Andra puniska kriget var ett av de puniska krigen som 218–201 f.Kr. utkämpades mellan Romerska republiken och Karthago. Andra puniska kriget, som av romarna benämndes "kriget mot Hannibal", var det andra av tre stora krig som utkämpades i olika perioder mellan år 264 och 146 f.Kr. Konflikterna kallades "puniska krigen", på grund av att puner var romarnas namn på fenicier, det vill säga folk från Karthago, som låg i nuvarande Tunisien på Afrikas nordkust.
Före krigets utbrott Efter det första puniska kriget, då Karthago förlorat sina kolonier på Sicilien, Korsika och Sardinien, bestämde sig den karthagiske härföraren Hamilkar Barkas för att upprätta ett karthagiskt rike i Spanien där Karthago sedan länge haft handelsstationer. Med dessa som bas utvidgade han därefter successivt Karthagos territorium. Spanien bestod vid den här tidpunkten av många trätande stammar vilket underlättade Karthagos expansion. När Hamilkar dog 229 f.Kr. efterträddes han av sin svärson Hasdrubal den sköne. Denne, som hade ett strategiskt skarpsinne, fortsatte att utvidga riket genom flera fälttåg. Rom oroades av Karthagos växande makt i Spanien och försökte skapa en egen maktsfär i norra Spanien. Rom slöt bland annat ett förbund med den grekiska kolonin Massilia (dagens Marseille) i södra Gallien. Massilia hade i sin tur starka kopplingar till staden Saguntum i norra Spanien vilket gjorde att Saguntum indirekt kom under romerskt beskydd. Ifall Karthago fortsatte att utvidga sitt område norrut skulle Saguntum och i längden också Massilia hotas. Man slöt därför ett avtal med Hasdrubal där man drog en gräns vid floden Ebro. Saguntum låg dock söder om floden Ebro och avtalet gällde i teorin därför inte Saguntum.
När Hasdrubal dog 221 f.Kr tog Hamilkars son, Hannibal Barkas, befäl över trupperna i Spanien. Han var redan vid den här tiden en erfaren soldat efter att ha tjänstgjort i armén under Hamilkar och Hasdrubal. Han hade av sin far uppfostrats till att "aldrig bli en vän av Rom" och bland det första han gjorde var att belägra Saguntum. Efter åtta månader, då Rom inte gjorde någonting för att rädda den, föll staden i Hannibals händer. Det sägs att invånarna i Saguntum gjorde ett stort bål med värdesaker och själva hoppade därpå hellre än att dödas av den karthagiska armén. Rom krävde därefter att Hannibal skulle utlämnas, men det karthagiska rådet vägrade, vilket fick till följden att det andra puniska kriget bröt ut.
Hannibal insåg att för att besegra Rom var han tvungen att ta kriget till Italien, men han var först tvungen att se till att Afrika och Spanien var säkra. Han gjorde det genom att skicka 15 000 iberer till Afrika, mestadels fotfolk. Han hämtade likaså soldater från Afrika, båda till Spaniens försvar och till sitt eget fälttåg. Hannibals bror Hasdrubal Barkas, som inte ska förväxlas med den tidigare nämnde Hasdrubal den sköne, fick till uppgift att leda försvaret av Spanien när Hannibal var borta.
Våren 218 f.Kr. samlade Hannibal en armé som möjligtvis kan ha uppgått till 60 000–70 000 man i Karthago Nova (Nya Karthago). Armén bestod mestadels av legosoldater från olika delar av det Kartagiska riket, övervägande keltiberer och afrikaner. I armén fanns 37 elefanter, ridna av mahouter, belägringsmaskiner och de ökända numidiska ryttarna ledda av rytteriofficeren Maharbal. De flesta av Hannibals elefanter var sannolikt av den (utrotade) nordliga underarten av afrikansk elefant vilka var mindre än dagens elefanter. Hannibals favorit var en asiatisk elefant som kallades "Surus" (Syriern). Soldaterna i armén hade inte mycket gemensamt, allra minst språket, vilket försvårade kontrollen över armén eftersom man tvingades använda tolkar för att ge ut order.
