mini|400px|Elektrisk gatubelysning på S:t Eriksgatan 1930</center> Elektricitet i Stockholm för belysning utomhus har funnits sedan 1877 då Sommelius & kompanis oljefabrik vid Skeppsbron gjorde försök med belysning med hjälp av båglampor.Hallerdt (1992), sid. 50–51. Det första kommunala elektricitetsverket var Brunkebergsverket som började leverera 2 × 110 volt likström till Nedre Norrmalm den 1 september 1892. Sedan dess har elektrisk energi för Stockholm huvudsakligen producerats av ångkraft, men sedan 1918 även av vattenkraft och sedan 1963 med hjälp av kärnkraft.
Elektricitet med elverk och ledningsnät var det sista av fyra stora infrastrukturprojekt i Stockholm som kom igång under andra hälften av 1800-talet, en tidsepok som även kallas den industriella revolutionen. Det första var byggandet av ett gasverk, Klaragasverket (1853), det andra var ett vattenverk, Årstaverket (1861), det tredje var införandet av spårburen kollektivtrafik med Stockholms Nya Spårvägs AB (1877) och det fjärde var Brunkebergs elektricitetsverk (1892).
Historik Tiden före 1890-talet miniatyr|Stockholms första elektricitetsverk vid Trädgårdsgatan 4, ritning från 1888. miniatyr|left|upright|"I afton: Elektrisk Belysning" I Stockholm gjordes i slutet av 1870-talet privata försök med belysning med hjälp av båglampor och sedan Thomas Edison uppfann och marknadsförde glödlampan, även med dessa.
År 1878 installerades båglampor i Blanch’s Café vid Kungsträdgården. Det var den första inomhusbelysningen med elektricitet i staden. Kaféet annonserade ”I afton: Elektrisk Belysning” och entrén kostade en krona. Fyra glober med lampor av ryssen Pavel Jablotjkovs konstruktion hängde från taket, matade av en dynamomaskin. Ljuset var skarpt och osande och flyttades därför ganska snart ut i trädgården. År 1881 genomfördes mera omfattande prov med elektrisk gatubelysning av affärsmannen Ludvig Fredholm.
Mängder av privatfinansierade experiment följde och allt längre gatuavsnitt belystes elektriskt. Lamporna i gatubelysningen längs Villagatan och Karlavägen fick sin ström från ångmaskiner som drev dynamomaskiner (föregångaren till generatorn). Antalet lokala elektriska anläggningar ökade snabbt under perioden och 1886 fanns nära 6 000 glödlampor och 100 båglampor fördelade på ett 50-tal elleverantörer.
En mera permanent anläggning som var Stockholms första elektricitetsverk invigdes 1888 i ett för ändamålet nybyggt hus i kvarteret Europa vid Finska kyrkan (nuvarande Trädgårdsgatan 4). KVARTEREN PYGMALION OCH EUROPA, DEN KUNGL. TRÄDGÅRDEN OCH TRAKTEN DÄROMKRING. Av Tord O:son Nordberg (1959), sid. 46, 50. Verket hade fyra generatorer och försåg hela Gamla stan med elektriskt ljus. På äldre fotografier syns kraftverkets höga skorsten. Driften ställdes in på 1920-talet och byggnaden revs 1959. Området hör numera till Bollhustäppan.
1890-talet till första världskriget mini|upright|vänster|Stockholms stads elektriska ledningsnät 1896. mini|Brunkebergsverkets ångmaskinhall 1896. thumb|Värtaverkets kontrollpanel 1903. En större privat utbyggnad av elverk- och ledningar ville stadsfullmäktige i Stockholm inte ha och avslog ytterligare ansökningar från privatpersoner eller företag att lägga kablar i stadens gator. Vid denna tid skötte Stockholms gasverk med Klaragasverket stadens gatubelysning som i början av 1880-talet omfattade cirka 4 000 gatlyktor.
Det var gasverkets experter med bland annat överingenjören Adolf Ahlsell som lämnade förslag till ett kommunalt elektricitetsverk och som även stod bakom tekniken. Verkets elektriska utrustning och kablar till ledningsnätet kom huvudsakligen från Tyskland, ångmaskinerna var av svenskt och engelskt ursprung.Stockholms belysningsverk, sid. 395–400.
