miniatyr|Interiör från Bank of England vid mitten av 1800-talet. miniatyr|SEB:s huvudkontor i Tallinn, Estland. miniatyr|1970. En bank (av franska banque, från italienska banca, ”bänk” eller ”bord”) (symbol ⛻) är ett företag som framförallt ägnar sig åt att skapa nya pengar i form av krediter. Utöver denna centrala funktion fungerar banken också som en mellanhand för pengar och bedriver inlåning och utlåning, samt ger annan service som handel med värdepapper (exempelvis aktier och obligationer) och betalningstjänster. Banker konkurrerar med varandra, som andra företag på marknaden, och de är ibland specialiserade på olika områden. I banksystemet som helhet finns också andra aktörer vid sidan om själva bankerna. Inte minst centralbanken, som är en slags huvudbank inom varje stat.
Ordet "bank" kan i vardagligt tal även syfta på ett bankkontor. Andra institutioner kallas också för "bank" som en metafor, även om de inte ägnar sig åt utlåning och inlåning. Exempel på sådana är spermabank, blodbank och tidbank.
Verksamhet Bankers viktigaste verksamhet är att de i och med sin kreditgivning skapar större delen av alla pengar som cirkulerar i ekonomin. En annan viktig verksamhet är att fungera som mellanhand (motpart) vid ekonomiska avtal och transaktioner. Därför bedriver nästan alla banker utlåning och inlåning. En annan viktig verksamhet som bankerna bedriver är betalningsförmedling, det vill säga förflyttning av pengar mellan människor och företag. Internt utgörs bankernas verksamhet till stor del av riskhantering och minimering av risker. Ofta handlar banker och företag med risker för att åstadkomma diversifiering och omfördelning av riskerna för den enskilde aktören.
Banken som skapare av nya pengar Bankernas huvuduppgift är att tillhandahålla krediter för hushåll, företag och stater. Med andra ord att skapa pengar i form av krediter. Detta går till på följande sätt:
När en bank beviljar ett "lån" ökas behållningen på en kredittagares ("låntagares") konto i utbyte mot att denne försätter sig i skuld till banken och lovar att återbetala skulden till banken, med ränta. Detta innebär att banken i och med en ny kredit har skapat nya pengar; bankens balansräkning har ökat. Den typ av konto som banker vanligtvis ökar behållningen på i samband med sin kreditgivning kallas "avistakonto". Det är en typ av konto som innebär att kontoinnehavaren har rätt att kräva av banken att den, direkt på begäran, betalar kontoinnehavaren fysiska mynt och sedlar motsvarande beloppet på kontot. Sådana fordringar på banker fungerar i praktiken som pengar och räknas in i den officiella statistiken över penningmängd. Denna kategori av pengar brukar kallas "M1", till skillnad mot fysiska mynt och sedlar som ingår i kategorin "M0". Bankers skapande av nya pengar genom kreditgivning ökar den totala köpkraften i ekonomin, och stimulerar därmed den ekonomiska aktiviteten i samhället. Några få banker, bland annat JAK medlemsbank, fungerar på ett annat sätt och är varken vinstsyftande eller penningskapande. De flesta banker skapar dock pengar i samband med kreditgivningen.
Banken som mellanhand Det finns också en beskrivning av banker som att de är en slags mellanhand, en intermediär, mellan låntagare och långivare. Anledningen till att sparare och låntagare väljer att betala för denna tjänst när alternativet finns att mötas direkt på värdepappersmarknaden, är enligt ekonomerna främst tillgången på information.Finansmarknadsutredningen (Fi 1997:14), Bengt Dennis och Hans Bäckström m.fl. Sid. 87-95. Att låna ut sina pengar innebär alltid en större eller mindre risk för att låntagaren inte kommer att betala igen lånet. När det gäller att bedöma risken för detta har långivaren alltid ett underläge gentemot låntagaren – informationen är som man brukar säga asymmetrisk. Låntagaren vet ju alltid mer om sig själv, sina avsikter och om sin ekonomi än vad den presumtive långivaren vet. Om alla företag och hushåll skulle ta upp lån genom att ge ut egna värdepapper skulle det vara helt omöjligt för en enskild sparare att bedöma kreditvärdigheten hos alla dessa potentiella låntagare och göra rationella val. I praktiken är det därför bara de största företagen och institutionerna, vars verksamhet är välbekant och väldokumenterad, som kan finansiera sig på det sättet. Detta förstärks också av att det i praktiken finns ganska betydande fasta kostnader när det gäller att genomföra en värdepappersemission. Andra aktörer måste därför i huvudsak sköta sin lånefinansiering via banker och andra intermediärer.
