The Sorcerer (Trollkarlen) är en operett (comic opera) i två akter med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert. Det var den brittiska duons tredje operamässiga samarbete. Handlingen i The Sorcerer bygger på julsagan An Elixir of Love, som Gilbert skrev till tidningen The Graphic 1876. Den unge mannen Alexis är besatt av idén att kärleken kan övervinna alla hinder och sociala skillnader. För att bevisa sin tes övertalar han ägaren till "J. W. Wells & Co., Family Sorcerers" att brygga en kärleksdryck. Denna orsakar alla i byn att förälska sig i första bästa person de ser och resulterar i en rad komiska och missanpassade kärlekspar. Till slut måste Wells offra sitt eget liv för att bryta förtrollningen.
Operetten hade premiär den 17 november 1877 på Opera Comique i London, där den spelades 178 gånger. Med tidens mått var den en succé och uppmuntrade av framgången började upphovsmännen att skriva på sin nästa operett: H.M.S. Pinafore. The Sorcerer fick nypremiär 1884 och det är den versionen som vanligtvis framförs idag. Operetten var en första Savoy opera i vilken Gilbert och Sullivan nästan hade full kontroll över produktionen och valet av sångare. Flera av de inblandade skulle senare komma att spela viktiga huvudroller i de senare Gilbert och Sullivan-operetterna. Det var det första av deras verk där de använde sig av alla de stora karaktärstyperna och sångarter som senare skulle återkomma i de senare verken, som komiska duetter, tungvrickningssånger, en kontrapunktisk dubbelkör, en kärleksduett mellan en tenor och en sopran, ett glansnummer för sopran osv.
Verkets måttliga framgång överskuggades av den extraordinära populariteten hos Gilbert och Sullivans senare verk och operetten har förblivit ett av parets minst populära verk. Satiren i stycket riktas mot den victorianska erans klasskillnader och operamässiga konventioner som den moderna publiken är mindre bekant med. Hur som helst var verket viktigt för parets utveckling och framförs fortfarande.
Historia 1871 hade W. S. Gilbert och Arthur Sullivan tillsammans skrivit Thespis för Gaiety Theatre men verket resulterade inte i något vidare samarbete.Ainger, s. 94 Tre år senare, 1875, behövde talangscouten och producenten Richard D'Oyly Carte på Royalty Theatre en kort opera att spelas som efterpjäs till Jacques Offenbachs La Périchole.Ainger, s. 108 Carte var angelägen om att föra samman Gilbert och Sullivan igen för att skriva en enaktare kallad Trial by Jury, som blev en oväntad framgång.Ainger, s. 109Stedman, s. 128–29 Stycket var vitsigt, melodiöst och mycket "Engelskt" i kontrast till de mer vulgära burleskerna och omarbetningar av franska operetter som dominerade Londons teaterscenern på den tiden.Stedman, s. 129–30 Trial by Jury visade sig bli ännu populärare än La Périchole,The Times, 29 mars 1875, citerad och diskuterad i Ainger, s. 109 blev en oväntad framgång, föremål för intensiv turnerandeAinger, s. 111; 117–18 och upplevde nypremiärer och en världsturné.Gänzl, s. 89–90
Efter succén med Trial by Jury försökte flera producenter återförena Gilbert och Sullivan men stötte på problem. Planer för ett samarbete med Carl Rosa 1875 föll på att Gilbert var för upptagen med andra projektStedman, s. 132Ainger, s. 112 och att en juluppsättning av Thespis för Richard D'Oyly Carte fick ställas in då finansiärerna backade ur.Ainger, s. 113–14 Gilbert och Sullivan fortsatte sina separata karriärer.Ainger, s. 110 Slutligen organiserade Carte 1877 ett syndikat med fyra finansiärer och skapade Comedy Opera Company som var kapabel att producera helaftonsföreställningar.Ainger, s. 130 I juli 1877 skrev Gilbert och Sullivan under ett kontrakt om att skriva en operett i två akter.Ainger, s. 131 Gilbert utökade sin egen korta berättelse "An Elixir of Love", som han hade skrivit året innan till tidningen The Graphic,Ainger, s. 132 och skapade en handling om en magisk kärleksdryck som - så ofta i operor - får alla att förälska sig i fel person.
