miniatyr|Text och noter ur 1791 års upplaga. miniatyr|Kocken Nebb annonserade flitigt i Post- och Inrikes Tidningar om sina pastejer. Här en annons från 19 februari 1767. Det året hade han sin butik på Köpmangatan 175. Hade jag sextusende daler eller Fredmans sång n:o 14 är en visa av Carl Michael Bellman. Nils Erdmann har daterat visan till 20 november 1764 vilket skulle göra den äldsta av Fredmans sånger. Dateringens exakthet har senare ifrågasatts.
I likhet med Fredmans sång n:o 11 är det här en så kallad ”önskevisa” som handlar om vad huvudpersonen skulle göra om hans högsta önskan, i det här fallet att bli rik, skulle slå in. Förmögenheten består av en tunna guld i arv samt en inkomst på daler per kvartal. När visan skrevs användes fortfarande daler kopparmynt och daler silvermynt som valuta i Sverige. Dalern ersattes 1776 av riksdaler och första raden har därför i några av handskrifterna ändrats till ”sex tusend’ riksdaler” (Åkerman) samt ”sextijo riksdaler” (Hjelm). I den tryckta utgåvan från 1791 står det dock fortfarande ”daler”.
I andra versen beskrivs vilket tjänstefolk som en så förmögen herre skulle ha, nämligen löpare, kusk och lakej. Idag är det i princip bara kungahus som håller sig med lakejer och undersåtar förbjöds redan enligt 1766 års överflödsförordning att hålla sig med löpare. Här nämns också ”Nebbens kräftpastejer”, en delikatess som såldes av köksmästaren Johan Abraham Nebb. Han kom ursprungligen från Enköping och etablerade sig som borgare i Stockholm 28 juni 1759. Först på Tyska Prästgatan men i takt med att verksamheten växte flyttade han till gradvis större lokaler. År 1770 köpte han en tomt vid Norrtullsgatan där han lät uppföra ett pampigt stenhus i två våningar ritat av Alex Högman.
I tredje och fjärde verserna avhandlas förmögenhetens användning nämligen kortspel, utlåning mot ränta (intresse) samt investeringar i rederier och säterier. Det förstnämnda syftar antagligen på Svenska Ostindiska Companiet som hade en synnerligen lönsam period under åren 1766–1786 då aktieägarna nästan kunde fyrdubbla sin investering. Säterier var en mer långsiktig investering så till vida att de var skattebefriade. Men skattefriheten var ett adelspriviliegium och borgare som önskade köpa ett säteri var tvungna att anlita en adelsman som bulvan.
I femte versen beskrivs den rikt utsmyckade paulunen med blomster och kransar och ett täcke med gröna fransar. Sängstolparna i Rokoko-stil kröntes av praktfulla sniderier, i visan utformade som blomkrukor. Paulunen var husets praktmöbel och många förmögna personer tog efter Ludvig XIV:s vana att ta emot gäster i sovrummet.
I sjätte versen glöms rikedomen bort till förmån för åtrå och kärlek och därmed öppnas vägen till finalen i sista versen; Fredman blir gift och varje krona vrids ur hans hand.
Melodin till visan är hämtad ur ”Le peintre amoureux de son modèle” som är en opéra comique av Egidio Duni. Operan framfördes för första gången i Sverige av franska teatergruppen på Bollhusteatern 8 november 1764. En föreställning som Johan Flodmark hävdar otvivelaktigt sågs av Bellman.
Källor
Kategori:Verk av Carl Michael Bellman Kategori:Sånger