Serbien (serbisk kyrilliska: Србија; latinska: srbija), officiellt Republiken Serbien (Република Србија/Republika Srbija; uttal: ), är en enhetlig parlamentarisk republik på nordcentrala Balkanhalvön i sydöstra Europa.
Landet gränsar till Kroatien, Montenegro och Bosnien och Hercegovina i väst, Ungern i norr, Nordmakedonien i söder samt Rumänien och Bulgarien i öst. I norr ligger den autonoma provinsen Vojvodina. I söder finns omtvistade Kosovo som har förklarat sig som självständig stat, men som inte erkänns av Serbien.
Serbien har en befolkning på cirka 6,6 miljoner människor (2026), varav huvudstaden Belgrad har en befolkning på cirka 1,1 miljoner människor (2025). Den totala landytan är 87 460 kvadratkilometer.
Serbien är en parlamentarisk republik. Landets president är statschefen, som via folkomröstning väljs för en femårsperiod och är begränsad till högst två mandatperioder enligt landets konstitution. Aleksandar Vučić från det nationalkonservativa Serbiska progressiva partiet (SNS) var Serbiens president under åren 2017–2026.
Från 1918 utgjorde Serbien stommen i den sydslaviska statsbildningen Jugoslavien, som började falla sönder 1991 och slutligen upplöstes 2003. Från och med den 7 juni 2006 är Serbien en självständig stat efter att statsförbundet Serbien och Montenegro upplösts.
Sedan 1999 har Kosovo varit placerat under en tillfällig administration av Förenta nationerna (FN) i enlighet med resolution 1244 som hade antagits. I februari 2008 deklarerade Kosovos parlament enhälligt självständighet från Serbien, men detta har inte erkänts av Serbiens parlament. Omvärldens reaktioner är splittrade men år 2022 har ungefär hundra stater, däribland Sverige, erkänt Kosovos självständighet.
Serbien är bland annat medlem i Förenta nationerna, Världshandelsorganisationen (WTO) och Centraleuropeiska frihandelsområdet (CEFTA). Serbien ansökte om medlemskap i Europeiska unionen (EU) den 22 december 2009 och blev 1 mars 2012 kandidatland till EU-medlemskap. Den 21 januari 2014 inleddes anslutningsförhandlingarna.
Historia
Vid delningen av Romerska riket 395 kom dagens Serbien att hamna i det Bysantinska riket. På 500- och 600-talen invandrade slaviska stammar till området. På 700-talet slöt de sig till den Östortodoxa kyrkan. De serbiska furstendömena Duklja (senare Zeta) och Raška upprättades som vasallstater under Bysans runt år 750.
År 1040 tillkämpade sig Zeta oavhängighet och blev ett eget kungadöme år 1077. Zeta lade Hum (senare Hercegovina) och Raška under sig under perioden 1090-1138. År 1168 blev Raška en bysantinsk vasallstat, för att sedan uppnå oavhängighet år 1180. Därefter övertog Raška kontroll över Zeta och Kungariket Serbien upprättades därefter år 1217, då storfursten av Raška, Stefan Prvovenčani kröntes till kung. 1219 erkändes den Serbisk-ortodoxa kyrkan av patriarken av Konstantinopel; kung Stefans bror Helige Sava betraktas som kyrkans grundare.
Huset Nemanjić regerade under perioden 1167-1371. Detta inledde en storhetstid. På 1200- och 1300-talen blev en stor del av Balkan (inkluderat Makedonien, östra Hercegovina, eller Hum, Epirus, Thessalien och Albanien) erövrat av Serbien. 1346 krönte Stefan Uroš IV Dušan sig själv till tsar, men riket splittrades och upplöstes efter hans död år 1355. De splittrade serbiska adelsfamiljerna förlorade därpå viktiga slag mot det Osmanska riket år 1371 och den 15 juni 1389 i slaget vid Kosovo Polje (Trastfältet), medan Zeta (sedan 1500 kallat Montenegro) bevarade sin oavhängighet. Från 1459 var Serbien en del av Osmanska riket.
