Leoš Janáček (; döpt som Leo Eugen Janáček), född 3 juli 1854 i Hukvaldy i Österrike-Ungern, död 10 augusti 1928 i Ostrava i Tjeckoslovakien, var en tjeckisk tonsättare, musikteoretiker, folklorist, publicist och lärare. Han var inspirerad av mährisk och slavisk folkmusik i sina egna modernistiska kompositioner.Sehnal och Vysloužil (2001), sid. 175 Fram till 1895 hängav han sig huvudsakligen åt folkmusikforskning och hans egna tidiga verk var inspirerade av samtida tonsättare som Antonín Dvořák. Hans senare verk innehåller hans tidigare studier av nationell folkmusik i en modern och mycket originell syntes, till en början tydlig i operan Jenůfa, ofta kallad en mährisk nationalopera, som hade premiär 1904 i Brno.Sehnal och Vysloužil (2001), sid. 183
Jenůfa gjorde succé i Prag 1916 och gav Janáček tillträde till världens stora operascener.Sehnal och Vysloužil (2001), sid. 184Sehnal och Vysloužil (2001), sid. 185 Hans senare verk är de mest uppskattade, såsom den symfoniska dikten Sinfonietta, den oratorielika Glagolitisk mässa, rapsodin Taras Bulba, två stråkkvartetter, andra kammarmusikverk och operor. Han betraktas, tillsammans med Antonín Dvořák och Bedřich Smetana, som en av de mest betydande tjeckiska tonsättarna.Československý hudební slovník osob a institucí I. (1963), sid. 559
Biografi Tidigt liv Janáček var son till skolläraren Jiří Janáček (1815–1866) och Amalie, född Grulichová (1819–1884).Drlíková (2004), sid. 7 Han var ett begåvat barn i en familj som levde i begränsade omständigheter. Hans far ville att han skulle följa familjetraditionen och bli lärare, men gav sig inför Janáčeks uppenbara musikaliska talang. 1865 skrevs Janáček in som elev vid klostret S:t Thomas i Brno, där han deltog i körsång under dirigenten Pavel Křížkovský och ibland också fick spela orgel.Drlíková (2004), sid. 7 En av hans klasskamrater, František Neumann, beskrev senare Janáček som en ”utmärkt pianist, som spelade Beethovensymfonier perfekt, fyrhändigt, med en klasskamrat under Křížkovskýs överinseende”.Štědroň (1946), sid. 24 Křížkovský tyckte att han var en problematisk och egensinnig elev men rekommenderade honom då han sökte till orgelskolan i Prag.Štědroň (1946), sid. 29 Janáček mindes Křížkovský som en utmärkt dirigent och lärare.
Janáček hade från början tänkt att studera piano och orgel, men kom att helt ägna sig åt komponerande. Han skrev sina första körstycken då han 1873–1876 var ledare för kören Svatopluks hantverksförening.Drlíková (2004), sid. 13
1874 skrevs han in vid Prags orgelskola med František Skuherský och František Blažek som lärare.Černušák (1963), sid. 557 Hans studietid i Prag var påver; han hade inget piano i sitt rum utan fick nöja sig med en pianoklaviatur ritad på bordsskivan.Štědroň (1946), sid. 32 Han skrev en kritisk artikel om Skuherskýs utförande av den gregorianska mässan i marsnumret 1875 av tidningen Cecilie, som medförde att han relegerades från skolan, men Skuherský mjuknade och den 24 juli 1875 examinerades Janáček med klassens högsta betyg.Štědroň (1946), sid. 31
Efter att ha återvänt till Brno tjänade han sitt uppehälle som musiklärare och som ledare för olika amatörkörer. Från 1876 undervisade han i musik vid lärarseminariet i Brno. Bland hans elever där fanns Zdenka Schulzová, dotter till Emilian Schulz, seminariets chef. Hon kom senare att bli Janáčeks hustru. 1876 blev han också elev till pianisten Amálie Wickenhauserová-Nerudová, tillsammans med vilken han organiserade kammarmusikkonserter och gav konserter under de följande två åren. I februari 1876 utsågs han till körledare i Beseda brněnská (Filharmoniska sällskapet). Bortsett från ett avbrott 1879–1881 var han kvar som dirigent fram till 1888.Drlíková (2004), sid. 19 miniatyr|Klostret S:t Thomas i Brno.
