Ljusterö är en ö i Österåkers kommun i Stockholms län. Ljusterö är den största ön i Stockholms skärgård som saknar broförbindelse med fastlandet. Den är förbunden med fastlandet via färjeleden Ljusteröleden som går mellan Östanå och Småskärsudden. Ön har 1 663 bofasta invånare (2020), på en yta av 61,60 km². Antalet sommarboende är omkring 30 000.
Administrativ historik Ön ingår sedan 1869 i Ljusterö socken, från att tidigare varit uppdelad i Norra Ljusterö församling och Södra Ljusterö församling. Landskommunen uppgick 1967 i Österåkers landskommun som 1974 uppgick i Vaxholms kommun men utbröts 1983 för att bilda Österåkers kommun. Församlingen uppgick 1998 i Ljusterö-Kulla församling.
Geologi Berggrunden tillhör det svenska urbergets äldsta formationer. Den tillhör de bergskedjor som bildades för 1 500–800 miljoner år sedan. Under den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan slipades de ner när den upp till 4 km tjocka isen i olika perioder ökade i utbredning från nord-nordväst i riktning mot syd-sydost. Detta har gett upphov till släta klipphällar med tydliga skrapmärken från stora stenar som var infrusna i isen, på företrädesvis nordsidan på Ljusterö och närliggande öar. När inlandsisen drog sig tillbaka vid tiden ungefär år 8000 f.Kr. låg skärgården djupt under den dåtida havsnivån och landhöjningen inleddes som pågår än idag med ungefär 0,5 cm per år. Man kan vid jordskärningar på 3–4 meter i skogen långt från strandlinjen hitta snäckor i jorden från tiden när Ljusterö var havsbotten. Stora delar av Ljusterö har en mycket kalkrik jordmån. Först för cirka 1000 år sedan, det vill säga under vikingatid (800–1050 e.Kr.), hade större öar bildats av de högsta höjderna som kunde utgöra boplatser. Fram till för bara något hundratal år sedan var Ljusterö delat i två öar, norra och södra Ljusterö vid Mjölnarström, även om man kunde vada över. Uppdelningen i Södra och Norra Ljusterö har behållits sen dess. Östra Lagnö i den norra delen av Ljusterö är skilt från övriga Ljusterö men räknas som tillhörande Ljusterö fastland genom broförbindelsen vid Klintsundet.Bron mellan Västra och Östra Lagnö är en manuellt öppningsbar svängbro, benämnd Klintsundet. Segelfri höjd vid stängd bro är 3 meter. Se även Sjöfartsverket.
Natur De obebyggda delarna av Ljusterö består huvudsakligen av skog. Terrängen är svagt kuperad av bergsformationer med höjder på maximalt 20–25 meter över havet och mellanliggande relativt stora partier med bördigt slättland som till största delen är uppodlad eller utgör ängs- och betesmark. Enstaka högre bergformationer finns på ön, högsta berget är Ängsberget i Nolsjö på norra delen av ön med hela 52,1 meter över havet mätt i höjdsystem RH2000. Många påståenden säger att utkiksplatsen på Ljusterö huvud skall vara högsta berget men så är inte fallet då det mäter endast 42,2 meter över havet. Det finns 15 namngivna insjöar på Ljusterö: Insjön (vid östra Tranvik), Flyn, Tappen, Mjölnarsjön, Kavelsjön, Kärren, Stupsjön, Måssjön, Sundviksjön, Kyrksjön, Skären, Mörtsjön, Kobban, Fladen och ytterligare en med namnet Insjön (på Östra Lagnö). Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar mark i två områden som bildar Östra Lagnö-Själbottna naturreservat med en markareal på totalt 155 ha. I naturreservatet liksom vid Bössarvikens norra strand på norra Ljusterö och på många andra platser finns en unik flora.
De flesta landlevande större däggdjur som finns på fastlandsidan i Roslagen finns också representerade på ön som hare, räv, grävling, rådjur, dovhjort, vildsvin och älg. Havsörnsbon finns på eller i närheten av Ljusterö. Även varg har observerats.Vargar skrämde upp kvinnor i träd
Historia
Äldsta historien Ljusterös äldsta historia och kultur präglas av näringarna jordbruk, jakt och fiske där fisket med närheten till fiskrika vatten under lång tid var en mycket viktig del i befolkningens försörjning. Senare när skog röjdes successivt och förvandlades till odlingsbar mark kom jordbruket att svara för huvuddelen av försörjning.
Ljusterö – tre öar Ljusterös historia är fram till 1800-talet till stor del uppdelad i Norra Ljusterö, Södra Ljusterö och i sydost Grönsö, eftersom landhöjningen ännu inte hade skapat en sammanhängande ö.
