Matts Emanuel Dreijer, född 31 januari 1901 på Runö i Estland, död 15 april 1998 i Mariehamn, var Ålands landskapsarkeolog 1933–1970. Han skapade Ålands museum och genomförde under sin tjänstetid i praktiken ensam fornminnesinventeringen i landskapet. Bland hans arkeologiska undersökningar märks kamkeramiska stenåldersboplatser i Långbergsöda i Saltvik och bronsåldersboplatsen Otterböte på Kökar. Dreijer är även känd för sin omdebatterade teori om att den vikingatida handelsstaden Birka låg på Åland och inte på Björkö i Mälaren – en teori som inte har accepterats av Nordens arkeologer eller historiker. Vid sidan av sin tjänst var Dreijer en central gestalt i åländskt samhällsliv och deltog bland annat i utvecklandet av landskapets självstyrelse och i starten av bilfärjetrafiken på Ålands hav.
Bakgrund och utbildning Matts Dreijer föddes 1901 på Runö i Rigabukten, där hans far Fredrik Immanuel Dreijer var bonde. Modern hette Magdalena Petersdotter Kårs. Familjen flyttade 1907 till Åland, där Matts växte upp hos sin faster Lydia i Mariehamn. Han deltog som ung i finska inbördeskriget både på Åland och vid fronten i Satakunda, avlade studentexamen vid Mariehamns samlyceum 1919 och slutexamen vid Högre svenska handelsläroverket i Helsingfors 1924. År 1929 utnämndes han till verkställande direktör för Ålands centralandelslag och återvände till Åland efter att ha arbetat vid olika affärsföretag i Helsingfors. Han gifte sig 1926 med diplomekonomen Ruth Wallenius.
Landskapsarkeolog Tjänsten som landskapsarkeolog inrättades efter att fornminnesvården enligt självstyrelselagen överförts till landskapets kompetens. Dreijer utsågs efter diverse kontroverser till tjänstförrättande landskapsarkeolog i juli 1933. Han hade avlagt filosofie kandidatexamen vid Helsingfors universitet 1930 med vitsord i nationalekonomi, nordisk filologi, inhemsk litteratur, estetik och nyare litteratur samt praktisk filosofi, men saknade universitetsutbildning i de obligatoriska museiämnena konsthistoria och etnologi. Hans studier i fornkunskap inskränkte sig till en kurs i arkeologi, och han saknade erfarenhet av arkeologiskt fältarbete. Han utnämndes ändå 1934 till ordinarie landskapsarkeolog sedan han deltagit i några utgrävningar i Sverige och Finland. Högsta vitsord i arkeologi avlade Dreijer först i december 1942, långt efter sin utnämning. Han verkade som landskapsarkeolog fram till sin pensionering 1970.
Dreijers insats som landskapsarkeolog är nära förbunden med fornminnesinventeringen och fornminnesvården. Tack vare sin bakgrund som verkställande direktör för Ålands centralandelslag hade han ett omfattande kontaktnät i landskapet och goda relationer till de åländska bönderna. Under sina tjänsteresor, som han företog på en gammal velociped, registrerade han fasta fornlämningar och förde lösa fornföremål till Ålands museum. Hans inventeringar och rapporter utgjorde sedan grunden för den moderna fornminnesinventeringen 1978–1979. Då fornminneslagen förnyades 1965 övertog landskapet de flesta lagstadgade uppgifter som tidigare ålegat Arkeologiska kommissionen, med vissa undantag som kyrkornas restaurering och undersökningar av i lag fredade skeppsvrak. Landskapsstyrelsen körde dock vid flera tillfällen över sin sakkunniga tjänsteman och tillät undanröjandet av fornlämningar som hindrade vägbyggen och annan markanvändning.
Arkeologiska undersökningar I slutet av 1930-talet påträffade Dreijer kamkeramiska stenåldersboplatser i Långbergsöda söder om Orrdalsklint i Saltvik. Fyndmaterialet representerade så gott som hela den kamkeramiska kultursekvensen, och han publicerade boplatserna i Finskt Museum 1940. 1946 upptäckte Dreijer bronsåldersboplatsen Otterböte på Kökar. Den undersöktes 1950 av Dreijer, Carl Fredrik Meinander och Bengt Schönbeck.