Uppbackade av ett kompani som var positivt inställda till deras verk kunde Gilbert, Sullivan och Carte välja ut sin egen ensemble, i stället för att använda de skådespelare som fanns på den teater som de tidigare hade arbetat på. De valde ut begåvade aktörer, varav de flesta inte var några stjärnor och därför inte krävde några höga gager, och som de kände att de kunde forma efter sin egen stil. Därefter skräddarsydde de sina verk till varje skådespelares förmåga.Jacobs, s. 111; Ainger, s. 133–34 Carte kontaktade Mrs Howard Paul om att spela rollen som Lady Sangazure i den nya operetten. Mr och Mrs Howard Paul hade haft hand om ett litet turnésällskap genom Cartes agentur i flera år, men paret hade nyligen separerat.Mrs Paul lämnade sin make (Howard Paul, 1830–1905) omkring 1877, då han var otrogen med aktris-dansösen Letty Lind, med vilken han hade två utomäktenskapliga barn. Hon fortsatte emellertid uppträda under sitt gamla namn och imiterade ofta den berömde tenoren Sims Reeves. Se Barringon, s. 21 Villkoret för att anta erbjudandet var att hennes 24-årige protegé Rutland Barrington engagerades. När Barrington provspelade inför W. S. Gilbert ifrågasatte den unge aktören sin egen duglighet för komisk opera, men Gilbert, som krävde att hans aktörer framförde sina något absurda repliker med känsla, förklarade valet av Barrington: "Han är en stadig, solid best, och det är det jag vill ha."Ayre, s. 48 Barrington tilldelades rollen som kyrkoherden Dr Daly, vilken blev hans första huvudroll på Londons scen.Stone, David. "Rutland Barrington" at the Who Was Who in the D'Oyly Carte website (G&S Archive)
Till rollen som Mrs. Partlet valde de Harriett Everard, en aktris som hade arbetat med Gilvert förut. Cartes agentur försåg uppsättningen med fler sångare, såsom Alice May (Aline), Giulia Warwick (Constance) och Richard Temple (Sir Marmaduke).Ainger, s. 134 I slutet av november 1877 valdes den sista rollen ut, huvudrollen John Wellington Wells tilldelades komikern George Grossmith. Grossmith hade uppträtt i välgörenhetsföreställningar av Trial by Jury, där både Sullivan och Gilbert hade sett honomGrossmith profile at the Memories of the D'Oyly Carte website (Gilbert hade till och med regisserat en av dessa i vilken Grossmith spelade domaren)Ainger, s. 138 och Gilbert hade tidigare uttryckt sig positivt om hans roll i Tom Robertsons Society på Gallery of Illustration.Ainger, s. 136 Efter att ha provsjungit för Sullivan och träffat Gilbert undrade Grossmith om inte rollen borde spelas av "en vacker man med en bra röst". Gilbert svarade: "Nej, det är just det vi inte vill ha."Ayre, s. 137
The Sorcerer var inte det enda stycke som varken Gilbert eller Sullivan arbetade på vid tiden. Gilbert slutförde Engaged, en "farsartad komedi", med premiär den 3 oktober 1877. Han var också involverad i The Ne'er-do-Weel, ett stycke skrivet för Edward Sothern. Samtidigt skrev Sullivan musik till pjäsen Henrik VIII; först efter premiären av den, 28 augusti, återupptog han arbetet med The Sorcerer.Ainger, s. 134–35 Premiären var först satt till den 1 november 1877; men repetitionerna började inte förrän 27 oktober och rollen som J. W. Wells rollbesattes i samma veva. The Sorcerer hade slutligen premiär på Opera Comique den 17 november 1877.Ainger, s. 140
Roller
Sir Marmaduke Pointdextre, en gammal Baronet (basbaryton) Alexis, hans son i Grenadier Guards (tenor) Dr Daly, kyrkoherde i Ploverleigh (lyrisk baryton) Notarien (bas) John Wellington Wells, i J. W. Wells & Co., Family Sorcerers (komisk baryton) Lady Sangazure, en Lady med gamla anor (kontraalt) Aline, hennes dotter, förlovad med Alexis (sopran) Mrs. Partlet, kyrkvaktmästare (kontraalt) Constance, hennes dotter (sopran (1877); mezzosopran eller sopran (1884)) Hercules (talroll) Kör av bybor
Notering: I 1877 års uppsättning spelades Constance av sopranen Giulia Warwick. Delar av sångstämmas sänktes 1884 till mezzosopranen Jessie Bond.