Stockholms första kommunala elektricitetsverk blev Brunkebergsverket vid Regeringsgatan 38, som invigdes den 13 september 1892. Verket byggdes efter ritningar av arkitekten Ferdinand Boberg. När Brunkebergsverket kördes igång levererade det 2×110 volt likström från stora ackumulatorbatterier till 1 024 glödlampor på Nedre Norrmalm. Snart utökades ledningsnätet och maskinparken och vid tiden för den Allmänna konst- och industriutställningen 1897 fanns omkring 50 000 glödlampor, 1 100 båglampor och 85 motorer som matades med ström från kommunala och privata anläggningar, förbrukningen mättes av 643 elmätare.Stockholms belysningsverk, sid. 404.
I slutet av 1890-talet var Brunkebergsverket fullt utbyggt och försörjde Norrmalm, Blasieholmen, delar av Strandvägen och områden kring Humlegården ända upp till Villagatan med ström. Ledningsnätet hade vid denna tid en längd på ca 120 kilometer.Stockholms belysningsverk, sid. 401.
Snart kunde Brunkebergsverket inte täcka stadens behov av elkraft, dessutom var Brunkebergsverkets teknologi redan föråldrad. År 1903 invigdes därför Värtaelverket i Hjorthagen som med ångdrivna generatorer producerade trefas växelström 6 000 volt och 25 Hz som fördelades via ett 6 000 volt kabelnät till omformarstationerna Tulestationen vid Tulegatan, Katarinastationen på Södermalm (sedan år 2000 ombyggd till Stockholms moské), Kronobergsstationen vid Sankt Göransgatan på Kungsholmen, Djurgårdsstationen på Södra Djurgården och Brunkebergsstationen (först efter 1911), samtliga ritade av Ferdinand Boberg. I dessa stationer omvandlades växelströmmen till likström i omformare. Distributionen till kunderna skedde fortfarande med likström men med en successiv övergång till den högre spänningen 2×220 volt.Hallerdt (1992), sid. 64–65.
I takt med stigande efterfråga installerades ytterligare produktionskapacitet i Värtaverket. Att distribuera likström från batterier som i Brunkebergsverket medförde stora överföringsförluster, därför avslutades elproduktionen i Brunkebergsverket 1911 och verket blev därefter en understation till Värtaverket. Brunkebergsverket kan betraktas som en tidig experimentanläggning som producerade elektricitet under en tidsperiod av enbart 19 år. mini|"Stora restaurangen" på Konstindustriutställningen 1909. mini|Stomatolskylten; Gustaf W. Cronquists färgfoto från 1933.
Vid denna tid var endast likström kommersiellt användbart för eldistribution, men på flera håll i världen pågick utvecklingen av växelströmssystem. En av pionjärerna på det här området var svensken Jonas Wenström, teknisk chef för Asea i Västerås, som år 1893, tillsammans med sin kollega Ernst Danielson, lyckades med världens första kommersiella kraftöverföring mellan Hällsjöns vattenfall och gruvsamhället Grängesberg i Bergslagen. Elkraften skulle mata lampor, pumpar och motorer och överföringen skedde på en sträcka av cirka 14 kilometer.
Numera kunde man för första gången anlita svensk teknik i världsklass, medan tidigare satsningar som Årsta vattenverk, Klara gasverk och Brunkebergsverket byggde nästan helt på utländsk know-how.
Kring sekelskiftet 1900 trodde många att elektricitetens intåg skulle betyda slutet för gasanvändningen i staden, men det totala energibehovet ökade så starkt att båda energislagen kunde växa vidare. Fram till 1908 var Stockholms el- och gasverk ett och samma företag, sedan skildes de åt men ställdes under samma ledning av Robert Dahlander.
Elektriciteten gjorde att Stockholms spårvägar kom igång och blev till en början en nästan lika stor el-användare som de enskilda abonnenterna. Elektriska spårvagnar infördes på Södermalm den 5 september 1901. Sveriges första elektriska järnväg, Djursholmsbanan (Roslagsbanan), öppnades dock redan i maj 1895. Lokaltrafiken kom därefter att bli elektricitetsverkets absolut största kund.Stockholms energianvändning under 750 år, sid. 7.
