, har varit bouzouki, baglamas och gitarr.
Bouzoukin
Instrumentet som kom att känneteckna rebetikomusiken från och med mitten av 1930-talet var bouzoukin, ett instrument som förefaller ha varit tämligen obekant för flyktingarna från Mindre Asien, men som hade varit känt i Grekland under det namnet åtminstone så tidigt som 1835. Den danske konstnären Martinus Rörbye var på resande fot i bland annat Italien och Grekland, när han gjorde en teckning av ateljén hos den ende instrumentbyggaren i den tidens Atén, Leonidas Gailas. Rörby kallade honom för bouzoukimakare, fast med italiensk stavning: "fabriccatore di bossuchi".Politis, Nikos, THE BOUZOUKI - An approach to the history of the instrument and its evolution over the centuries opublicerat föredrag om bouzoukins historia, Hydra Rebetiko Conference, oktober 2008. Med bouzoukins framfart trängdes de orientaliska instrumenten långsamt bort från scenen i Grekland, dock inte bland grekiska invandrare i USA (se nedan).
Även om vi således vet om bouzoukins existens under det namnet sedan 1835, vet vi inte hur länge den hade varit associerad med det som vi kommit att kalla rebetikomusik. Instrumentet omnämndes i sångtexter på grammofonskivor flera år innan det fick själv ta plats i en studio. Det spelades in kommersiellt för första gången inte i Grekland, men i USA, år 1926, och det var i det landet som den första skivan spelades in där bouzoukin tilldelades en solistisk roll, i New York, år 1929. Det dröjde ytterligare tre år innan det första riktiga bouzoukisolot spelades in av Ioannis Halikias, även det i New York, januari 1932.Pennanen, Risto Pekka, Westernisation and Modernisation in Greek Popular Music Doctoral thesis, Acta Universitatis Tamperensis 692, 1999.
Några månader före Halikias epokgörande inspelning i New York hade bouzoukin släppts in i en grekisk studio för allra första gången, i händerna på Thanassis Manetas (1870-efter 1948). I oktober 1931, i sällskap med Yiannis Livaditis på cimbalom, ackompanjerade han sångaren Konstantinos Masselos, "Nouros", på en sång, och en sångare med öknamn Spahanis, på två sånger. Dessa inspelningar har förblivit nästan okända - idag finns bara ett känt exemplar kvar av var och en av dessa två skivor.
Ett år senare, i oktober 1932, gjorde Markos Vamvakaris sina första inspelningar med bouzouki, i kölvattnet av framgången som Halikias inspelning rönte i Grekland. Vamvakaris inspelningar blev den egentliga början på bouzoukins inspelningskarriär i Grekland, och denna karriär fortsätter ännu idag.
Övriga instrument
Bouzoukin, som framgått ovan, gjorde inte sin entré på inspelningsscenen förrän rebetikosånger funnits på skiva i ungefär ett decennium. Många fler instrument har använts vid olika tidpunkter inom rebetikon, som tzouras, mandolin, mandola, laouto, oud, kanonaki, santouri, tsimbalo, eller cimbalom, tambourine, violin, cello, dragsel, piano, kretensisk lyra, politiki (konstantinopel) lyra, och zilia. ett slags små fingercymbaler. I en del äldre inspelningar hörs ljudet av klirrande glas. Detta kommer av när ett radband (gr. κομπολόι) dras över ett räfflat dryckesglas. Detta, som ursprungligen varit ett enkelt, spontant och effektivt rytminstrument, antagligen typisk för teké- och tavernamiljöerna, har sedan funnit sin väg in i studion.
Sångtexter i rebetiko
Det är framförallt det tematiska innehållet i rebetikosångernas texter som har kommit att definiera genren. Som en del andra subkulturella musikformer förknippade framförallt med städer, som blues, fado och tango, växte rebetikasångerna fram ur omständigheterna och livsvillkoren i vissa städers fattigare skikt, varför de ofta innehåller referenser till livsstilar som kunde utvecklas inom subkulturer präglade av fattigdom, kriminalitet och exil i olika former. Ämnen som fattigdom, våld och kriminalitet, alkohol och andra droger, och prostitution, samsas med ämnen som kärlek, döden, modern, exil, krig, armélivet, sjölivet, arbete, sjukdom (ofta tbc) och diverse andra mera vardagliga teman, av både mer eller mindre lycklig eller olycklig karaktär.
Referenserna till droger, framförallt till hasch, men även till kokain och heroin, har tenderat att överbetonas av mera romantiska skribenterSe verken av Petropoulos och Holst i bibliografin; och sångerna har fått en egen beteckning som "hasiklidika" (gr χασικλίδικα)'Χασικλίδικα Ρεμπέτικο: Suzanne Aulin & Peter Vejleskov. Museum Tusculanum Press, University of Copenhagen, 1991. . Dock utgör dessa sånger högst 7% av rebetikans sångskatt, och de utmärker sig inte på något sätt i musikaliskt hänseendeKlein, Tony, Mortika - Rare Vintage Recordings from a Greek Underworld, Uppsala 2005.
Sociala attityder till rebetiko
Även om rebetikan ursprungligen förknippades med lägre sociala skikt, nådde den så småningom acceptans hos resten av samhället, framförallt under perioden efter andra världskriget och det grekiska inbördeskriget. Detta skedde dock på bekostnad av ett påtagligt bortslipande av dess ruggiga kanter, på gränsen till att göra den oigenkännlig. När genren nästan (betonas bör, att den aldrig försvann helt från den populära scenen) bortglömts, och många av dess ursprungliga portalfigurer var antingen döda eller mer eller mindre bortglömda, blev den åter uppmärksammad fr o m 1960-talet och blev föremål för en "revival", för att uppnå mycket popularitet, särskilt hos den yngre medelklassen. Detta gav även tillfälle för ett tiotal av "veteranerna" från förkrigstidens rebetika att avnjuta en "andra karriär".
Rebetikans historia
Rebetikans tidigaste ursprung är höljt i dunkel, och dokumentationen från före inspelningseran är nästan obefintlig.
Fram till 1922