Handling Akt I Invånarna i Ploverleigh förbereder förlovningen mellan Alexis Pointdextre, sonen till den lokale baroneten, och den blåblodiga Aline Sangazure ("Ring forth, ye bells"). Endast en ung flicka vid namn Constance Partlet är ovillig att förena sig med de andra i glädjen och hon berättar för sin moder att hon är hemligt förälskad i kyrkoherden Dr Daly ("When he is here, I sigh with pleasure"); och prästen beklagar i sin tur att han har otur i kärlek ("The air is charged with amatory numbers"). Trots Mrs. Partlets bästa försök att förena de två så verkar den medelålders Dr Daly oförmögen att inse att en ung flicka som Constance kunde vara intresserad av honom.
Alexis och Aline kommer in ("With heart and with voice"), och det framgår snart att hans fader Sir Marmaduke, som är änkling, och hennes moder Lady Sangazure hyser ömma känslor för varandra, vilket konvenansen dock kräver de håller tyst om ("Welcome joy, adieu to sadness"). Förlovningsfesten tar fart och Alexis avslöjar för sin fästmö sina planer att praktiskt omsätta sina principer att kärleken ska förena alla klasser och samhällsstånd ("Love feeds on many kinds of food, I know"). Han har bjudit in en representant för en respektabel Londonfirma av trollkarlar ("My name is John Wellington Wells"). Aline tycker inte om förslaget. Men Alexis instruerar Wells att förbereda en kärleksdryck som ska påverka hela byn förutom alla redan gifta par.
Wells blandar till drycken assisterad av andar, väsen, demoner, spöken och andra skrämmande varelser ("Sprites of earth and air"). Hela byn samlas för bröllopsfesten ("Now to the Banquet we Press") och drycken hälls i en tekanna. Alla, utom Alexis, Aline och Wells, dricker av den och efter att ha upplevt diverse hallucinationer ("Oh, marvellous illusion") svimmar de alla av.
Akt II
Vid midnatt ("'Tis twelve, I think") vaknar alla och förälskar sig i den förste person av motsatt kön de ser ("Why, where be Oi"). Alla paren är högst och komiskt olämpliga; Constance älskar den gamle notarien som utförde vigseln ("Dear friends, take pity on my lot"). Men Alexis är nöjd med resultatet och kräver att han och Aline ska dricka av drycken för att besegla sitt öde. Aline blir sårad av denna brist på förtroende och vägrar ("Thou hast the power thy vaunted love"). Alexis blir dock distraherad att se sin överklassfar förälskad i den underklassiga Mrs Partlet. Han ska emellertid göra det bästa av situationen("I rejoice that it's decided").
Wells är inte nöjd med vad hans dryck har åstadkommit och ångrar det än mer när den skräckinjagande Lady Sangazure kastar sina ögon på honom ("Oh, I have wrought much evil with my spells"). Aline böjer sig för Alexis övertalningar och dricker av drycken utan att berätta för honom. När hon vaknar möter hon Dr Daly och förälskar sig i honom ("Oh, joyous boon"). Alexis vänder sig desperat till Wells och undrar hur man kan upphäva förtrollningen. Det visar sig att antingen Alexis eller Wells måste offra sitt liv till Ahriman. Byborna rasar mot utbölingen från London och resignerat tar Wells farväl och slukas upp av jorden i ett eldhav ("Or he or I must die"). Förtrollningen är bruten och byborna vänder sina hjärta till de rätta och firar det hela med ytterligare en fest (repris av "Now to the banquet we press").
Musiknummer Ouvertyr (inklusive "With heart and with voice", "When he is here", "Dear friends, take pity on my lot" och "My name is John Wellington Wells")
Akt I
1. "Ring forth ye bells" (Dubbelkör) 2. "Constance, my daughter, why this strange depression?" (Mrs. Partlet och Constance) 2a. "When he is here" (Constance) 3. "The air is charged with amatory numbers" (Dr Daly) 3a. "Time was when Love and I were well acquainted" (Dr Daly) 4. "Sir Marmaduke, my dear young friend Alexis" (Sir Marmaduke, Dr Daly och Alexis) 4a. (Dans) 5. "With heart and with voice" (Flickkör) 6. "My kindly friends" (Aline) 6a. "Happy young heart" (Aline) 7. "My child, I join in these congratulations" (Lady Sangazure) 8. "With heart and with voice" (Manskör)