miniatyr|Bridge of Sighs, "suckarnas bro", sammanbinder collegets byggnader norr och söder om New College Lane. Bron uppfördes 1914 i venetiansk nybarockstil och är en av Oxfords mest kända sevärdheter. Hertford College , tidigare känt som Magdalen Hall, är ett college vid Oxfords universitet i centrala Oxford, England, beläget vid Catte Street mittemot Bodleianska biblioteket. Det är ett av de äldsta och mest anrika. Skolans gamla och nya innergårdar är förbundna med Suckarnas bro, ett landmärke i Oxford.
Den första grundläggningen på Hertford-området började på 1280-talet som Hart Hall och blev ett college 1740 men upplöstes 1816. År 1820 togs platsen över av Magdalen Hall, som hade uppstått omkring 1490 på en plats intill Magdalen College. År 1874 inkorporerades Magdalen Hall som ett college och återupplivade namnet Hertford College. År 1974 var Hertford en del av den första gruppen av helt manliga Oxford-colleges som antog kvinnor. Det finns omkring 600 studenter vid högskolan samtidigt, bestående av grundutbildningsstudenter, forskarstuderande och gäststudenter från utlandet.
Alumner från högskolans föregångarinstitutioner inkluderar William Tyndale, John Donne, Thomas Hobbes och Jonathan Swift. På senare tid har tidigare studenter inkluderat författaren Evelyn Waugh, den första kvinnliga inrikesministern Jacqui Smith, nyhetsuppläsaren och reportern Fiona Bruce. USA:s högsta domstolsdomare Byron White gick på college med ett Rhodes-stipendium men lämnade för att tjänstgöra i andra världskriget.
Inom litteraturen är colleget känt som plats för delar av handlingen i Evelyn Waughs roman En förlorad värld, som även blivit TV-serie och film.
Historia Hart Hall och det första Hertford College
Hart Hall Det första Hertford College började sin verksamhet som Hart Hall (Aula Cervina) på 1280-talet, ett litet hus byggd ungefär där högskolans Old Hall ligger idag, några steg längs New College Lane på södra sidan. I medeltidens Oxford var akademiska salar (academic halls) främst boenden för studenter och handledare.
Det ursprungliga huset, som nämns i handlingen från 1283, köptes av Elias de Hertford från köpmannen Walter de Grendon, låg mellan ett hus vid universitetet (Blackhall) i väster och ett hyreshus tillhörande abbedissan av Studley i öster. I det dokument genom vilket Elias de Hertford sålde det till John de Dokelynton år 1301 kallas denna sista hyresgård Micheldhall. Handlingen överläts till hans son, också Elias, år 1301. Namnet på var troligen en humoristisk förkortning av namnet på grundarens hemstad Hertford och möjliggjorde användningen av hjortens (engelska: Hart) symbol för identifiering.
Vid den tiden kallades New College för Lane Hammer Hall Lane (uppkallad efter en sal i öster, eftersom New College då inte hade grundats), och dess norra sida var den gamla stadsmuren. Hörnet av Hammer Hall Lane och Catte Street (som hade en potern i muren kallad Smithgate) togs över av Black Hall, där John Wycliffe fängslades av vicekanslern omkring 1378. På andra sidan Hart Hall längs vägen låg Shield Hall. På Catte Street låg själva ingången till Arthur Hall, som låg ner i en smal passage bakom Hart Hall, och Cat Hall (Aula Murilegorum), som låg längre söderut, ungefär där rektorns bostad nu ligger.
Elias den yngre sålde vidare Hart Hall (som i detta dokument namnges som 'le Herthalle') efter en månad till den förmögne lokala fiskhandlaren John av Ducklington, som sju år senare köpte Arthur Hall och annekterade det till Hart Hall. År 1312 sålde John de två hallarna till Walter de Stapledon, biskop av Exeter, som önskade grunda ett college. Efter drygt ett år flyttade Stapledon sina elever till en större plats som han köpt på Turl Street, som blev Stapledon Hall, senare Exeter College. Exeter College behöll dock vissa rättigheter över Hart Hall, med vilka de plågade hallens utveckling i århundraden.