Från oktober 1879 till februari 1880 studerade han piano och orgel vid Königliches Konservatorium der Musik zu Leipzig. Där komponerade han Thema con variazioni för piano i B-dur, med undertiteln Zdenkas variationer.Drlíková (2004), sid. 27Drlíková (2004), sid. 29 Janáček var missnöjd med undervisningen (bland lärarna fanns Oskar Paul och Leo Grill) och då han nekades stipendium för att studera för Saint-Saëns i Paris flyttade han till Hochschule für Musik und darstellende Kunst i Wien där han från april till juni 1880 studerade komposition för Franz Krenn.Firkušný (2005), sid. 45 Han lyckades dölja sitt motstånd mot Krenns nyromantik, men han slutade i pianoklassen för Joseph Dachs och fick vidare ingen pianoundervisning, då han blev kritiserad för sin teknik och sina tolkningar.Štědroň, (1946), sid. 55 Han deltog med en violinsonat (förkommen) i en kompositionstävling vid högskolan, men juryn avfärdade den som ”alltför akademisk”.Štědroň (1946), sid. 57 Janáček lämnade musikhögskolan i juni 1880, besviken trots Krenns mycket berömmande personliga intyg.Firkušný (2005), sid. 48 Han återvände till Brno.Drlíková (2004), sid. 31 där han gifte sig den 13 juli 1881 med sin unga elev Zdenka Schulzová.Drlíková (2004), sid. 33
Janáček utnämndes till direktör för orgelskolan och kvarstod i befattningen till 1919 då skolan blev musikkonservatorium.Drlíková (2004), sid. 33 I mitten av 1880-talet började Janáček komponera mer systematiskt. Bland annat skrev han Fyra sånger för manskör (1886), dedicerade till Antonín Dvořák, och sin första opera, Šárka (1887–1888).Vysloužil, sid. 224 Under denna period började han också studera och samla in folkmusik, sånger och danser. I början av 1887 riktade han skarp kritik mot kollegan Karel Kovařovics komiska opera Brudgummarna i en recension i tidningen Hudební listy; han skrev: ”Vilken melodi minns ni? Vilket motiv? Är detta dramatisk opera? Nej, jag skulle skriva på affischen: ’Komedi framförd tillsammans med musik’, eftersom musiken och librettot inte hänger samman.”Štědroň (1946), sid. 111–112 Janáčeks recension ledde till att de båda tonsättarna kom att ogilla varandra och det blev även yrkesmässiga problem då Kovařovic som chef för Nationalteatern i Prag till en början vägrade att sätta upp Janáčeks opera Jenůfa.Štědroň (1946), sid. 112Drlíková (2004), sid. 41
Från det tidiga 1890-talet ledde Janáček huvuddelen av de folkloristiska aktiviteterna i Mähren och Schlesien och använde repertoaren av folksånger och danser i orkester- och pianoarrangemang. Det mesta av hans bedrifter inom området publicerades 1899–1901, men intresset för folkmusik kom att vara livet ut.Janáčkovy záznamy hudebního a tanečního folkloru, sid. 380 Hans kompositioner präglades ännu av influenser från den deklamatoriska och dramatiska stilen hos Smetana och Dvořák. Han uttryckte sig väldigt negativt om den tyska nyromantiken hos särskilt Wagner i tidningen Hudební listy som han grundade 1884.Firkušný (2005), sid. 62 Hans andra barn sonen Vladimírs död 1890 följdes av ett försök till en opera, Början av en romans (1891), och kantaten Amarus (1897).
Senare år Under 1900-talets första decennium komponerade Janáček kyrkomusik, bland annat Otče náš (Fader vår, 1901) och Zdrávas Maria (Ave Maria, 1904). 1901 kom första delen av hans pianocykel Po zarostlém chodníčku (På en övervuxen stig) och blev gradvis hans mest spelade verk.Zahrádka, Jiří (2006), sid. XI Under 1902 besökte Janáček Ryssland vid två tillfällen. Första gången tog han med sin dotter Olga till Sankt Petersburg där hon stannade för att studera ryska. Tre månader senare återvände han tillsammans med sin hustru eftersom Olga insjuknat. De tog henne till Brno, men hennes tillstånd försämrades. Janáček skrev om sin smärta i den nya operan Jenůfa där hans lidande med dottern blev Jenůfas lidande. Då Olga dog året därpå dedicerade han operan till hennes minne. Operan hade premiär på Nationalteatern i Brno 1904 och fick ett gott mottagande. Janáček upplevde det dock bara som en provinsiell framgång; han ville bli uppmärksammad också vid den mer inflytelserika Pragoperan, men den refuserades där och det kom att ta tolv år innan den hade premiär i Prag.
