Madness är en engelsk ska- och popgrupp som bildades 1976 i Camden Town, London. 2007 turnerar bandet fortfarande med sin mest välkända lineup på sju medlemmar, även om medlemmarna har varierat under åren. De är ett av de mest kända banden från 1970-talets ska-pånyttfödelse.Erlewine, Stephen Thomas. Deras musikstil övergick dock mer och mer från ska till mer traditionell popmusik.
Madness hade sina största framgångar under 1980-talet. Madness delar tillsammans med UB40 rekordet för flest veckor på englandslistan under 1980-talet: 214.Rice 1990. p286För Madness, räknas inte de fyra veckor de tillbringade på listan med The Madness, och för UB40 räknas inte de åtta veckor de tillbringade på listan med Reckless, som gjordes av gruppen Afrika Bambaata and Family with UB40.
I Sverige är Madness mest kända för sången Our House och albumet The Rise and Fall från 1982, som båda intog förstaplatsen på listorna.
Karriär 1976–1978: Bildandet Det som senare skulle komma att bli Madness startade 1976, då de tre vännerna Michael Barson (sång och piano), Christopher Foreman (gitarr) och Lee Thompson (sång och saxofon) bildade bandet The North London Invaders (ofta bara kallat The Invaders). Senare fick de med vännen John Hasler på trummor och Carl Smyth (mer känd som Chas Smash) på basgitarr. Senare under året kom en av Barsons systrars expojkvänner, "Dikron", med som sångare.
Detta sexmannaband gjorde några mer eller mindre lyckade spelningar 1977, när Graham McPherson (Suggs) tog över mikrofonen efter att ha sett bandet spela i en väns trädgård. Smyth ersattes av Gavin Rogers, en bekant till Barson, på basgitarr. McPherson fick sparken efter att han uteblivit från repetitionerna för att istället se på fotboll. Thompson hoppade av efter att Barson kritiserat hans saxofonspelande.
1978 lät bandet McPherson få en andra chans, efter att Hasler (som tagit på sig rollen som sångare när McPherson blev utsparkad) istället blivit bandets manager. Thompson återvände efter att ha blivit vän med Barson igen och Daniel Woodgate (Woody) och Mark Bedford (Bedders) kommit med, som trummis respektive basist. Efter att en kort tid ha kallat sig för Morris and the Minors bytte de namn till Madness, efter en av deras favoritsånger av ska/reggaeartisten Prince Buster. Bandet förblev en sextett fram till hösten 1979, när Chas Smash återkom som andresångare och trumpetare och officiellt blev Madness sjunde medlem.
1979–1981: Tidiga framgångar 1979 spelade Madness in "The Prince", skriven av Thompson. Sången, liksom bandets namn, var en hyllning till Prince Buster. Låtens första mening lyder "Buster, he sold the heat...". "The Prince" släpptes av 2 Tone Records, musikbolaget som ägdes av Jerry Dammers i Madness "broderband" The Specials. Låten blev en mindre hit och nådde en sextonde placering på den engelska singellistan. Efter Madness framförande av "The Prince" i det populära musikprogrammet Top of the Pops ökade populariteten. Madness gav sig sedan ut på en stor turné tillsammans med de andra 2 Tone-banden The Specials och The Selecter, innan de bytte skivbolag och spelade in sitt första album, One Step Beyond..., som släpptes på Stiff Records. Albumet innehöll en nyinspelning av "The Prince", samt bandets andra och tredje singel: "One Step Beyond" respektive "My Girl". Singeln "One Step Beyond" var en cover på en b-sida från Prince Busters 1960-talshit "Al Capone". Albumet One Step Beyond... stannade på den engelska albumlistan i 78 veckor och nådde som bäst en andra plats. 6 oktober, 2007. Efter att "My Girl" släppts tyckte Madness att det inte fanns mer att hämta från One Step Beyond... och ville inte släppa fler singlar från det. Stiffs chef, Dave Robinson, höll inte med och en kompromiss gjordes som innebar att Madness gick med på att släppa en EP innehållande ett albumspår och tre nya låtar. Resultatet blev Work, Rest and Play, vars förstaspår var "Night Boat to Cairo" från One Step Beyond.... EP:n nådde en sjätteplats på den engelska singellistan. (Enligt Chas Smash, på kommentatorspåret till DVD-skivan Divine Madness, sålde den guld i Sverige.)
