Barnmode i Sverige under 1900-talet handlar om barnkläders utveckling under hundra år. Barnkläder är en generell benämning för kläder ämnade för barn, vanligtvis i åldrarna 0–14 år. Barnens mode har genom historien präglats av kön, klasstillhörighet trender och samhällsreformer, men också av världskrig och av det vuxna modet.
Historisk bakgrund Under medeltiden var det vanligt att såväl små flickor som pojkar bar tunikor och klänningar. Dessa ansågs underlätta byte av blöjor och generella toalettbestyr. Långt in på 1800-talet var klänningar vanligt för båda könen, men för pojkar kom de gradvis att ersättas med andra klädesplagg. Byxdräkter och kostymer i bomullstyger blev alltmer populärt runt mitten av århundradet. Mot slutet av 1800-talet kom dessa ålderdomliga dräkter att ersättas av mer moderiktiga kläder på grund av industrisamhällets framväxt.
1900–1910 Mellan åren 1900 och 1910 blev färdigsydda kläder alltmer vanliga i hushållen, detta kan beskrivas som en konsekvens av det framväxande konsumtionssamhället som formats till följd av industrialiseringen i Västeuropa under 1800-talets senare hälft.miniatyr|Två flickor i vita klänningar och förkläde samt en pojke i sjömanskostym. Fotografi från 1900/1901. Under 1900-talets första decennium bar de olika samhällsklasserna likartade klädesplagg, med avvikelser främst gällande material, kvalité och klädernas dekorationer. För små barn gjordes inte heller skillnad mellan könen. Både flickor och pojkar kläddes i kolt, en slags rak, vid och ofta enkel klänning. Vanligen hade kolten krage av spets och volanger. I komplement till detta bars även stickade strumpor och någon form av huvudbonad, vanligtvis en hätta, halmhatt eller en keps av tyg. De lite äldre flickorna bar knälånga, A-linjeformade klänningar med puffärm. Ofta bars ett förkläde till klänningen vilket liknade en form av ärmlös klänning som knäpptes baktill. Traditionellt sett bar flickorna till detta stickade strumpor, gärna randiga eller mörka i färgen. Jackor och kappor tillverkades i ylle och som huvudbonad var halmhattar eller hucklen vanligast. De lite äldre pojkarna bar knälånga byxor och en skjorta, ofta var denna kraglös. Till detta bars stickade strumpor samt en yllejacka eller en stickad tröja vid lägre temperaturer. Gällande huvudbonader bar pojkarna halmhattar, kepsar eller skärmmössor, ofta kallade vegamössor, under sommarmånaderna.
Först i anknytning till konfirmationen, vid fjorton- eller femtonårsåldern, tilläts barn bära vuxenkläder. Flickorna fick därmed bära långa klänningar och hatt. Ofta hade dessa klänningar puffärmar och ståndkragar, upprättstående och åtsittande kragar, som gick upp mot hakan. Dessutom var det vanligt att klänningarna hade band i avvikande färger och i geometriska mönster. Pojkarna å andra sidan bar kavaj, väst och vit skjorta. Efter konfirmationen ersattes de knälånga byxorna med långa byxor. Kavajen var ofta oknäppt eller med endast den översta knappen knäppt. Anledningen till detta var att västen som bars under skulle synas. De långa byxorna var raka och hade ofta pressveck, en trend som uppkom under 1800-talets slut. Även skärmmössor var under början av 1900-talet populärt bland män och pojkar. Dessa hade tidigare endast använts av arbetare men i och med deras komfort kom de att bli allt vanligare. Mössorna tillverkades av svart ylle, och på framsidan hade de en lackskärm.
Under denna tid blev också den tidigare kallade nationaldräkten, numera folkdräkt, allt vanligare i svenska hushåll. Dessa hade tidigare varit vanliga hos bönder i främst Skåne och Dalarna. Vanligtvis bars kläderna vid högtider och vid fotografering.