Grundprincip Precis som för andra företag måste bankers tillgångar motsvara deras skulder plus eget kapital. För att upprätthålla en god likviditet och soliditet behöver banker ta emot sparmedel i form av inlåning, som insättarna har rätt att ta ut när de önskar, och att använda dessa sparmedel för att finansiera mer eller mindre långfristig utlåning – hur detta mer konkret ser ut avspeglas i bankernas balansräkningar. Utlåningen sker till en högre ränta än inlåningen, och skillnaden däremellan utgör bankernas räntenetto, med andra ord bankens vinst.
En vanlig missuppfattning om bankverksamhet är att inlåning måste föregå utlåning, det vill säga att en bank först behöver ta emot insättares sparmedel varefter banken kan låna ut dessa pengar till andra. Så är inte fallet. En bank som beviljar en kredit skapar inlåningen "ur tomma intet" på kredittagarens konto, samtidigt som denne försätts i skuld med samma belopp. Därefter spenderar kredittagaren sina pengar som typiskt hamnar i en annan bank. Först då behöver banken låna in pengarna från marknaden för att upprätthålla sin likviditet.
Denna verksamhet är allt annat än riskfri; blir uttagen plötsligt stora kan banken få problem med likviditeten eftersom man inte snabbt kan säga upp eller avyttra låneengagemangen. Drabbas banken av stora förluster i utlåningen blir effekten densamma. Den typen av riskexponeringar kan i vissa lägen bli omöjliga att hantera för ett enskilt institut och kan dessutom lätt spridas till andra institut. Detta sker främst via de ofta omfattande kreditexponeringar instituten har på varandra och genom att ett misstroende mot ett institut lätt kan ”smitta” även andra institut. Det är dessa latenta så kallade systemrisker som i stor utsträckning motiverar den särskilda reglering och tillsyn som omgärdar finansiella företag i allmänhet och banker i synnerhet. När det gäller inlåningssidan är detta, tillsammans med ambitionen att skydda insättarna/konsumenterna, motivet för olika former av insättningsgarantier eller inlåningsförsäkringar."
Skuldsättning är en ofrånkomlig förutsättning för bankverksamhet, vårt penningsystem och hela vår ekonomi. Detta eftersom i stort sett alla pengar som existerar skapas av affärsbankerna i samband med kreditgivning. När någon går till banken och tar ett lån, skapas nya pengar. Pengar skapas som skulder, vilket ger en direkt koppling mellan penningvolym och lånevolym. På samma sätt som nya pengar skapas i samband med ny kreditgivning, så kvittas pengar (i form av tillgodohavanden) mot skulder och försvinner, när skulder amorteras ned.
Sedan 2014 utför Westnova Management AB en jämförelse av soliditeten hos Sveriges banker. Undersökningen 2016 visade att landets fristående sparbanker har en genomsnittlig soliditet på 15,9 procent, tre gånger högre än storbankernas 5,4 procent. I topp fanns Sparbanken Lidköping med 33,2 procent, Virserums sparbank med 30,9 procent och Högsby sparbank med 29,3 procent.Westnova.se Nyheter.
