200px|thumb|right| Urarteisk inskrift i kilskrift, utställd i Erebuni-museet i Jerevan. Inskriften lyder: "Till guden Ḫaldi, Herren, har Argišti I, Menuas son, byggt detta tempel och denna mäktiga borg. Jag bestämde Irbuni (=Erebuni) som dess namn, Biai-länderna (=Urartu) herraväldet och Lului-länderna (=utlandet) underkastelsen. Genom Ḫaldis storhet är jag, Argišti, Menuas son, den starke kungen, kungen av Biai-länderna, staden Tušpas herde." För en transkription och grammatisk analys av texten se vidare nedan.
Urarteiska (även kallat kaldiska) var ett språk som talades under första årtusendet f.Kr. av urarteerna i området för nuvarande östra Turkiet och Armenien. Beteckningen "urarteiska" kommer från den arameiska benämningen på området "Urartu". Urarteerna själva betecknade sitt område Biai-nili. Deras egen beteckning för sitt språk är inte känd.
De äldsta bevarade texterna härstammar från Sarduri I:s regering i slutet av nionde århundradet f.Kr. När riket Urartu gick under cirka 200 år senare försvinner också de skriftliga källorna från denna tid. Om urarteiskans vidare utveckling är ingenting känt. På grund av källäget kan man anta att urarteiskans utbredning i tid och rum inskränktes till riket Urartu. Efter dechiffreringen av (den nyassyriska) kilskriften blev språket åter tillgängligt för forskningen, men förblev fram till på 1930-talet relativt outforskat.
Klassificering Urarteiskan är nära besläktad med hurritiskan. I övrigt kan den hurritisk-urarteiska språkfamiljen hittills inte inordnas i någon annan, större språkfamilj. Flera vetenskapsmän förmodar en släktskap med de nordöstkaukasiska språken, men denna är ännu inte bevisad. En effektiv bevisning av denna teori försvåras dessutom därigenom att gruppen nordöstkaukasiska språk är mycket diversifierad och rekonstruktionen av ett gemensamt nordöstkaukasiskt protospråk är oklar.
Urarteiska är ett agglutinerande ergativt språk med grundordföljden subjekt objekt predikat. Liksom i många andra ergativspråk finns fenomenet Suffixaufnahme. Däremot är avsaknaden av antipassivum atypisk.
Släktskap med hurritiskan Trots det geografiska och tidsmässiga avståndet – hurritiskan talades ett helt årtusende tidigare och dog cirka fyra århundraden före de första beläggen för urarteiskan – är urarteiska och hurritiska närbesläktade språk. Långtgående överensstämmelser finns till exempel i nominalmorfologin. Även personliga pronomen är likartade, men däremot avviker relativpronomen och verbalmorfologin starkt. Man utgår från att ett gemensamt ursprungsspråk har existerat, men av detta finns inga vittnesbörd kvar. Hurritiskan är väsentligt bättre känd och var redan tidigare undersökt av forskningen och har på grund av detta lämnat ett viktigt bidrag till förståelsen av urarteiskan.
Följande tabell ska uppvisa likheter och avvikelser i ordförråd och grammatik mellan de båda språken genom några exempel.
urarteiskahurritiskabetydelseesi eše ortšuri šauri vapen mane mane 3:e sg. pers. -ḫi -ḫi tillhörighetssuffix -še -š ergativ -di -tta 1:a. sg. abs. ag- ag- leda ar- ar- ge man- mann- vara nun- un- komma -di -da direktiv -u- -o- transitivitetsmarkering qiura eše jord lutu ašte kvinna
Skrift Tre olika skrifttyper har bevisligen används för urarteiskan: Kilskrift Urarteiska hieroglyfer Luviska hieroglyfer
Kilskrift Den urarteiska kilskriften går tillbaka på den nyassyriska kilskriften. Den är huvudsakligen en stavelseskrift, men även logogram används. Skriften visar i motsats till andra kilskrifter en stor regelbundenhet, det vill säga att skrivtecknen i stor utsträckning är standardiserade. I princip två varianter av skriften finns belagda, den ena för skrivande på lertavlor, den andra för inskrifter på klippväggar. I inskrifter på klippväggar överkorsar kilarna inte varandra, vilket skulle förenkla arbetet för stenhuggaren.