1980 var det så dags för gruppens andra album, Absolutely, som blev nummer 2 på den engelska albumlistan. Absolutely innehöll två av Madness största hitar, "Baggy Trousers" (nummer 3 i Storbritannien och deras hittills mest sålda singel där) och "Embarrassment" (nummer 4 i Storbritannien). Från Absolutely släpptes också den instrumentala låten "Return of the Los Palmas 7" som singel, som nådde en 7:e plats. Även om kritiken mot Absolutely inte var lika positiv som den varit mot One Step Beyond... var den ändå till största delen positiv. Robert Christgau gav albumet ett hedervärt B-betyg,Christgau, Robert. men Rolling Stone Magazine gav albumet bara en av fem stjärnor.Marcus, Greil. Rolling Stone var inte särskilt positivt inställda till 2 Tone över huvud taget, bland annat skrev de att "The Specials inte var särskilt bra" och att Madness bara var "Blues Brothers med engelsk brytning".
1982–1984: Ändrad stil 1981 kom Madness tredje album, 7, som nådde en femte plats i Storbritannien. Från den släpptes tre hitsinglar. I en tidningsartikel 1979 hade Foreman förklarat att allt eftersom tiden gick skulle bandets musikstil ändras. (Hela artikeln finns också med på baksidan till albumet Absolutely.) Detta bekräftades i och med lanseringen av 7, för medan de två första albumen var mer ska-inspirerade, var 7 mer poppig. McPhersons sång ändrades från lätt Cockneybrytning till mer "riksbrittisk". I slutet av 1981 kom en av Madness mest kända sånger, en cover på Labi Siffre's "It Must Be Love". Den blev fyra i Storbritannien och 33:a på Billboardlistan i USA. 1982 kom Madness första englandsetta, "House of Fun", samt deras fjärde album, The Rise and Fall (etta i Sverige, tionde plats i Storbritannien). Albumet innehöll Madness internationellt största hit, "Our House", som blev etta i Sverige, femma i Storbritannien och sjua i USA. Många jämförde The Rise & Fall med The Kinks The Village Green Preservation SocietyWoodstra, Chris. och ur ett retroperspektiv kan det ses som ett konceptalbum. På albumet finns låten "Primrose Hill", som mer liknade The Beatles sång "Strawberry Fields Forever", med dess liknande psykedeliskt musikaliska föreställning och lager av arrangemang.Mason, Stewart. 1983 nådde singeln Wings of a Dove en andraplats i Storbritannien. Madness femte album, Keep Moving, från 1984 blev sexa i Storbritannien, men albumets singlar, "Michael Caine" och "One Better Day" kom inte in på topp-tio-listan. Albumet fick en del bra kritik, till exempel gav Rolling Stone Magazine det fyra av fem stjärnor och prisade bandets ändrade stil.Puterbraugh, Parke. Denna recension var en stor förbättring mot tidningens senaste recension av gruppens album, Absolutely, som fått besk kritik.
1985–1988: Motgångar och avhopp I oktober 1983 beslutade sig bandets grundare och flitigaste låtskrivare, Barson, för att lämna Madness. Han ville tillbringa mer tid med sin familj i Amsterdam. Officiellt lämnade han bandet i juni 1984, efter att musikvideon till "One Better Day" spelats in. De sex kvarvarande medlemmarna lämnade Stiff Records och startade sitt eget skivbolag, Zarjazz, som blev ett dotterbolag till Virgin Records. 1985 släppte de sitt sjätte album, Mad Not Mad. Barsons keyboards ersattes med synthesizers och senare beskrev McPherson albumet som "polerad skit" (eng. "polished turd").Clayden, Andy. "The Madness Story: Chapter 6" Albumet nådde en sextonde plats på albumlistan (plats 41 i Sverige), deras dittills sämsta placering. En ljuspunkt var när tidningen NME utsåg albumet till det femtiofemte bästa albumet genom tiderna i listan All Time 100 Albums. Säljmässigt gick det ännu sämre för singlarna: "Yesterday's Men" nådde plats 18, och både "Uncle Sam" och "Sweetest Girl" föll utanför topp-tjugo (platserna 21 respektive 35), vilket var första gången för Madness.