Även marknadsföringen av elektricitet var viktigt. Vid Konstindustriutställningen 1909 på Djurgården visades elektricitet och dess användning i stor skala. Glödlamporna skulle vara nakna och klara. I Stora restaurangens tak gjorde utställningsarkitekten Ferdinand Boberg ett arrangemang med hundratals glödlampor som rönte stor uppmärksamhet. Elektriciteten beskrevs som den nya “rena” energikällan, trots att den producerades i koleldade ångkraftverk.
Följande stod att läsa i en serie informationsskrifter då elektriciteten som värmekälla skulle marknadsföras: ”Äfven för kok- och stekapparater har elektriciteten i synnerhet utomlands funnit rätt stor användning.” Elektriska strykjärn, kaffekvarnar, dammsugare och glassmaskiner gjorde sitt intåg i stockholmarnas hem. Den första elektriska spisen som lanserades på den svenska marknaden var SEVES-spisen, 1922, som demonstrerades i provkök och på utställningar och 1924 lanserades Electroluxkylskåpet.
Sveriges första rörliga ljusreklam tändes på gamla Katarinahissen 1909, där 1 361 stycken 25 watts glödlampor i olika färger visade tandkrämstuben ”STOMATOL” och en rörlig sträng av tandkräm som lade sig på tandborsten. 1933, strax före rivningen av gamla Katarinahissen, tog Gustaf W. Cronquist ett färgfotografi på autokromplåt, sedan flyttades skylten till det hustak vid Klevgränd där den fortfarande finns idag. I mitten på 1920-talet var området kring Stureplan ett centrum för ljusreklam. I december 1924 sattes den första neonskylten i Dagens Nyheters skyltfönster upp, texten löd: ”Prenumerera för 1925”. Samma månad monterades ett NK-märke i röd neon på Nordiska Kompaniets varuhus vid Hamngatan.
År 1910 förbrukade ångkraftverket i Värtan 30 000 ton kol. Kolet kom också att dominera bränsleanvändningen ytterligare 30 år.
Stadens tidiga fördelningsstationer Samtliga stationer ritades av Ferdinand Boberg.
Första världskriget till 1945 mini|150px|left|Kraftledningar före 1950. miniatyr|Untraverket omkring 1920. mini|Lanforsens kraftverk 1930. mini|Läggning av elkablar i Riddarfjärden 1940. mini|Ågestaverkets kontrollrum omkring 1966. thumb|Reaktor 2 vid Forsmarks kärnkraftverk.
Då energiförsörjningen byggde helt på importerat kol innebar första världskriget stora försörjningsproblem. Bränslepriser och fraktkostnader sköt i höjden och det blev uppenbart att framtida produktionsutbyggnader borde baseras på vattenkraft.Stockholms Ström, sid. 18. Privatägda vattenkraftverk fanns då redan i Stockholms närhet. Uddby kraftstation i Tyresö kommun startades 1897 för att leverera ström till firman Luth & Roséns fabrik på Södermalm. Det var då det första elektriska vattenkraftverket i Stockholmsområdet. Anläggningen som renoverades i början av 1980-talet är alltjämt i drift och levererar elektricitet till ungefär 500 hushåll.
Redan år 1904 hade Stockholms stad förvärvat mark på båda sidor av Dalälven vid två vattenfall belägna vid Untrafjärden i södra Dalälven. Untraverkets vattenkraftsanläggning påbörjades 1911 men första världskriget fördröjde färdigställandet till 1918. För att klara Stockholms elbehov under kriget slöts ett avtal med Vattenfallsstyrelsen och en provisorisk leverans från Älvkarleby kraftverk, som ordnades år 1916 via en transformatorstation vid Tomteboda.
Den 28 december 1918 fick Stockholm för första gången elenergi från ett eget vattenkraftverk via en 132,6 km lång kraftledning från Untra kraftverk till Värtaelverket utförd för och (se Kraftledningen Untra-Värtan). Kraftledningsstolparna hade utformats omsorgsfullt och samtiden menade att de var ”vackra och hade tilltalande former” och att de blev ”särdeles dekorativa i terrängen”. Kraftverket vid Untra hade fyra turbiner med en sammanlagd effekt av , som matade Värtaverkets nya transformatorstation med högspänning. Untra kraftverk svarade den första tiden för mer än 90 % av Stockholms elkraftförsörjning. Under 1920-talet tredubblades den totala elproduktionen från 83 till 240 MWh.Stockholms energianvändning under 750 år, sid. 8.