Slaget om Ramree Island, även känt som Operation Matador, ägde rum under andra världskriget. Slaget var en del av offensiven på den södra fronten under Burmafälttåget.

Ramree Island, som är en del av Arakan (numera Rakhine State), har en stor yta och skiljs från fastlandet av ett sund som i genomsnitt är cirka hundrafemtio meter brett. Ön ligger söder om Akyab (numera Sittwe). Under den japanska invasionen av Burma erövrades ön av japanerna. Senare landsteg styrkor ur den 15:e brittisk-indiska armékåren på Ramree och den närliggande ön Cheduba för att anlägga flygfält som skulle användas för att försörja fälttåget på fastlandet.

Slaget är mest känt för påståenden om att hundratals japanska soldater dödades av saltvattenskrokodiler i Ramrees mangroveträsk. Vissa upplagor av Guinness rekordbok har beskrivit detta som det högsta antalet dödsfall någonsin i en djurattack. Zoologer och moderna militärhistoriker har dock avfärdat dessa påståenden som en ren myt.

Bakgrund Det tidiga erövrandet av Akyab gjorde den 26:e indiska infanteridivisionen, under generalmajor Henry Chambers, tillgänglig för ett anfall mot Ramree Island, cirka 110 kilometer söderut. Ön var cirka 80 kilometer lång och 32 kilometer bred, platt och uppenbart lämplig för flygfält. En plan var klar den 2 januari, då det stod klart att den fjortonde arméns, under generallöjtnant William Slim, framryckning in i centrala Burma snart skulle föra den bortom räckvidden för flygbaserna vid Imphal och Agartala. Förstärkningar vid Chittagong, Akyab och Ramree skulle därför behövas.

Den 14 januari fick den 26:e indiska divisionen order om att anfalla Ramree den 21 januari, samtidigt som en avdelning ur Royal Marines från 3:e kommandobrigaden intog den närliggande ön Cheduba.

Den japanska garnisonen på Ramree bestod av II bataljonen ur 121:a infanteriregementet, under överste Kan'ichi Nagazawa. Bataljonen tillhörde 54:e divisionen och hade även artilleri- och ingenjörsförband som skulle fungera som en självständig styrka.

Slaget vänster|miniatyr|357x357px|Eskorthangarfartyget HMS Ameer. Slaget inleddes med Operation Matador, en amfibisk landstigning för att erövra den strategiskt viktiga hamnen Kyaukpyu vid den norra delen av Ramree Island samt flygfältet nära hamnen, söder om Akyab på andra sidan Hunter's Bay. Invasionsstyrkan leddes av tre gemensamma anfallsbefälhavare: kapten Bush ur Royal Navy, generalmajor Cyril Lomax och wing commander H. Smith. Spaning som genomfördes den 14 januari 1945 visade att japanska styrkor placerade ut artilleri i grottor med utsikt över landstigningsstränderna. Royal Navy tilldelade därför slagskeppet HMS Queen Elizabeth, eskortfartyget HMS Ameer, den lätta kryssaren HMS Phoebe, jagarna HMS Rapid, Napier, HMAS Norman och Pathfinder samt slupfartygen Flamingo och HMIS Kistna.

Det stora antalet fartyg var avsett att ge landstigningsstyrkan ett kraftigare eldunderstöd. Den 21 januari, en timme innan 71:a indiska infanteribrigaden, under brigadgeneral R. C. Cotterell-Hill, skulle gå i land, öppnade Queen Elizabeth eld med 69 granater från dess 380-millimeterskanoner. Phoebe deltog också i bombardemanget, tillsammans med Consolidated B-24 Liberator, North American B-25 Mitchell och Republic P-47 Thunderbolt från Royal Air Force 224:e grupp, under befäl av RAF:s högkvarter för Bengal och Burma. Flygplanen besköt och bombade stränderna.

Anfallstrupperna blev något fördröjda när en motorbåt och ett landstigningsfartyg körde på minor, men de gick i land utan motstånd på stränderna väster om Kyaukpyu klockan 09.42 och hade säkrat ett brohuvud på eftermiddagen. Dagen därpå landsteg 4:e indiska infanteribrigaden, under brigadgeneral J. F. R. Forman, tog över brohuvudet och intog Kyaukpyu. Den 23 januari ryckte 71:a infanteribrigaden söderut längs västkusten. Två dagar senare intogs Mayin och följande dag nådde trupperna Yanbauk Chaung. miniatyr|313x313px|Soldater från den 26:e indiska infanteridivisionen som lagar mat vid ett tempel på Ramree Island. Motståndet vid chaungen från soldater ur II bataljonen, 121:a regementet, ökade och den 31 januari fick 71:a brigaden order om att röra sig inåt land, åt nordost mot Sane, och därefter fortsätta söderut. 4:e brigaden skulle hålla försvararna vid Yanbauk Chaung under fortsatt press och snabbt följa efter om de drog sig tillbaka. Den 26 januari, under Operation Sankey, landsteg en styrka ur Royal Marines på ön Cheduba, cirka 10 kilometer utanför Ramree Islands sydvästra kust, och fann att ön var obebodd.