Sjömanskostymen Under tidigt 1900-tal fick sjömanskostymen sitt genombrott i Sverige. Det marina, framförallt sjömansskjortor och sjömansmössor var mycket populärt under tiden. Sjömanskostymerna var en modeinfluens från Storbritannien. Den infiltrerade såväl pojkar som flickor, samt de olika samhällsklasserna. Vanligtvis gick sjömansdräkterna i arv, men de raka skjortorna var också lätta att tillverka i textilfabriker. Sjömanskostymer tillverkades ofta av cheviot eller mollskinn. Sjömanskostymen blev snart en finplagg bland unga pojkar, men flickorna fick nöja sig med endast en sjömanskrage på klänningen. Sjömansdräkten gav upphov till utformandet av de första gymnastikdräkterna för skolflickor under sekelskiftet.
1911–1920 miniatyr|Fyra flickor i enkla bomullsklänningar och hårband. Fotografi från 1917. Under 1910-talet blev klasskillnaderna alltmer märkbara i textilindustrin. Flickor från rika familjer uppmanades att bära vita klänningar i bomullstyg, ofta med dekorationer av spets eller med brodyrer, och med innerlager av tyll eller siden. Den vita färgen menades tyda på renhet och rikedom och den skulle påvisa att familjen hade tjänstefolk som tvättade och strök kläderna. Ett klädesplagg som blev vanligare hos överklassen var den så kallade finkappan. Kappan blev ett av de första konfektionsplaggen för flickor, detta berodde framförallt på att ylletyger var svårare att sy hemma. Kappmönster blev däremot alltmer vanligt efter första världskriget 1914 då priserna på plaggen steg och kvalitén på tygerna försämrades.
För pojkar blev den så kallade gosskostymen allt vanligare under det tidiga 1910-talet. Även denna var ett typiskt konfektionsplagg under 1910-talet. Gosskostymen bestod vanligtvis av knälånga byxor, en tjock, kavajliknande jacka och höga strumpor. De höga strumporna bars av såväl pojkar som flickor, och för att hålla dem uppe bars ett livstycke. Detta livstycke liknade en väst med knappar vid nederkanten i vilka man fäste strumpeband. Vanligtvis bars dessutom höga kängor som gick upp över anklarna. Sjömanskostymens popularitet fortsatte även under 1900-talets andra decennium, då även bland flickor.
På grund av första världskrigets materialransoneringar avskalades kläderna och barnmodet blev alltmer enkelt. Flickornas klänningar klipptes kortare och dess utsmyckningar och detaljer minskade, även strumpor kortades av för att spara på material. Klänningarna inspirerades dessutom av militärmodet och blev mer maskulina, de blev till exempel lösare och mer praktiska och bekväma att bära. Ransoneringen av material innebar dessutom att hattar fick minskad betydelse och de ersattes ofta av hårband.
Trenchcoaten Första världskriget influerade också en ny typ av kappa, trenchcoaten. Efter ratificeringen av Versaillesfreden 1919 hade leverantörer såsom Burberry och Aquascutum stora lager av material kvar för de gråvita rockar som använts i skyttegravarna, materialet började då användas för att tillverka kappor till de civila. Trenchcoaten kom under mellankrigstiden att bli ett vanligt plagg bland såväl gamla som unga. Vanligtvis var kapporna sydda dubbelknäppta och figursydda efter midjan och utsvängda under knäna. Modet nådde Göteborg under 1919 tack vare Maria Sahlin, som tillsammans med sin man Albert Sahlin ägde barnklädesaffären Sahlins på Kungsgatan i Göteborg och i Eslöv. Till en början tillverkade en billig och förenklad variant av trenchcoaten i vindtyg, föregångaren till tyg av mikrofiber, detta eftersom dess tillverkning var komplicerad och krävde mycket maskineri. Men de nya rockarna fick stor åtgång i Sverige och 1920 ökade produktionen av trenchcoats även i Eslöv på grund av Eskil Olssons nya metoder inom tillverkningen.
1921–1930 miniatyr|Tre flickor i korta klänningar och en pojke i sjömanskostym. Fotografi från 1930. Små pojkar och flickor kläddes under 1920-talet främst i kolt med kappa över, samt med damasker för att värma benen. Flickmodet under decenniet präglades av lösa klänningar, dessa var ofta korta och slutade generellt ovanför knäna, en trend som fortsatte efter 1910-talets materialransoneringar. Skor med rem över foten, så kallade Mary Janes, blev under decenniet alltmer populära bland flickor. Likaså snävt sittande hattar med rundad krona och smalt bälte, så kallade klockhattar, blev också en vanlig modedetalj under årtiondet. Även in på 1920-talet var kapporna ett viktigt plagg bland flickor. De ansågs spela en central roll i den borgerliga livsstilens promenadliv. Än skedde mycket av produktionen av kappor i hemmet, men under 1920-talet blev det alltmer vanligt som konfektionsplagg.
