Varannan damernas är ett politiskt initiativ i Sverige med syfte att främja kvinnlig representativitet i riksdagen. Begreppet myntades under Gerd Engmans utredning Varannan Damernas från 1987. Initiativet innebär att politiska valsedlar förses med varannan manlig och kvinnlig nominering. Begreppet förknippas ofta med dansbanans "damernas", de danser kvinnan avses invitera män upp till dans. Metaforen används för att förkroppsliga ändamålet med initiativet Varannan damernas, jämställd kvinnlig politisk representation. Initiativet inbegriper begreppet könskvotering, då syftet är att främja kvinnlig representation i statliga styrelser och kommittéer.
Bakgrund miniatyr|Mötesaffisch för kvinnlig rösträttUpptakten till Varannan Damernas skedde etappvis, från jämställd rösträtt till jämställd representativitet. Synen på kvinnan i det politiska rummet har genom tiden förändrats och förnyats. Viktiga faktorer till utvecklingen av Varannan Damernas är införandet av den kvinnliga rösträtten, kvinnans politiska representativitet mellan 1921 och 1970 samt hennes roll i familj och samhälle.
Kvinnlig rösträtt i Sverige Se även Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. År 1919, såsom sista nation i Norden, instiftades den kvinnliga rösträtten i Sverige. Instiftandet innebar dock begränsningar för individer som klassades stå utanför samhället, deras rösträtt utelämnades. Detta gällde bland annat omyndigförklarade individer, individer som fick socialbidrag och individer som inte hade fast adress. Rösträtten var i praktiken ännu inte allmän, det var endast den dåvarande uppdelningen avseende könstillhörighet som suddades ut. Konstitutionen blev alltså genusneutral men inte klassneutral. Innan stiftandet av jämställd rösträtt hade myndiga kvinnor, som uppfyllt de ekonomiska behörigheterna, möjligheten att rösta i kommunala val. Dessa kvinnor kunde i och med detta indirekt påverka vilka ledamöter som skulle sitta i den första kammaren. År 1909 initierades även kvinnlig valbarhet i de kommunala valen. Den kvinnliga rösträtten var fortsatt ingen självklarhet utan det krävdes att ett flertal organisationer och förbund kämpade för dessa demokratiska värderingar. Det krävdes 38 motioner, tre propositioner, två statliga utredningar och två decennier innan instiftandet 1919.
Kvinnlig politisk representation 1921–1970 Se även Föreningen Kvinnolistan och Kommittén för ökad kvinnorepresentation.
Den bristfälliga kvinnliga politiska representationen kopplas i första hand ihop med kvinnosynen under tidigt 1900-tal. Kvinnan ansågs inte vara ett politiskt väsen utan snarare ansvarig för barn och familj. Att kvinnan inte var politiskt framgångsrik berodde på att hon inte hade tillräcklig reell politisk erfarenhet, menade dåtida konservativa politiker. De argumenterade även för att om kvinnan skulle få möjligheten att vara politiskt aktiv skulle hon inte ta den chansen. Politikerna menade att kvinnan inte skulle vara konstruktiv och rösta i tillräcklig utsträckning utan endast ägna sig åt missnöje och söka konflikt. Rösträttsreformen 1919 gav dock ett avtryck. Kvinnor började vid denna tidpunkt ställa krav på politiskt deltagande i riksdagen och ibland valdes kvinnliga representanter in på valsedlar.
De kvinnliga representanterna arbetade dock i motvind och ofta placerades de längst ner på valsedlarna på så kallade "pynteplatser". 1921, vid det första jämlika valet, valdes de första fem kvinnliga representanterna in i riksdagen. Kerstin Hesselgren (Frisinnade landsföreningen) valdes in till den första kammaren medan Elisabeth Tamm (Frisinnade landsföreningen), Agda Östlund (s.), Nelly Thüring (s.) och Bertha Wellin (s.) valdes in i den andra kammaren. Vad beträffar kvinnorepresentationen de nästkommande femtio åren steg den sparsamt med successivt. Vad gäller den andra kammaren dubblerades den valåret 1936, från fem till tio kvinnliga representanter. Under 1940-talet bestod den av 20 kvinnor vilket följdes upp av 1950- och 1960-talets 35 representanter. I första kammaren ökade den kvinnliga representativiteten under 1950- och 1960-talet från fyra till femton riksdagsledamöter.