Osmanska rikets ockupation Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades. De kristna bönderna diskriminerades vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. Den serbiska befolkningen hade inte rätt att lära sig läsa och skriva, äga musikinstrument och fram till 1800-talet var de även förbjudna att äga vapen. Dessutom införde osmanerna "blodskatt", vilket innebar att kristna bönder som var befriade från reguljär militärtjänst kunde bli tvungna att lämna sina söner som slavar, för att dessa sedan skulle bli muslimer och ingå i den osmanska armén. Blodskatten avskaffades senare under 1600-talet, men de återkommande kidnappningar av kristna barn fortsatte.
I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburgska monarkin (1683-1699) reste sig serberna i ett uppror, som dock slogs ned så snart habsburgarna dragit sig tillbaka norr om floden Donau.
Serberna, ledda av Karađorđe Petrović, gjorde uppror mot osmanerna år 1804 (första serbiska upproret) och igen år 1815 under Miloš Obrenović I (andra serbiska upproret). Vid fredsavtalet i Bukarest den 28 maj 1812 fick Serbien en autonom status inom Osmanska riket. Furstendömet Serbien etablerades den 21 november 1815. Den osmanska administrationen av området avslutades 1835 och de sista osmanska militära styrkorna lämnade landet 1867. Vid Berlinkongressen år 1878 (som hölls efter det rysk-turkiska kriget 1877-1878) fick Serbien full självständighet. Kungariket Serbien upprättades den 6 mars 1882.
Balkankrigen och Första världskriget Efter Balkankrigen (1912-1913) erövrade Serbien Kosovo, Sandžak och dagens Nordmakedonien.
Den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig efter mordet på tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (se skotten i Sarajevo), vilket utlöste Första världskriget.
Efter kriget upprättades Slovenernas, kroaternas och serbernas stat den 1 december 1918. Landet bytte namn till Kungariket Jugoslavien den 3 oktober 1929.
Andra världskriget Kungariket Jugoslavien invaderades av axelmakterna i april 1941 under andra världskriget. Det serbiska territoriet ockuperades av Tyskland, Ungern, Bulgarien, Kroatien och Albanien.
I den delen som Tyskland ockuperade upprättades Regeringen för nationell räddning, en marionettregering till Tyskland som först leddes av Milan Aćimović och senare av Milan Nedić. Tillsammans med tyskarna förföljde och mördade den serbiska marionettregeringen tusentals judar. År 1942 förklarades Belgrad som den första "judefria" (Judenfrei) huvudstaden i Europa av SS-officeren Emanuel Schäfer, som var befälhavare för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i det ockuperade Serbien. Bland annat inrättades koncentrationslägret Banjica.
Samtidigt under kriget upprättades Tjetnikerna, under ledning av Draža Mihailović. Rörelsens mål var att återupprätta monarkin, bekämpa nazisterna och de kommunistiska partisanerna och skapa ett Storserbien som skulle omfatta Serbien, Bosnien och Hercegovina och stora delar av Kroatien. Tjetnikerna använde sig bland annat av etniskt rensning för att uppnå sina mål och människor av annan etnisk börd än serbisk (främst kroater, bosniaker och albaner) mördades. Tjetnikerna var aktiva i Serbien, Bosnien och Hercegovina och delar av Kroatien som var tänkta att ingå i det nya Storserbien. Flera ultranationalistiska organisationer av annat etniskt ursprung än serbiskt var nazistkollaboratörer och de bedrev etnisk rensning mot serberna. Någonstans kring 750 000 serber dödades i koncentrationsläger. Det korrekta antalet kommer förmodligen aldrig att fastställas, då en stor mängd dokument och personbevis både från före och under kriget förstördes.
I slutskedet av andra världskriget genomfördes hämndaktioner av de kommunistiska partisanerna, som avrättade delar av den tyska och ungerska minoriteten i Vojvodina. Minst 35 000 fick sätta livet till enbart för att de hade ungerskt ursprung.
Efterkrigstiden Efter kriget tog de kommunistiska partisanerna makten och den 29 november 1945 proklamerades Socialistiska federativa republiken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Serbien blev en av sex delrepubliker i statsfederationen. Jugoslavien regerades av Jugoslaviens kommunistförbund fram till upplösningen 1992.
Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker utom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien, vilket motsattes hårt av den dåvarande centralregeringen i Belgrad. Flera krig följde sedan upplösningen av Jugoslavien. Dessa krig brukar kallas för de jugoslaviska krigen och Serbien var en stridande part i samtliga krig med undantag för den väpnade konflikten i Makedonien 2001. Som ett resultat av dessa krig var Serbien och Montenegros relation till Slovenien, Kroatien, kroaterna och bosniakerna i Bosnien och Hercegovina länge ansträngda men är idag betydligt förbättrade.
Efter upplösningen av SFR Jugoslavien bildade de två kvarvarande delrepublikerna Serbien och Montenegro Förbundsrepubliken Jugoslavien, som år 2003 bytte namn till Serbien och Montenegro. Relationerna mellan de två delrepublikerna i statsförbundet var dock ansträngda och efter att en folkomröstning i maj år 2006 i Montenegro uppvisat att ungefär 55,5% var för Montenegros självständighet, utropade Montenegro sig som en oberoende stat den 3 juni 2006. Den 5 juni 2006 erkände Serbien detta i och med att de själva förklarade sig självständigt från unionen som därmed upplöstes.
Efter Jugoslavien Den 17 februari 2008 förklarade den autonoma provinsen Kosovo sig självständig från Serbien. Serbien och bland annat FN:s säkerhetsråd har inte erkänt förklaringen medan omvärldens reaktioner har varit splittrade. Självständighetsförklaringen ledde till protester från den serbiska sidan och utmynnade i kravaller och protestmarscher i Belgrad och i flera städer runt om i landet. Protester ägde även rum av serber i Bosnien och Hercegovina och Montenegro. En del fall av kravaller har noterats då flera utländska mål attackerats, däribland ambassader, konsulat och köpcentra. Den 21 februari 2008 organiserade den serbiska regeringen en massprotest i Belgrad mot Kosovos självständighetsförklaring som samlade uppemot 500 000 - 1 000 000 demonstranter.
Från 19 december 2009 kan serbiska medborgare resa utan visum till länder i Europeiska unionen., Riksdag & Departement, 30 november 2009. Under de följande nio månaderna sökte 4 000 serber asyl i Sverige, vilket är en kraftig ökning jämfört med 421 under hela 2009., Dagens Nyheter, 6 oktober 2010. De flesta är romer., Dagens Nyheter, 12 oktober 2010. EU-kommissionär Cecilia Malmström hotade i oktober 2010 att återinföra visumtvånget om inte Serbiens och Nordmakedoniens regeringar får stopp på flyktingströmmen., Ekoredaktionen, Sveriges Radio, 22 oktober 2010.
Geografi Serbien ligger på Balkanhalvön i korsningen mellan centrala, östra och södra Europa.
Topografi Serbien är kustlöst och består av mycket bergiga landskap i södra delen av landet. Norra delen av landet, med provinsen Vojvodina, består mest av slättland med låga kullar.
Högsta bergstoppen är Midzor (2 170 m) som ligger på gränsen mellan Serbien och Bulgarien.
Hydrografi Den längsta floden i Serbien är Donau (588 km), som i nordvästra delen av landet utgör gränsen till Kroatien. Donau utgör även en del av gränsen till Rumänien. Floden Sava utgör södra Vojvodinas gränser och rinner in i Donau i huvudstaden Belgrad. Andra betydande floder är Tisa, Tamis och Begej i Vojvodina, Velika Morava och Drina i det centrala Serbien. Drina utgör gränsen till Bosnien och Hercegovina.
Klimat Norra Serbien har kontinentalt klimat med fuktiga, varma somrar och kalla vintrar. Södra delarna av landet har torrare och varmare somrar och kallare vintrar med mer snöfall än i norra Serbien.
På sommaren kan temperaturen gå upp till mer än 40 grader i norra delen av Serbien.
Enligt fakta från 1961-1990 är lufttemperaturen i Serbien i snitt 10,9 °C upp till 300 meters höjd. På 300–500 meters höjd är den 10,0 °C och över 500 meters höjd 6,0 °C.
Naturskydd Serbien har fem nationalparker:
Fruška Gora (250 km²) Kopaonik (120 km²) Tara nationalpark (220 km²) Đerdap (640 km²)
Styre och politik Administrativ indelning Serbien har två autonoma provinserː
Vojvodina (Војводина) Kosovo (Косово. Omtvistat territorium)