År 1379 hyrdes Hart Hall och Black Hall av William av Wykeham som tillfälliga hem för hans elever när hans New College, österut längs det som blev New College Lane, byggdes. De två första Wardens för New College verkade också som rektorer för Hart Hall. Fram till 1600-talet finns det bevis för att forskare (däribland Thomas Ken) började vid Hart Hall medan de väntade på en ledig plats vid New College. Vid denna tid verkar det som att Shield Hall delvis hade tagits över av Hart Hall och delvis rivits för att ge plats åt New Colleges korsgång. Även om Black Hall fortsatte att existera separat, var dess rektor ofta densamma som Hart Halls. År 1490 beskrivs Hart Hall ha ett bibliotek, vilket var ovanligt för en hall. År 1530 annekterade även Hart Hall det närbelägna Black Hall. Under en tid hyrdes Cat Hall av All Souls College och sedan av Exeter College, tills det också införlivades i det växande Hart Hall tidigt på 1500-talet, vilket gav hallen större delen av marken runt det som idag är dess Old Quadrangle.
Under andra halvan av 1500-talet blev Hart Hall känt som en tillflyktsort för katoliker som vägrade gå över till protestantismen, särskilt under Philip Randell som rektor (1548–1599). På grund av kopplingen till Exeter College och den skolans ökande puritanism migrerade flera av Exeters handledare och forskare till Hart Hall. Hallen lockade ett ökande antal katoliker från avlägsna platser, inklusive jesuitläraren Richard Holtby år 1574, som spelade en avgörande roll i omvändelsen av sin elev, och senare jesuitmartyr och helgon, Alexander Briant till katolicismen. Den engelske poeten John Donne, som kom från en katolsk familj, kom till Hart Hall 1584.
Hart Hall byggdes ut och nya byggnader uppfördes. I början av 1600-talet byggdes det nuvarande Senior Common Room som bostad åt rektorn. Från denna period flyttades även hallens huvudentré från att vara en smal passage från New College Lane till en grind på Catte Street. I slutet av 1600-talet beskrivs Cat Hall som 'bollplanen i Hart Hall'. Under senare delen av 1600-talet lät rektorn William Thornton bygga en riktig port för Catte Street-ingången till hallen, dekorerad med en symbol av en drickande hjort med mottot Sicut cervus anhelat ad fontes aquarum ('Som hjorten trängtar efter vattnet', hämtat från Psalm 42, vers 1, men i en säregen översättning). Även om den nuvarande portbyggnaden inte är Thorntons original, behåller den designen och mottot och rymmer de ursprungliga dekorerade portarna. Det har föreslagits att denna fris med sitt latinska motto är den verkliga motsvarigheten till den som översattes för den väntande publiken av titelkaraktären i Thomas Hardys Jude the Obscure.
Hertford College specialiserar sig på både studier om Irland och irländsk historia. Hertford har länge varit förknippat med Irland och kan spåra sina kopplingar tillbaka till 1500-talet, då irländska romersk-katoliker och irländska protestanter studerade sida vid sida vid Hart Hall, en av de få platser i Oxford som då tog emot romerska katoliker.
År 1692 inkorporerades den politiske satirikern Jonathan Swift från Trinity College, Dublin bland Hart Halls böcker för att erhålla sin magisterexamen.
Richard Newtons Hertford College Den 28 juli 1710 blev pastor Richard Newton antagen till rektor för Hart Hall. Newton var en välkänd, energisk utbildningsreformator. Han utsågs till rektor från 'en mycket fredlig pension' som kyrkoherde i Sudborough, där han var personlig handledare åt två bröder, som båda var ämnade att bli premiärminister — Thomas Pelham-Holles och Henry Pelham — och tog med sig den yngre till Hart Hall. Han ägnade sig åt att befria skolan från dess skulder och säkra en starkare ekonomisk donation. Newton planerade att omforma hallen runt en riktig innergård, med en handledare, eller angler, och elever boende i varje vinkel, samt gemensamma byggnader längs sidorna. Dock byggdes endast två byggnader enligt hans ritning: en vinkel i sydöstra hörnet av Old Quadrangle (numera känd som Cottage), och hans enkla stenkapell på södra sidan (invigt 25 november 1716), som nu fungerar som högskolans bibliotek. Dessa byggnader finansierades helt ur Newtons ficka, till summan cirka £2000 (cirka £378 000 justerat för inflation).
