Pico Naiguatá är den högsta bergstoppen i den venezuelanska kustkedjan. Den ligger på gränsen mellan delstaterna Miranda och La Guaira, i den central-västra delen av El Ávilas nationalpark, norr om Venezuelas huvudstad Caracas. Dess namn kommer från staden Naiguatá som ligger vid kusten i delstaten La Guaira. Den har en höjd på 2765 meter över havet och en primärfaktor på 2455 m. Den är den högsta punkten i de två delstaterna och en av de högsta i Karibien, tillsammans med Pico Duarte i Dominikanska republiken och Sierra Nevada de Santa Marta i Colombia.
Historia År 1823 gjorde en köpman från La Guaira ett försök att klättra med en grupp på 25 personer. Efter 8 eller 9 dagar hade de bara nått toppens bas, där de dödade många vildkatter (numera utdöda), men tvingades på grund av vattenbrist att överge försöket. En medlem i gruppen, som man trodde gått vilse, lyckades återvända till La Guaira på ungefär femton dagar.
Den första framgångsrika expeditionen ägde rum 1872 och kulminerade den 23 april när general Leopoldo Terreno, den unge konstnären Ramón Bolet, den tyske målaren Anton Göring (medlem av Zoological Society of London), gruvingenjören Gustavo Adolfo Hubel, den unge Dr. Simón Vaamonde, vetenskapsmannen från den brasilianska legationen i Caracas Enrique Lisboa, bonden och lokalguiden Pio Berroterán samt några arbetare, med den engelske speleologen James Mudie Spence som expeditionsledare. Rutten de följde var inte densamma som den man normalt följer idag, genom La Julia-Dos Banderas-Topo Goering-Pico Naiguatá. De gick uppför "Cerro Duarte" och anslöt sig till "Rancho Grande" via det som idag kallas "Rutt 77".
När de stannade till vid Tierra Blanca-skyddsområdet för att vila varnade Göring för faran att stanna för länge, eftersom den omgivande djungeln var hemvist för vilda djur som kunde störa dem. Spence tackade Göring för kommentaren och namngav en höjd (topo) efter honom. Längre upp, nära Topo Göring, i bambuskogen, tillbringade de natten och åt "några läckra kakor kända som Hallacas ". Dagen efter att de gått vilse nådde de toppen runt klockan 11:00 på morgonen. De hittade några hällristningar på vägen tillbaka och tillbringade en andra natt på Topo Göring. Nästa dag steg de ner, vilket kulminerade i en fyra dagar lång expedition som fick högsta beröm i Venezuela och utomlands.
Den första bestigningen från staden Naiguatá till toppen gjordes av medlemmar från Caracas utflyktscenter: H. Soriano, Jean Notz, Armando Stolk och Pablo Aguirre, från 16 till 18 februari 1935.
Klippformationer på toppen Naiguatá-massivet, med början på 2000 m ö.h. består av granitiska bergarter, många av dem rundade, vilka är märkliga exempel på sfäroidal erosion eller exfoliering av denna typ av bergart. Klipporna som kallas Djävulens tallrikar (Platos del Diablo), består av tre stora skivor som lutar mot norr och är upphängda från varandra med en liten kontaktpunkt i mitten.
På lägre höjder är de dominerande bergarterna metamorfa, ju mer kraftigt väderbitna ju lägre man befinner sig, både i den centrala kustregionen och mot Caracasdalen och Guarenas-Guatiredalen (bifloder till Guaire och floden Grande eller Caucagua).
Se även Naiguatá El Ávila nationalpark
Referenser Venezuela, Guianas, and Brazil Ultra-Prominences - peaklist.org Noter
Externa länkar
Kategori:Berg i Venezuela