Bedrövad och känslomässigt utmattad reste Janáček till kurorten Luhačovice för att vila upp sig. Där mötte han Kamila Urválková, vars kärlekshistoria försåg honom med temat för hans nästa opera, Osud (Ödet). miniatyr|left|Den enda välbevarade sidan till Janáčeks Jenůfa.
1905 deltog Janáček i en demonstration till förmån för ett universitet i Brno, varvid den unge František Pavlík blev dödad av polisen. Händelsen inspirerade Janáček till pianosonaten Sonata 1. X. 1905 „Z ulice“ (Sonat 1. X. 1905 ”Från gatan”).Drlíková (2004), sid. 67 Händelsen fick honom att ännu starkare stödja den antityska och antiösterrikiska hållning som präglade den ”ryska cirkeln” som han varit med om att grunda 1897,Černušák (1963), sid. 558 och som kom att bli officiellt förbjuden av den österrikiska polisen 1915.Drlíková (2004), sid. 81 1906 kontaktade han den tjeckiske poeten Petr Bezruč, som han senare samarbetade med då han skrev flera körstycken till Bezručs poesi. Bland dessa var Kantor Halfar (1906), Maryčka Magdónova (1908) och Sedmdesát tisíc (1909). Janáčeks liv under 1900-talets första decennium var komplicerat, både i privatlivet och yrkeslivet. Han väntade fortfarande på ett konstnärligt erkännande från Prag.Vysloužil, sid. 225 En del av sina verk förstörde han medan andra förblev oavslutade. Han fortsatte emellertid att komponera och skapade många enastående körverk, kammarmusik, orkesterverk och operor. Mest uppmärksammade är kantaten Věcné evangelium (Det eviga evangeliet, 1914), Pohádka (Sagor, 1910) för violoncell och piano, pianocykeln V mlhách (I dimman, 1912) och hans första symfoniska dikt Šumařovo dítě (Musikantens barn). Hans femte opera, Výlet pana Broučka do měsíce (Herr Broučeks utflykter) som han skrev mellan 1908 och 1917, har karaktäriserats som ”den mest tjeckiska vad beträffar ämnesval och behandling” av alla hans operor. (Inloggning krävs.)
1916 inledde han, vad som skulle komma att bli en lång professionell och personlig relation med teaterkritikern, dramatikern och översättaren Max Brod.Drlíková (2004), sid. 83 Samma år sattes till slut operan Jenůfa upp i Prag. Det blev en enorm succé och Janáček fick stort bifall. Han var nu 62 år. Efter Pragpremiären inledde han ett förhållande med sångaren Gabriela Horváthová, som ledde till att hans hustru Zdenka försökte begå självmord och att de informellt separerade.Thema con variazioni, sid. 8 Ett år senare, 1917, mötte han Kamila Stösslová, en ung gift kvinna, 38 år yngre än han, som kom att inspirera honom under resten av hans liv. Han upprätthöll en manisk och, åtminstone från hans sida, passionerad korrespondens med henne som innehöll nära 730 brev.Drlíková (2004), sid. 99 Från 1917 till 1919 skrev han sångcykeln Zápisník zmizelého (En försvunnens dagbok). När han var klar med den påbörjade han sitt nästa ”Kamila”-verk, operan Káťa Kabanová. miniatyr|Kamila Stösslová med sin son Otto 1917.
1920 pensionerades Janáček från befattningen som direktör för musikkonservatoriet i Brno, men han fortsatte att undervisa till 1925.Drlíková (2004), sid. 91 1922 bevistade han en föreläsning av den indiske filosofen och poeten Rabindranath Tagore och använde sedan en Tagore-text till körverket Potulný sílenec (Den vandrande dåren). Senare samma år stötte han på de mikrotonala verken av Alois Hába. I början på 1920-talet fullbordade han sin opera Příhody Lišky Bystroušky (Den listiga lilla räven), som var inspirerad av en följetong i tidningen Lidové noviny.