Gruppen försökte sig på att göra ett nytt album och 11 demolåtar spelades in, men medlemmarna kom inte överens om den musikaliska inriktningen och i september 1986 kom beskedet att gruppen skulle splittras. Barson återförenades med resten av Madness på deras sista singel, "(Waiting For the) Ghost Train", men utan att medverka i musikvideon. Gruppen splittrades officiellt efter lanseringen av singeln, som endast nådde en 18:e plats.
1988: The Madness Cater, Darryl. 1988 bildades en kortlivad grupp av fyra av medlemmarna från det nyligen splittrade Madness; Graham McPherson, Chas Smash, Christopher Foreman och Lee Thompson. De gav ut ett album, The Madness, och två singlar, som inte nådde topp 40. De splittrades mindre än ett år efter bildandet.
1992–2003: Återföreningar I samband med Alla hjärtans dag 1992 återutgavs It Must Be Love" i Storbritannien och nådde en oväntad sjätte plats på singellistan. Strax efter kom singelsamlingen Divine Madness, som snabbt blev listetta. Framgångarna ledde till att Madness annonserade för återföreningskonserter, Madstock!, som hölls i Finsbury Park i London den 8 och 9 augusti samma år. Originalmedlemmarna samlades och uppträdde tillsammans för första gången sedan Barsons avhopp 1984. Över 75 000 fans såg showen och under "One Step Beyond" ledde publikens hoppande till ett mätvärde av 4 på richterskalan.Radford, Tim. Ett livealbum släpptes, som nådde en 22:a plats, liksom en nyinspelad singel, "The Harder They Come" (en cover på Jimmy Cliffs låt från 1973), som nådde en 44:e plats.
Gruppen fortsatte med tillfälliga återföreningar under julturnéer och arrangerade ytterligare tre Madstock!-festivaler åren 1994, 1996 och 1998. År 1999 kom deras första gemensamma studioalbum sedan 1984, Wonderful. Albumet nådde en 17:e plats i Storbritannien och singeln "Lovestruck" blev deras första nyskrivna topp-tio singel sedan 1983. Dock klarade de två följande singlarna, "Johnny The Horse" och "Drip Fed Fred" (tillsammans med Ian Dury, hans sista inspelning) inte att ta sig in på topp 40.
Från 28 oktober 2002 till 16 augusti 2003 uppfördes musikalen Our House, vars handling baserades på Madness musik, på Cambridge Theatre i London. Madness stod som exekutiva producenter till musikalen och McPherson spelade en kort period huvudpersonens pappa.Shenton, Mark. Den vann en Olivier Award för bästa nya musikal för 2003 och gavs också ut på DVD den 1 november 2004.
2004–2006: The Dangermen och framåt miniatyr|256px|höger|Under hösten 2006 fortsatte samtliga sju ur Madness att turnera. År 2004 gjorde Madness några mindre spelningar under namnet The Dangermen, som spelade covers på gamla reggae- och skasånger. Madness hade spelat många av sångerna under de tidiga årenLong, Chris. och nu spelades de som ett sätt att fira bandets 25-årsjubileum. Senare släpptes några av låtarna på albumet The Dangermen Sessions Vol. 1 i augusti 2005.Cohen, Jonathan. Under inspelningen av skivan meddelade Foreman att han skulle lämna bandet. Han angav "det tramsiga, tidsödande skitpratet som pågår i bandet" som orsak. De övriga sex gjorde klart albumet utan honom och under sin första vecka nådde det en 11:e plats i Storbritannien, deras högsta placering för ett nyinspelat studioalbum på 21 år. Det gick mindre bra för de två följande singlarna, covern "Shame & Scandal" nådde bara plats 38 och "Girl Why Don't You" nådde plats 77. De fick dock en liten revansch när "Shame & Scandal" nådde tolfte platsen i Frankrike. Madness lämnade V2 Records kort efter. Under den här tiden var Kevin Burdette med i gruppen som gitarrist under deras livespelningar, samt i musikvideorna till "Sorry" och "NW5".
På hösten 2006 började de sex kvarvarande medlemmarna arbeta på sitt första album med nyskrivet material på sju år. Foreman kom tillbaka lagom till julturnén samma år.
2007–idag: The Liberty of Norton Folgate