Hannibals marsch till Italien 218 f.Kr. miniatyr|Hannibals invasionsväg. Efter att ha ansamlat trupperna i Kartago Nova marscherade Hannibal norrut genom östra Spanien. Efter att ha passerat Ebro bekrigade han flera självständiga stammar vilket vållade honom stora förluster samtidigt som många keltiberiska soldater deserterade. Hannibal lämnade kvar generalen Hanno i norra Spanien tillsammans med cirka 10 000 man för att övervaka den grekiska kolonin Emporion och de lokala stammarna.
Hannibal marscherade därefter över Pyrenéerna och genom södra Gallien fram till Rhône. För att korsa Rhône byggdes och köptes båtar och ganska snart kunde man påbörja överfarten. Dock hade en stor mängd volker, ett galliskt folkslag, samlats på den motstående stranden och var redo för strid. Hannibal löste detta genom att skicka över de numidiska ryttarna en bit uppför floden. När de första kartagiska fotsoldaterna sedan skulle gå iland anföll numidierna volkerna i flanken. Under oordningen som följde gick de karthagiska fotsoldaterna iland och drev bort gallerna. Till elefanternas överfart byggde man stora flottar täckta med jord så att elefanterna skulle tro att de var på fast mark. Det utbröt dock ett tumult under överfarten och flera elefanter åkte överbord, men de lyckades simma över till andra sidan, och flera mahouter omkom.
Marschen mot Alperna hindrades igen när 300 romerska ryttare dök upp. De slogs dock tillbaka av de numidiska ryttarna och flydde tillbaka till Massilia där den romerske generalen Publius Cornelius Scipio befann sig med en armé. Scipio marscherade sedan norrut för att möta Hannibal men Hannibal valde att undvika honom och fortsatte marschen mot Italien.
Under övergången av Alperna drabbades de karthagiska styrkorna av stora förluster. Dels beroende på attacker från lokala stammar men mestadels beroende på klimatet och de farliga vägarna. Man vet inte varför han gick över Alperna genom ett av de svåraste passen när det fanns mindre farliga pass, en teori är att han blev lurad av sina galliska vägvisare.
Trebia och Trasimennus 218–217 f.Kr. miniatyr|Slag i Italien. Fem månader efter avmarschen från Karthago Nova anlände Hannibal i Italien med en kraftigt försvagad armé på uppemot 25 000 man. Större delen av armén var illa åtgången efter de hårda strapatserna och många av männen var antingen skadade eller helt utmattade. Hannibal försökte så fort som möjligt att vinna över gallerna i Podalen på sin sida. Han sade att han hade kommit för att lyfta Roms ok från deras axlar och för att visa sin makt hjälpte han vissa stammar i deras träta om makten.
Samtidigt återvände Publius Cornelius Scipio från Marseille. Han gick iland vid Pisa och ryckte fram över Poslätten. Hannibals snabba ankomst till Italien skapade stor uppståndelse i Rom och man skickade bud efter den andre konsuln, Tiberius Sempronius Longus, som befann sig på Sicilien. Han marscherade med sin armé genom Italien ända fram till Ariminium på 40 dagar. Innan de båda konsulerna hunnit förena sina styrkor drabbade, av en händelse, Scipio samman med Hannibal på Pos norra strand. Scipio skadades allvarligt i slaget och romarna tvingades retirera österut över bifloden Ticinus. Efter att ha förstört bron som de använde, drog de sig sedan tillbaka till Placentia. Denna skärmytsling kallas ibland slaget vid Ticinus.
Sempronius anlände så småningom med sin armé. Eftersom Scipio var svårt skadad fick han i stort sett ensam kontroll över hela armén. Arméerna, vardera på cirka 40 000 man, möttes vid floden Trebia. Den romerska armén besegrades grundligt efter att ha lurats in i striden direkt på morgonen innan de ens hade hunnit äta frukost.