Ännu en effekt av första världskriget är de alltmer mönstrade och färgglada barnkläderna. De tidigare enfärgade och enkla barnplaggen fick en mer barnslig karaktär. Tygmönster med lekande barn, djur och liknande blev nu vanligare hos både producenterna och i hushållen, detta eftersom de ansågs mer passande till barn än tidigare decenniers mogna plagg. Ett exempel på detta är lekdräkterna från klädmärket Camp-Ahla som gjorde debut 1926 i storlekarna 1-4 år. Dessa lekdräkter med korta puffbyxor tillverkades av bomull och fanns i cerise, rosa, blått, grönt med mera.
Pojkbyxorna var under 1920-talet fortsatt raka och knälånga. 1925 gav tidningen Husmodern för första gången ut mönster för rockar ämnade åt pojkar. Dessa skulle skiljas från flickornas kappor genom en ordentlig överrock med herrslag och vänsterknäppning. Gällande finkläder var det antingen sjömanskostym eller vit skjorta med slips som dominerade. Pojkskjortorna syddes under tiden ofta i lumbermodell och med linning i nederkanten. Nattskjortor till pojkar tillverkades främst av flanell. Materialet var varmt och mjukt vilket krävdes för natt- och underkläder då husen inte var särskilt uppvärmda.
1931–1940 1930-talets barnmode var på många sätt mycket likt det som varit mellan 1910 och 1930. Kjol och blus, eller klänning med rutiga eller blommiga mönster var de vanligaste plaggen för flickor. Bland små flickor var det vanligt med löst sittande, rynkade klänningar med ok, ett axelstycke fastsytt vid plaggets bak och framdel, upptill. Smock, dekorativa rynkningar, blev alltmer vanligt på såväl klänningar som kjolar under decenniet, främst gällande barnkläder. För äldre flickor var klänningarna generellt mer kroppsnära, med avskuren midja och vida kjolar. Kjolarna var ofta klockade eller plisserade. Gemensamt för både de yngre och äldre flickornas klänningar var att de ofta hade volanger, puffärmar och kragar i andra tyger, ofta vita. Kapporna var under årtiondet mer åtsittande än modellerna från 1920-talet. Ofta hade de krage, ofta rundade av mjukt skinn, och slag. Som huvudbonad var basker vanligast bland flickor. Även långbyxor med vida ben växte i popularitet under årtiondet.
Gällande pojkmodet var det på 1930-talet som äppelknyckarbyxor, även kallade golfbyxor, fick sitt genomslag tack vare brittiska influenser. Äppelknyckarbyxorna var knälånga och fästes strax under knäet med ett spänne. Till dessa bars ofta så kallade slipovers, en sorts ärmlös, stickad tröja, vars popularitet växte under årtiondet. Pösiga kepsar var den vanligaste huvudbonaden bland pojkar. Som främsta finplagg för pojkar ansågs kostymen, denna bars bland annat på konfirmationen i fjortonårsåldern.
1941–1950 Under 1940-talet fick långbyxor sitt genombrott även för flickor. Anledningen till detta var köldrekorden under de kalla krigsvintrarna 1939–1940 och 1941–1942. Stort fokus lades på det aktiva barnet, och oömma konfektionsplagg av täta och hållbara bomullstyger skulle garantera möjlighet att röra sig. Plaggen var ofta enfärgade och i klara färger såsom vinrött, mörkblått eller brunt och till stor del desamma för pojkar och flickor. Att klä sig i skidbyxor till vardags blev alltmer vanligt, och som komplement för att hålla värmen, bars raggsockor av ylle och ofta pjäxor. Flickor som pojkar bar skidmössor med skärm och nedfällbara öronlappar under de kalla vintrarna. Tvådelade skiddressar, ofta mörkblå, av kraftigt ylletyg kom också att bli ett plagg som användes för såväl vintersport som till skolan. Långbyxorna hade resårhälla under foten, och skidjackorna hade töjbara midjeskärp av resår, blixtlås och fickor utanpå.