De olika politiska partierna hade en ojämna fördelning av kvinnliga ledamöter. Medan socialdemokraterna och föregångarna till senare moderaterna och folkpartiet fick sina första kvinnliga ledamöter bland de första kvinnorna i riksdagen 1921, fick Vänsterpartiet sin första kvinnliga ledamot, Solveig Rönn-Christiansson, år 1937, och Centerpartiet sin första med Gärda Svensson år 1945. Det rådde också en skillnad i representation mellan första och andra kammaren i riksdagen. De flesta kvinnor valdes in i andra kammaren. Kerstin Hesselgren blev 1921 den första kvinnan i första kammare, där hon var den enda kvinnan till Anna Sjöström-Bengtsson 1943. Ebon Andersson och Gärda Svensson blev 1945 den tredje och fjärde kvinnan som invaldes i riksdagens första kammare.
Ökningen under åren 1950–1970 skilde sig dock på den politiska spelplanen. Den socialdemokratiska riksdagsgruppens kvinnliga representativitet i andra kammaren ökade med 7 procent jämfört med Moderaternas riksdagsgrupp som föll 3 procent och Folkpartiets sänkning med 5 procent. Till skillnad från de andra partierna valdes Centerpartiets första kvinna in så sent som valåret 1968, då Gunnel Jonäng och Anna-Lisa Nilsson blev partiets första kvinnor i andra kammaren. Även Vänsterpartiet var sent ute, där valdes endast någon enstaka kvinna in under perioden 1950–1970. 1971 avskaffades tvåkammarsystemet och då utgjorde andelen kvinnliga politiska ledamöter 14 procent. Sammanvägt var 1921–1970 en motsägelsefull eftersom den jämlika rösträtten initierades trots att de politiska kvinnorna placerades långt ner på valsedlarna. Den jämställda rösträtten gav alltså inte upphov till likvärdig politisk representation.
Könsrollsdebatten under 1960-talet Se även Samarbetskommittén för ökad kvinnorepresentation.
miniatyr|Valdagen 18 september 1960 i BohuslänLiberalen Eva Mobergs verk Kvinnans villkorliga frigivning från 1961 ifrågasatte den samtida kvinnorollen och blev avsparken till könsrollsdebatten under 1960-talet. Problemet som ifrågasattes var ojämlikheten mellan män och kvinnor avseende arbete och familj. Debattens syfte var att väcka diskussion och reaktion samt åtgärda problemet i fråga. Mellan 1920- och 1960-talet pågick det en tyst överenskommelse i samhället, där kvinnor tenderade att vara hemmabundna och ta hand om barn och familj. Männen i sin tur förutsattes utbilda sig, arbeta och göra karriär. Förhållandet skapade orättvisa, ojämlikhet och med det ett behov för en samhällelig debatt. 1960-talet i sin helhet genomsyrades av den debatt Moberg väckt till liv, en debatt som utmynnade i att begreppet jämställdhetspolitik grundades.