I motsats till i akkadiskan motsvarar ett tecken precis ett ljudvärde, KVK-tecken är sällsynta och det förekommer nästan uteslutande tecken med ljudvärdena V, VK och KV (V=vokal, K=konsonant). Dubbelkonsonanter uttrycks inte i skriften. För att undvika hiatus i skriften används tecknet gi, exempelvis skrivs namnet Uīšdi (assyriska) som u-gi-iš-ti.
Urarteiska hieroglyfer De urarteiska hieroglyferna har ännu inte dechiffrerats. Hittills har för få skriftliga källor upptäckts och publicerats för att en framgångsrik dechiffrering ska kunna företas. Ett ytterligare hinder är att de kända dokumenten är relativt kortfattade och därmed knappast erbjuder ansatspunkter för dechiffrering. Endast vissa hieroglyfer på kärl kan tolkas som måttsangivelser, och just 100x33px|aqarqi måttsenheten aqarqi och 100x33px|ṭerusi måttsenheten ṭerusi. Tolkningen var möjlig därför att olika kärl innehöll markeringarna på kanterna omväxlande i hieroglyfer eller kilskrift. Andra dechiffreringsförsök har hittills misslyckats eller varit av rent spekulativ natur.Mirjo Salvini: Geschichte und Kultur der Urartäer. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1995. , refererad i Urartäische Sprache i tyskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-10
Luviska hieroglyfer Luviska hieroglyfer är den minst belagda skrifttypen för urarteiskan och är endast kända från Altıntepe. Likväl har de enstaka beläggen lett till vissa ändringar i läsningen av de luviska hieroglyferna, särskilt för läsning av en pilliknande hieroglyf 100x33px|za som za. Som konsekvens måste även vissa andra luviska hieroglyfer korrigeras, vilket sammantaget också har lett till en bättre förståelse av det luviska språket. Även här var måttangivelser på kärl den utlösande faktorn, nämligen 500x33px|á - ḫá+ra - ku á - ḫá+ra - ku för aqarqi och 500x33px|tu - ru - za tu - ru - za eller 500x33px|tu+ra - za tu+ra - za för ṭerusi. Avvikelserna från den urarteiska formen är betingade av hieroglyfluviskans speciella ortografi.John Hawkins, A. Morpurgo Davies, Günter Neumann: Hittite hieroglyphs and Luwian, new evidence for the connection. i: Nachrichten der Akademie der Wissenschaften. Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1973. , refererad i Urartäische Sprache i tyskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-10
Dechiffrering och vetenskapshistoria Spår av den urarteiska kulturen upptäcktes 1827 av den tyske orientalisten F. E. Schulz i den tidigare urarteiska huvudstaden Tušpa. Schulz gjorde också flera kopior av de kilskriftstexter som hade upptäckts där, men utan att kunna dechiffrera eller inordna den skrift som användes. Hans kopior utgjorde dock länge grundvalen på vilken europeiska forskare försökte förstå skriften och språket.
Efter dechiffreringen av den nyassyriska kilskriften, på vilken alla då kända urarteiska skrifter var avfattade, blev det snabbt klart att det handlade om urarteiska och inte om assyriska eller ett annat känt språk. Olika försök att tyda språket med hjälp av modernare språk misslyckades (F. Lenormant 1871 med georgiska, A. D. Mordtmann 1872–1877 med armeniska). Slutligen ledde bearbetandet av de urarteisk-nyassyriska bilingverna från Kelišin och Topzawä till framsteg i tydandet av språket.
Efter ett kort avbrott i forskningen på grund av första världskriget kom slutligen A. Götze och J. Friedrich genom att studera bilingverna till de avgörande genombrotten i klargörandet av ordförrådet (Götze 1930) och grammatiken (Friedrich 1933, Götze 1935). Likheterna med hurritiskan, som under tiden också blivit känd, registrerades och underlättade den vidare tydningen av urarteiskan, även om frågan om genetisk släktskap mellan språken ännu inte undersöktes s.