Centralbankens roll De flesta länder i världen har en centralbank med ansvar för landets penningpolitik. En centralbank agerar som bankernas bank och har makten att skapa nya pengar på eget initiativ, som de sedan köper typiskt finansiella tillgångar eller guld för. Detta i kontrast till vanliga kommersiella banker som, som regel, kan skapa nya pengar endast när en kredittagare frivilligt accepterar att försätta sig i skuld till banken. Undantag för detta finns dock; banker kan genom dotterbolag, typiskt s.k. investmentbanker, bedriva handel i egen bok varmed de kan erhålla kredit från t.ex. moderbolaget för att spekulera i finansiella tillgångar. Kritik mot detta har framförts eftersom det anses skapa risker, ökar den finansiella instabiliteten och orsakar inflation i tillgångspriser. För att hindra detta har förslag om bankdelning framförts.
Med makten att på eget initiativ skapa ny monetär bas så kan centralbanken styra nivån på de räntor som råder på marknaden. Detta sker genom s.k. öppen marknadsoperation eller genom att centralbanken ändrar sin styrränta. Centralbankens uppdrag är att försöka maximera tillväxten genom att hålla en så låg styrränta som möjligt så att kreditgivningen maximeras. Man försöker med andra ord stimulera ekonomin genom att göra det så billigt som möjligt att erhålla kredit. Samtidigt har centralbanken uppdraget att upprätthålla den finansiella stabiliteten och ett stabilt penningvärde. Om styrräntan hålls för låg skapas för mycket nya pengar i och med kreditgivningen varvid inflation kan uppstå. Centralbanken har alltså motstridiga krav som den måste balansera mot varandra i sin penningpolitik.
Kritik mot "fractional-reserve banking" Den idag allmänrådande principen för hur banker skapar pengar genom kreditgivning, dvs den sorts bankverksamhet, som kallas Fractional-reserve banking, har kritiserats från olika håll för att vara orättvis, ohållbar eller för att på olika sätt orsaka problem i samhället. Exempel på sådana kritiker är den Österrikiska skolan, och rörelsen för penningreform.
Bankernas risktagande För att en bankverksamhet ska fungera måste banken på ett rationellt sätt kunna ta in och hantera ekonomisk information och ha kompetens att analysera den. Därmed kan man uppnå det som en enskild sparare inte kan uppnå, nämligen att bli tillräckligt väl informerad om ett stort antal lånekunder och om den ekonomiska utvecklingen i stort för att kunna överblicka och hålla förlusterna i utlåningen på en hanterbar nivå. Detta innebär inte bara att göra en bedömning och fatta ett kreditbeslut som svar på en låneansökan – det krävs också en löpande övervakning och uppföljning av låntagarens ekonomi även efter att en kredit har beviljats. Detta innebär flera svårigheter, bland annat därför att låntagaren kan ha anledning att framställa utvecklingen på ett sätt som för honom är mest gynnsamt i sin relation till banken, snarare än att ge en objektiv bild. Spararen, via sitt ombud banken, behöver alltså löpande utvärdera låntagaren. Banken har därmed även fått en uppgift som kontrollstation.
Förtroendet för bankerna Vid sidan av att så långt möjligt undvika förluster i kreditgivningen, är den andra nyckelförutsättningen för en fungerande bankverksamhet att bygga upp och upprätthålla ett sådant förtroende hos insättarna att man inte riskerar plötsliga massuttag av sparmedel. Härvid skyddas bankerna från att behöva leva upp till sina löften att betala sina skulder genom så kallad insättningsgaranti.
En viktig komponent i en sådan förtroendeuppbyggnad är givetvis att man visar att man kan bemästra kreditriskerna i utlåningen på ett bra sätt. Om det finns många konkurrerande banker kommer den bank som kan ge den för kunderna bästa kombinationen av in- och utlåningsräntor att få ett övertag i konkurrensen. I princip är det också den banken som gör de bästa kreditbedömningarna och uppföljningarna, eftersom den banken får minst problem med kreditförluster. Därigenom kan spararna via sina bankinsättningar påverka vilka banker som i sin tur blir tongivande när det gäller fördelningen av kapital i ekonomin.
Reglering