Det var främst socialdemokrater och liberaler som drev frågan om könsrollerna vidare och under decenniet förändrades attityderna till könsrollerna. Trots detta kvarstod flera praktiska problem, som brist på jämställda löner och arbetsvillkor. Debatten medförde även ett ökat intresse för kvinnofrågor samt kvinnligt politiskt engagemang. Inom flera partier bejakades emellertid debatten efterhand. Folkpartiet lade exempelvis fram initiativet Radikal Familjepolitik, ett familjepolitiskt program med krav på bland annat jämställda löner och utbildning. Liberalen Eva Moberg fortsatte sitt driv för den jämställda kvinnan och framförde krav om daghem och utbildning. Likt Folkpartiet fortsatte Socialdemokraterna att driva på frågan om könsroller men diskuterade frågan utifrån ett klassperspektiv, till skillnad från Folkpartiet vars tolkning hade sin tyngd i lika rättigheter och skyldigheter. Centerpartiet talade för en reformerad familjepolitik medan Vänsterpartiet såg problematiken med könsrollerna som en ideologisk kamp. Könsrollsdebatten blev med detta alltmer polariserad. Konservativa partier som exempelvis Högerpartiet och religiösa grupper utgjorde i sammanhanget en motopinion i debatten. De delade under denna tid liknande traditionella och konservativa tankar vad gäller könsroller och jämställdhet.
Starten i Järfälla miniatyr|334x334px|Socialdemokraterna. Järfälla Arbetarekommun. Valkampanjen inför Riksdags-, Landstings- och Kommunalvalet 1979. Socialdemokraternas torgmöte i Viksjö centrum, Järfälla. Redan år 1928 uppmärksammade Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Järfälla frågan om könskvotering i en motion till partikongressen. Motionens krav var att minst en kvinna skulle kvoteras in i politiska uppdrag. Motionen röstades ned av den anledning att partistyrelsen ansåg förslaget som odemokratiskt. Det dröjde fram till 1960-talet innan diskussionen togs upp igen.
Järfälla var ett samhälle i stor förändring under 1960-talet, bland annat orsakat av att kommunens befolkning växte markant. Under tidigt 1900-tal levde det 1100 invånare i kommunen och 60 år senare var antalet 16 700. Järfälla fortsatte växa och i slutet av 1960-talet levde det uppemot 40 000 invånare i kommunen. De nyinflyttade var en ny engagerad politisk kraft, till stora delar från arbetarklassen och socialdemokrater. Arbetarklassen var jämfört med tidigt 1900-tal relativt välutbildad och sökte sig till arbetarekommunen och kvinnoklubbarna.
Under det att kommunens befolkning ökade ökade även behovet av personal inom vård och omsorg, vilket gav nya möjligheter till arbete. Strukturella orsaker som brist på mödravård och barnomsorg bidrog till svårigheter för kvinnor att integrera sig på arbetsmarknaden, vilket resulterade i ett kollektivt kvinnligt missnöje. Bristen på daghem var upptakten till de varvade valsedlarna eftersom kvinnorna i arbetarekommunen såg det som sin uppgift att lösa det problemet. Men trots sitt medlemskap i arbetarekommunen uteslöts alltjämt kvinnor i det verkställande utskottet, från möten och andra politiska sammanhang. Utfrysningen av den politiska kvinnan ledde till att hon sökte sig till kvinnoklubbarna som blev den nya mötesplatsen för de socialdemokratiska kvinnorna i Järfälla. Kvinnoklubbarnas mål var att få upp barnomsorgen på den kommunalpolitiska agendan. En sådan utveckling kunde endast ske om det fanns fler kvinnor på valsedlarna menade kvinnoklubbarna.
En av nycklarna till kvinnligt politiskt engagemang visade sig alltså vara barnpassningen. Den gav kvinnorna möjligheten att ta sig till de politiska sammanträffandena. En annan nyckel var en studiesatsning på kvinnor i partidistriktet. I takt med att fler kvinnor utbildade sig och fick möjlighet att gå på politiska möten ökade sammanhållningen i kvinnoklubbarna. Kvinnor deltog oftare på arbetarekommunens sammanträffar och i den politiska debatten. Andra kreativa metoder, exempelvis uppträdanden på gator och torg, synliggjorde kvinnorna och utökande samtidigt deras inflytande på den politiska spelplanen. Ett stöd som gjorde att utvecklingen till Varannan damernas och jämlika valsedlar blev effektivare, samt att genomförandet kunde ske utan större motsättningar.
Varvade listor 1970–1994