Häxprocesser i Island syftar på de häxprocesser som ägde rum i Island i historisk tid.Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Band 13: Häxornas Europa 1400–1700: historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987.
Bakgrund På Island spelade magi sedan förkristen tid en stor roll i folktron. Magin delades in i två områden: galdur, som betyder trollformler och som kunde vara både "vita" (goda) och "svarta" (onda) och som utövades av en galdramästare med hjälp av galdrastafir (trollstavar), galdraböcker, runor eller genom att uttala orden ("gala"); och fjölkungi, som betydde kunskap eller visdom om det övernaturliga, visdom som var nödvändig för att kunna använda galdrar på rätt sätt men som kunde innehas utan att utöva trolldom, liksom trolldom kunde utövas utan att ha sådan.
Denna syn på magi kvarstod i princip oförändrad efter kristningen: det enda bekräftade trolldomsmålet före reformationen är avrättningen av en trollkarl på Grönland 1407, och det är en öppen fråga huruvida det bör räknas som ett isländskt mål. Efter reformationen började trolldomsmål förekomma oftare, men dessa handlade då främst om svartkonst enligt hednisk definition, som inte hade något med Djävulen att göra, och som inte resulterade i dödsstraff: år 1554 dömdes till exempel en präst till förlust av sitt ämbete och landsförvisning för att ha använt svartkonst ur galdraböcker för att locka en flicka till samlag. År 1589 sades att islänningarna allmänt inte trodde på Satan och att han hade mindre betydelse på Island än i de flesta andra länder.
Danskinfluerad häxjakt Den internationella demonologins definition av en häxa som en person som fick lära sig trolldom efter att ha slutit en pakt med Satan, introducerades på Island först på 1600-talet. Mellan 1604 och 1720 förekom 120 häxprocesser på Island, med 22 avrättningar mellan 1625 och 1685, de flesta i Vestfjord. Efter den första avrättningen 1625 upphörde häxprocesserna fram till 1654–1656, då Island två största häxprocesser utspelade sig, och därefter återigen ett uppehåll, fram till att sexton personer avrättades 1667–1685. Häxjakten började på Island med en bestämmelse från 1564, som ålade lokala fogdar att rapportera alla former av kätteri, och intensifierades 1630, när den danska trolldomsparagrafen från 1617 infördes på Island. Samtidigt ökade tron på Djävulen och häxeriet genom att den första isländska boken om häxor utgavs av Gudmundur Einarsson 1627, och Pall Björnssons Characther Bestiae 1630.
Manlig dominans Häxprocesserna på Island var ovanliga genom att nästan alla dödsdomar för häxeri gällde män: av 22 avrättningar för häxeri på Island, var endast två mot kvinnor, av vilka dessutom den ena (mot Galdra-Manga) inte är bekräftad. Orsaken till denna könsfördelning var troligen att magi, enligt den isländska föreställningen, uppfattades som en manlig angelägenhet med status. Under hednisk tid hade sejdande visserligen varit kvinnors uppgift, men detta tycks ha förändrats under den katolska medeltiden, då män fick tillgång till kunskap i kloster och latinskolor och främst upptog platsen som de med fjölkungi ('lärdom'): benämningen på dessa var den maskulina formen kunattumadur ('vise mannen' eller klok gubbe), och dessa kunde på Island vara djupt respekterade av allmänheten, så som Jón lærði Guðmundsson (1574–1658), som med hjälp av galdrar ska ha avvisat turkiska slavskepp från kusterna och flera gånger under 1630-talet klarade sig ur häxprocesser utan att dömas.
Avslut Häxprocesserna på Island upphörde efter en ny lag från 1686, då alla dödsdomar för häxeri i fortsättningen skulle underställas högsta domstolen i Köpenhamn innan de fick verkställas, där inga sådana dödsdomar kom att godkännas.
Referenser
Kategori:Häxprocesser på Island