År 1720 publicerade Newton sitt Scheme of Disciplines där han presenterade sitt utbildningsprogram med sikte på att få ett inkorporeringsbrev,Den fullständiga titeln är Scheme of Discipline with Statutes intended to be established by a Royal Charter for the education of the youth in Hart Hall, in the University of Oxford och den 18 maj 1723 lämnade han in sin ansökan om stadga. Förslaget mötte omedelbart motstånd, särskilt från Exeter College, som utövade sina gamla rättigheter, och All Souls, som önskade expandera norrut på hallens mark. Dessutom hade utnämningarna av rektorer för de olika halls etablerat sig i ett befordringsspel, och några blivande rektorer motsatte sig planen. John Conybeare, då fellow i Exeter och senare biskop av Bristol, var Newtons mest ivriga motståndare och skrev boken Calumny Refuted mot Newtons reformer. Efter år av kamp accepterades Richard Newtons stadgar den 3 november 1739, och stadgan som inkorporerade 'rektorn och fellows vid Hertford College' (Principalis et Socii Collegii Hertfordiensis) godtogs den 8 september 1740.
Newtons Hertford var ett relativt spartanskt college och hade inte fått någon egentlig donation. Måltiderna var enkla och billiga, och rektorn insisterade på att äta som alla andra. Studenterna förväntades arbeta hårt, och där Newton fann universitetets utbildning bristfällig, kompletterade han den med disputationer inom högskolan. Newton tillät adelsmän och allmoge att ta in sig vid college, men de betalade dubbla avgifter för samma boende och mat som de andra. De fick ursprungligen bära sina färgade kåpor och tofsade mössor, men Newton tvingade dem så småningom att bära den vanliga svarta kåpan. Därför skickade många välbärgade familjer sina söner till Hertford College för att ingjuta en disciplinerad utbildning, till skillnad från den privilegierade middagsbjudan som adelsmän och allmogen hade på andra högskolor.
Nergång och upplösning Efter Richard Newtons död 1753 föll rektorskapet för colleget på en rad män, mestadels utan vilja eller energi att fortsätta sin föregångares plan. Ett undantag från denna succession var David Durell, som byggde upp högskolans rykte och akademiska framgång. Under Durell började den blivande statsmannen Charles James Fox 1764 (Hertford, ovanligt för Oxford, var ett Whig-college). Dock minskades ordningen med fyra handledare i respektive riktning till två, och billigare juniora stipendiater tog över en del av handledsbördan. Det var i Hertford som läraren Benjamin Blayney förberedde sin standardutgåva från 1769 av den auktoriserade King James Version av Bibeln. Förutom Durells rektorskap gick högskolan in i en nedgång på grund av misskötsel av ointresserade rektorer och brist på anständiga donationer. I maj 1805 avled Bernard Hodgson, den siste rektorn för Hertford College, och ingen lämplig efterträdare kunde hittas eller enas om. År 1810 upphörde examensrättem och de sista studenterna tilldelades sina examina. Den sista handledaren och biträdande rektorn, Richard Hewitt, fortsatte att bo i sina rum utan studenter fram till maj 1816, då en kommission förklarade Hertford College upplöst.
Magdalen Hall och det andra Hertford College
Magdalen Hall Magdalen Hall grundades omkring 1490 på en plats väster om Magdalen College och intill Magdalens grammar school. Platsen är nu Magdalens St Swithun's quadrangle. Den tog namnet från en tidigare Magdalen Hall på High Street, som grundades av William Waynflete 1448 och sedan stängdes vid öppnandet av Magdalen College 1458. Den första läraren för grammar school utsågs 1480, och dess ursprungliga skolbyggnad uppfördes 1486. Men eftersom hallen tog emot självständiga studenter såväl som de som tillhörde högskolan, blev den snabbt en självständig institution under sin egen rektor. [källa behövs]