Hannibal misslyckades därefter med att korsa Apenninerna under vintern och fick stanna kvar i Podalen resten av säsongen. I Rom valdes två nya konsuler, Gnaeus Servilius Geminius och Gaius Flaminius. Det var Flaminius andra period som konsul. Under sin första ämbetsperiod besegrade han gallerna i Podalen. De båda fick till uppgift att hindra Hannibal från att marschera söderut över Apenninerna. I detta syfte skrevs fyra nya legioner ut. Hannibal valde dock en annan väg än den romarna hade trott och lyckades undgå de två konsul-arméerna. Han lät sig inte inlåtas i strid mot Flaminius som väntade i Ariminium utan skövlade landet obehindrat. Till slut valde Flaminius att gå till anfall, trots att hans rådgivare rådde honom att vänta på Servilius armé. Hannibal gillrade en fälla vid Trasimenska sjön och lyckades döda ungefär 15 000 romare, däribland Flaminius själv. Senare dödas också 2 000 av Servilius ryttare som skickats i förväg när han fick höra om invasionen av Etrurien.
I Spanien hade Gnaeus Cornelius Scipio Calvus, bror till Publius Cornelius Scipio, landstigit i Emporion. Han erövrade flera städer och besegrade Hanno vid Cissa. Hanno tillfångatogs och stammarna norr om Ebro gick över till romarna. Hasdrubal svarade med att attackera den romerska flottans besättningar som fanns iland. Efter att ha gjort detta återvände han till Karthago Nova.
Fabius "Sölaren" 217 f.Kr. För att kunna stoppa Hannibal valdes i Rom Quintus Fabius Maximus till diktator. Den karthagiska flottan hade också blivit mer aktiv och Cornelius Servilius gick till sjöss med de skepp som fanns i Ostia. Nya legioner sattes upp men Fabius taktik var inte att besegra Hannibal i något regelrätt fältslag. Han förföljde istället Hannibal genom landet i ett försök att trötta ut hans trupper och skrämma bundsförvanterna från att avfalla från Roms sida. Fabius taktik att undvika fältslag ogillades av folket eftersom Hannibal nu fick plundra och bränna den italienska landsbygden utan något motstånd alls. Han fick därför smeknamnet "Sölaren" av folket.
Hannibal anföll staden Spoletium men slogs tillbaka och fortsatte att plundra längs sin väg genom södra Italien. Han försökte förmå apulierna och samniterna att gå med honom, men de tordes inte eftersom Fabius armé hela tiden fanns i närheten. Hannibal försökte hela tiden locka Fabius till strid men till ingen nytta eftersom Fabius lugnt avvaktade. Lika lugna var dock inte hans soldater, speciellt inte rytteriofficeren Marcus Municius som hela tiden ville anfalla karthagerna.
När Fabius återvände till Rom fick Municius kontroll över armén. Hannibal låg då i läger i Geronium och hade skickat iväg två tredjedelar av sina styrkor på furagering. Municius anföll furageringstrupperna och även själva lägret en gång. Han skickade sedan bud om hans framgångar till Rom och med stöd av bland annat C. Terentius Varro, fick han samma rang som Fabius. Armén delades då i två delar. Hannibal lurade Municius i en fälla liknande den vid Trebia men han lyckades inte vinna samma seger här, då Fabius armé grep in. Innan vintern nedlade Fabius och Municius sina ämbeten och efterträddes av konsulerna Gnaeus Servilius Geminus och Marcus Atilius Regulus, som hade kontroll över armén under vintern.
Cannae 216 f.Kr. I de nya konsulvalen valdes plebejen Gaius Terentius Varro och patriciern Lucius Aemilius Paullus till konsuler. Varro hade nästan ingen militär erfarenhet medan Paullus var en erfaren general. Nya trupper skrevs ut och när alla trupper samlades i juni var det åtta legioner plus bundsförvanter, en styrka på ungefär 85 000 man. Hannibal hade under tiden intagit den romerska arméns sädesupplag i Cannae. Romarna ville nu få till en drabbning och de fann Hannibal på vänstra stranden av floden Audifus. Paullus ansåg att det öppna landskapet var en fördelaktig terräng för Hannibals starka kavalleri och att man skulle försöka få till ett slag någon annanstans men Varro vägrade lyssna. När det var Varros tur att ha kommandot (konsulerna turades om att ha kontrollen över armén) marscherade han mot floden Aufidus. Man slog upp två läger, ett på vardera sidan av floden. Hannibal försökte provocera ett slag men eftersom det den dagen var Paullus tur att ha kommandot så blev det inget slag.