På Ramree gjorde den japanska garnisonen mycket hårt motstånd, men den 1 februari nådde 71:a indiska infanteribrigaden Sane. Delar av 36:e indiska infanteribrigaden, som befann sig i reserv, intog samtidigt ön Sagu Kuyun och avlöste marinsoldaterna på Cheduba. När britterna kringgick en japansk försvarsposition övergav de 900 försvararna sin bas och marscherade för att ansluta sig till en större japansk styrka på andra sidan ön. Rutten gick genom ett mangroveträsk på 16 km. Medan japanerna kämpade sig fram genom träsket omringade britterna området. De fastnade i djup, lerig mark och snart började de drabbas av tropiska sjukdomar samt skorpioner, tropiska myggor och saltvattenskrokodiler.

Den 7 februari nådde 71:a indiska infanteribrigaden och understödjande stridsvagnar staden Ramree och mötte hårt japanskt motstånd. 4:e indiska infanteribrigaden hade ryckt fram till Ledaung Chaung och fortsatte därefter österut för att förstärka anfallet. Staden föll den 9 februari. Den brittiska flottan och 26:e indiska infanteridivisionen koncentrerade sig därefter på att blockera chaungerna, de små vattendragen, längs östkusten för att hindra japanerna från att fly till fastlandet.

Den 11 februari skadades en jagare svårt av ett japanskt flyganfall genom en nära träff. Japanerna skickade samtidigt 40 mindre båtar från fastlandet för att undsätta de överlevande från garnisonen. Det japanska motståndet på ön upphörde den 17 februari, men den allierade blockaden fortsatte fram till den 22 februari. Många av räddningsbåtarna sänktes och stora förluster tillfogades de japanska soldater som gömde sig i mangroveträsken. Omkring 500 soldater lyckades ta sig därifrån.

Cheduba Island fick ingen japansk garnison, och 22:a östafrikanska brigaden skickades för att hålla Ramree Island.

Efterspel

Förluster I den brittiska officiella historiken från 1965 skrev Woodburn Kirby att de japanska styrkorna förlorade omkring 500 män och 20 män som togs till fånga. De brittiska förlusterna var ”obetydliga”.

Krokodilmassakern Den 24 februari 1945 rapporterade Reuters krigskorrespondenter att japanska soldater som försökte fly från Ramree Island ”drevs av hunger ut ur mangroveträsken och många dödades av krokodiler”. I sin samling Wildlife Sketches Near and Far från 1962 beskrev den kanadensiske naturforskaren och veteranen från Burmafälttåget Bruce Wright händelserna under slaget, med särskilt fokus på saltvattenkrokodilernas angrepp på de japanska soldaterna:

Andra författare, bland annat Roger Caras i boken Dangerous to Man från 1964, återgav Wrights version. Caras skrev att om berättelsen hade kommit från någon annan källa än Bruce Wright skulle han ha varit frestad att avfärda den. Berättelsen togs senare med i Guinness rekordbok som den värsta dokumenterade djurattacken någonsin, på grund av Wrights uppgift att endast omkring tjugo av omkring tusen japanska soldater som gick in i träskmarkerna överlevde slaget. Förekomsten av krokodiler i Ramrees träskmarker fick även andra soldater som var stationerade på ön att tro att krokodilerna hade spelat en betydande roll i slaget. En brittisk soldat skrev i sin dagbok att när armén landsteg drev de japanerna ut i träskmarkerna och att krokodilerna dödade hundratals av dem. Krokodilerna kallades därför ”de allierade”. I sina memoarer An Odyssey in War and Peace berättade generallöjtnant Jack Jacob ur den indiska armén om sina erfarenheter under slaget:

År 2006 spelade Robert Duff, tidigare medlem av 26:e divisionen, in en muntlig historieskildring för BBC. Han berättade att de efter några veckor lyckades driva japanerna till träskmarkerna på andra sidan ön, som var fulla av krokodiler. Japanerna valde att försöka överleva i träsket i stället för att kapitulera, och endast ett fåtal kom ut levande.

Referenser

Kategori:Slag under andra världskriget