Namnet Första gången Ljusterö omnämns är troligen år 1301, med stavningen Liuter i kung Valdemars segelled, en seglingsbeskrivning över Sveriges ostkust i Valdemar Sejrs jordebok.E. Alfred Jansson: Ljusterö under gångna tider, 1960.
Ljusterö nämns i skrift 1322 som Sudhralyustra i betydelsen ”södra ljuster” när ärkebiskop Olof byter till sig Södra Ljusterö.
Södra ljuster har förklarats med att Ljusterös två sydligaste spetsiga uddar liknar formen av ett ljusters spetsar med hullingar Nationalencyklopedin. utan att en källa uppgivits. Förklaringen är osäker. På 1300-talet fanns inte den typen av noggrant uppmätta kartor, speciellt inte i skärgården, som erfordras för att se likheten med ett ljusters form. Ljuster var förr i tiden ett vanligt fångstredskap för fisk, speciellt för ål, vilket ligger närmare till hands som förklaring till namnet.
Forntid Redan under vendeltiden (cirka 550 e.Kr.) fanns det en fast befolkning på Ljusterö. Spåren av gamla gravar är ännu i dag synliga intill flera av byarna på ön. De äldsta fynden är från byn Bolby på södra Ljusterö där man för c:a 100 år sen grävde ut en stor grav från järnåldern, men som dessvärre visade sig vara tom. Uppe på den nordligaste delen av norra Ljusterö, vid gården Sillinge, fann drängen Josef Jansson år 1923 två utsökt vackra och ovanliga guldarmringar, tillverkade av snodda och tvinnade guldtenar och med en sammanlagd vikt på närmare 0,4 kg. Ringarna lämnades till Historiska museet.
1300-talet 1301 stadfäste kung Birger Magnusson ett byte av jord mellan Abjörn Sixtensson och Karl Gregersson (Bjälboättens oäkta gren), i bytet ingick Södra Ljusterö, nämnt som Sydra Lystra.:
21 januari 1322 nämns när riddaren Nils Abjörnsson (Sparre) (son till Abjörn Sixtensson nämnd ovan) befullmäktigar riddaren Finvid Nilsson (Frösviksätten) att giva ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala fasta på ön Ljusterö.SDHK-nr: 3120 och samma är den 4 april när ärkebiskop Olof Björnsson bytte sina gårdar i Valla (Bogsta socken i Rönö härad), mot Nils Ambjörnssons ö Sudhralyustra. Ljusterö var då tre öar, norra Lystran, södra Lystran, samt Grönsö, öster om södra Lystran. (Nils Ambjörnsson var son till Ambjörn Sixtensson).
Den 10 februari 1387 nämns byn Hummelmora när Bo Jonsson Grip stadfäste försäljning av skattejord i Hummelmora till ”Alle Throndason”. Några veckor senare, 27 februari samma år, upplät Bo Jonsson till Alle ”Throndasson” skattejord i Hummelmora och en ö, som heter ”Twaedora” i Värmdö socken (och skeppslag).SDHK-nr: 12819
1500-talet Norra Ljusterö blev under senare delen av 1500-talet förlänat till greve Per Brahe d.ä. på Rydboholms slott. I den äldsta bevarade fogderäkningen för Värmdö skeppslag från 1535 är bland andra följande sex gårdar på Ljusterö omtalade: Bolby, Väsby, Ösby, Gärdsvik, Inneby och Mörtsunda. Gärdsvik och Inneby finns belagda ännu tidigare.
År 1535 omtalas 28 skattebönder på Ljusterö, (18 på Norra Ljusterö och 10 på Södra Ljusterö). Under de nästa 40 åren tillkom bara två gårdar, men mellan år 1632 och år 1719 fördubblades gårdarna, till cirka 100.
1600-talet I början av 1600-talet fanns det 3248 fjärdingar motsvarande cirka 406 tunnland eller 200 ha uppodlad mark, och 16 byar på ön, ett relativt högt antal för en så pass liten ö som Ljusterö.
År 1606 förlänades Södra Ljusterö till sekreteraren Erik Göransson Tegel, son till Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson. Tegel uppbar skatt från alla Södra Ljusterös gårdar, med undantag för Hummelmora och Edö.
År 1641 blev fältmarskalk Lennart Torstenson genom donationsbrev innehavare av hela Norra Ljusterö under Väsby säteri. Efter Torstenssons död 1651 tog hans änka Beata De la Gardie över säteriet. Under hennes tid fick Mellansjö ett kapell vid nuvarande Oppgården, samt hennes egen huskaplan innan man anställde en ny präst. Beata De la Gardie gifte om sig med Per Brahe den yngre, men var periodvis bosatt på Väsby säteri.