G. A. Melikisjvili publicerade 1963 på ryska en omfångsrik grammatik över urarteiskan och den hittills enda ordlistan, som till största delen fortfarande anses som riktig. Detta verk utgavs på tyska 1971 och blev först därigenom tillgängligt för de flesta fornorientalisterna. I. M. Djakonov fastslog på 1970-talet den genetiska släktskapen mellan hurritiska och urarteiska. Tills idag har urartologin gjort vidare framsteg, framför allt på grammatikens område, men inga fler större genombrott har uppnåtts. En väsentlig del av ordförrådet är fortfarande inte känd.
Fonetik och fonologi Kännedomen om urarteiskans fonologi stöder sig på de texter som skrivits i nyassyrisk kilskrift och de språkljud som urskiljs där. Det faktiska uttalet förblir följaktligen oklart, och den framställning som ges här orienterar sig mot det sannolika uttalet av kilskriften på akkadiska. Den vanliga skrivningen i den transkription som förekommer i facklitteraturen anges inom klamrar, om denna skiljer sig från det fonetiska tecknet.
Konsonanter bilabial labio-dental alveolar palatal velar glottal tonlös. tonande tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. Ejektivor t’ (ṭ), ts’ (ṣ) k’ (q) klusiler p b t d k g (ʾ) Affrikator ts (s), (š) dz (z) Frikativor f x (ḫ) Nasaler m n Vibranter r laterala Approximanter l centrala approximanter w j (y)
Existensen av konsonanterna q, ṭ, f och klusilen ʾ är omstridd. De urskiljs inte konsekvent i skriften. Ett möjligt f anges dessutom alltid som p, vilket alltså är spekulativt. Åtskillnaden mellan s och š genomförs inte heller alltid konsekvent i skriften, varför det inte är klart om dessa konsonanter verkligen är olika i urarteiskan.
Vokaler Urarteiskan har vokalerna a, e, i och u – och därtill både korta och långa varianter av vokalerna. Långa vokaler tillkännages i skrift vid tillfälle genom Plene-skrivning, men i vissa fall står Plene-skrivning även när korta vokaler skulle förväntas.
Huruvida vokalen o existerade kan inte utläsas ur skriften. Det är möjligt att den fanns, men med utgångspunkt i de skriftliga källorna kan det inte bevisas. I skriften görs oftast ingen differentiering mellan i och e, vilket delvis leder till problem i texttolkningen, då det existerar olika morfem som endast skiljer sig i fråga om i/e.
Ljudutvecklingar Ofta förekommande ljudutvecklingar är: ai kan bli till a, exempelvis finns formen kauki jämte kaiuki ("framför mig") iu kan bli till i, exempelvis qira jämte qiura ("jord") Konsonanten n är mycket svag och går ibland förlorad, när den i form av suffixet -ni eller -na blir påhängd och ytterligare suffix tillkommer, exempelvis uppstår šurawe ur šuri+na+we.
Grammatik
Ergativitet Urarteiskan är ett ergativspråk, det vill säga att det finns två olika kasus för subjektet: å ena sidan ergativ för subjektet till ett transitivt verb och å andra sidan absolutiv för subjektet till ett intransitivt verb. Absolutiven används dessutom för det direkta objektet till transitiva verb.
Exempel på ergativkonstruktionen: UrarteiskaÖversättningAnmärkning ereli+Ø nun+a+bi Kungen kommer. ereli ("kung") står i absolutiv. Verbet har intransitivitetsmarkeringen -a-. ereli+še esi+Ø tur+u+Ø+ni Kungen förintar en ort. ereli står i ergativ, esi (”ort”) i absolutiv. Verbet har transitivitetsmarkeringen -u-.
Nominalmorfologi De flesta nomen är i-stammar, men även a- och u-stammar förekommer. Det finns endast en deklination för alla nomen, utan åtskillnad efter genus eller stamklass.
Urarteiska kasus och deras funktioner är: KasusFunktionKasusändelse singularKasusändelse plural Absolutiv intransitivt subjekt, direkt objekt, predikatsnomen -Ø -li/-Ø Ergativ transitivt subjekt -še -še Genitiv tillhörighet -i/-ie/-ei -we Dativ indirekt objekt, mål för en rörelse -e/-ie -we Lokativ platsangivelse -a -a Ablativ ursprung -tane -štane Instrumental ablativ ursprung, medel -ni/-ne -ni/-ne Komitativ sällskap -rani -rani Direktiv målet för en rörelse -edi -edi/-šte