Bland Dreijers övriga undersökningar märks skeppsformiga stensättningar från bronsåldern vid Grytverksnäset i Sund, gravfälten på Nabbergen i Eckerö och gravfältet Stenhagen i Kastelholm. Han utförde även undersökningar under golven i Ålands medeltida kyrkor. Enligt BLF tog hans intresse för Ålands forntid i dessa fall överhanden på bekostnad av planering, teknik, dokumentation och vetenskapliga krav, vilket omöjliggjorde framtida undersökningar. Hans dateringar av Ålands medeltida kyrkor är genomgående tidiga.
Birka-teorin Dreijers arkeologiska skriftställarskap inriktade sig främst på frågan om var den vikingatida centralorten Birka var belägen. Enligt vedertagen uppfattning låg handelsstaden Birka, som enligt biskopskrönikan var målet för missionären Ansgars resor omkring 830–850, på Björkö i Mälaren, där Hjalmar Stolpe inlett omfattande utgrävningar redan 1873. Dreijer lanserade sin teori om ett Birka på Åland i artikeln ”Landet Åland och Fornsveriges östgräns” (1950) och utvecklade den sedan i många sammanhang. Teorin byggde han på en nytolkning av de skriftliga källorna, ett kalkstenskors med runinskrift som enligt Dreijer hade markerat biskop Wennis grav vid kyrkan i Sund, och en bronsklubba från Sund som han ansåg ursprungligen ha hört till samma grav. Därtill placerade Dreijer det grönländska biskopssätet Gardar i Nousis i sydvästra Finland, de isländska sagornas Helluland och Markland kring Bottniska viken, och ansåg att Vinland avsåg Finland. Han betvivlade också att nordborna någonsin koloniserat Grönland.
Den omdebatterade runinskriften på kalkstenskorset från Sund har ifrågasatts av de flesta svenska experter; själva korset är snarast av senmedeltida typ. Dreijers forskning kring Birka uppfattas som kontroversiell och uppvisar enligt BLF många överdrivet lokalpatriotiska drag samt brist på vetenskaplig stringens. Hans teori har inte accepterats av Nordens arkeologer eller historieforskare.
Diskussionen om den finska bosättningen på Åland har i många fall färgats av språkpolitiska argument och regional separatism. Dreijer har till exempel i sin historiekonstruktion placerat Birka på Åland, gjort Ålandsöarna danska och avfärdat alla teorier om och indicier för järnåldersbefolkningens tillbakagång och finsk inflyttning.
Skribent och historiker Dreijer var en flitig skribent. År 1938 grundades tidskriften Åländsk Odling för att landskapsarkeologen och fackutbildade tjänstemän skulle kunna offentliggöra fynd och rön för granskning av andra forskare. Dreijer publicerade där merparten av sina vetenskapliga uppsatser och skrev även regelbundet i Sanct Olof, julbok för de åländska församlingarna, samt i tidningen Åland, där han tidigare hade varit reporter och tillförordnad redaktör. En icke oväsentlig del av hans skriftliga produktion består av historiker, däribland två festskrifter om Ålands självstyrelse (1947 och 1972) samt historiker över Ålands ömsesidiga försäkringsbolag 1866–1966 och Redarnas ömsesidiga försäkringsbolag 1938–1968.
Övrig samhällsverksamhet Dreijer innehade flera förtroendeuppdrag inom åländskt näringsliv och förvaltning. Han var medlem av stadsfullmäktige i Mariehamn 1938–1944 och stadsstyrelsen 1955–1957, ombudsman för Mariehamns handelskammare 1945–1952 och medlem av dess styrelse 1952–1970, ordförande för brandnämnden i Mariehamn 1939–1953 och övervakningsrevisor för Redarnas ömsesidiga försäkringsbolag 1957–1977. Han var sekreterare för Ålands folkminnesförbund 1934–1970 och deltog 1930–1931 i uppförandet av friluftsmuseet Jan Karlsgården invid Kastelholms slott. Dreijer hörde till grundarna av Ålands kulturstiftelse och var dess preses 1952–1970. Han deltog flitigt i utvecklandet av Ålands självstyrelse och näringsliv, bland annat i starten av bilfärjetrafiken på Ålands hav.
Bibliografi Det åländska folkets historia, I (1979) Genom livets snårskog (1984)
Källor
Externa länkar Åländska författare Litteraturlista
Kategori:Finländska arkeologer Kategori:Svenskspråkiga författare Kategori:Personer från Saaremaa Kategori:Födda 1901 Kategori:Avlidna 1998 Kategori:Män