1700-talet Under 1700-talet ingick både södra och norra Ljusterö i Värmdö skeppslag och Värmdö socken. Aktuella fjärdingar var Södra Ljusterö, Norra Ljusterö och Svartsjö. Ännu år 1719 löd Lagnöområdet och Siarö under Åkers skeppslag och Riala socken.
År 1719 hade hela Stockholms skärgård en befolkning på totalt cirka 2800 personer, varav cirka 700 personer bodde på Ljusterö.Stockholms skärgårds befolkning på 1700-talet enligt Bertil Hedenstierna. Runt 400 av dem kan identifieras till namn, framför allt i mantalslängder. Den uppodlade marken hade ökat till cirka 250 hektar, och de största gårdarna fanns vid Bolby, Gärdsvik och vid Mellansjö. Slog skördarna fel kunde man få skördebidrag. År 1719 fick flera bönder råg till utsäde från Stockholms slottsmagasin under Ulrika Eleonoras (1688–1741) tid som regent (1719–1720).
Marums gård och Ålöns tegelbruk Marums lantbruksgård (fastighetsbeteckning Marum 1:7) och ön Ålön strax väster om Ljusterö, köptes 1725 av den framstående Stockholmshandlaren Hans Lenman (1683–1739), gift med Märta Kohl (1691–1734). På Ålön anlade han ett tegelbruk som blev Stockholms skärgårds största tegelbruk. Bruket lades ner på 1860-talet.Hans Lenman ägde även ett tegelbruk på Kungsholmen i Stockholm och ligger begraven i Kungsholms kyrka. Marums gårds herrgårdsbyggnadUppgifter har förekommit att Marums herrgårdsbyggnad en tid skulle ha utnyttjats som jaktslott av Drottning Kristina (1626–1689) vilket kan dementeras av att hon avled 1689, långt före nuvarande huvudbyggnad uppfördes. och flygelbyggnader, som påbörjades av Lenman, är uppförd i tegel från Ålöns tegelbruk. Byggnaderna stod färdiga först på 1740-talet några år efter Lenmans död. Norr om gården finns ett sankt område kallat Maren som gett gården sitt namn. Idag (2009) är gården i privat ägo med uthyrning av stallplatser för ridhästar.Marums Gård, webbplats.
1800-talet 1869 uppgick Södra Ljusterö församling i Norra Ljusterö församling som namnändrades till Ljusterö församling och Ljusterö landskommun bildades. Till socknen tillfördes också mindre områden (öar) från Värmdö socken och Kulla socken.
1900-talet
Den 1 mars 1936 fick Ljusterö elektricitet stensvik.info när Ljusterö Electriska AB bildades, den första abonnenten var poststationsföreståndare Gottfrid Jansson, Högbo i Linanäs. Året efter, 1937, fanns redan 35 abonnenter på elkraft, och 1964 var antalet abonnenter 1605.Sidan 26, Ljusterö, om bygd och folk från stenålder till nutid, av Carl Åkerberg, 1965
Waxholmsbolaget, privata skutor och färjor hade länge transporterat fordon över till Ljusterös tre färjelägen mot fastlandet: Mörtsunda, Tranvik, Linanäs och nuvarande läge, Småskärsudd, när Vägverket den 11 november 1955 etablerades den nuvarande färjelinjen Ljusteröleden med färjor som kunde bära 22 bilar.Trafikverkets information om Ljusteröleden:historikLjusterö- Att integrera en Stockholmsnära ö i en växande storstadsförort utan att förlora skärgårdskaraktären, examensarbete av Aline Eriksson 2008
Landskommunen uppgick 1967 i Österåkers landskommun som 1974 uppgick i Vaxholms kommun men utbröts 1983 för att bilda Österåkers kommun. Församlingen uppgick 1998 i Ljusterö-Kulla församling.
Antalet bofasta sjönk under perioden, 1964 fanns 781 personer, 1968 692, och år 1971 fanns 696 folkbokförda på Ljusterö. Sedan dess har antalet bofasta stigit. 1975 bodde här 745 personer, år 1980 var antalet 875, och 1985 hade siffran ökat till 969. År 1990 bodde 1 194 personer på Ljusterö, år 2000 bodde det 1 433 på ön, och under 2000-talet ökade folkmängden till över 1 500 fast boende personer.Ljusterö hembygdsförening 80 år av Ulla Söderman, Anita Köwenhagen och Maud Löfberg, Ljusterö hembygdsförening, Skriftserie nr 44, 2011