Carl Johan Adlercreutz (), född 27 april 1757 på Kiala gård i Nyland i Finland, död 21 augusti 1815, var en svensk greve, militär och statsman, serafimerriddare, en av rikets herrar, svensk general och statsråd. Han var far till Fredrik Adlercreutz, farbror till Axel Gustaf Adlercreutz och själv en av "1809 års män".

Uppväxt Carl Johan Adlercreutz föddes som son till kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels. Redan vid 13 års ålder inträdde han i krigstjänst och utmärkte sig i Gustav III:s ryska krig 1788–90.

Under Gustav III:s ryska krig anslöt sig Adlercreutz inte till Anjalaförbundet, till skillnad från många av sina officerskolleger, utan koncentrerade sig på kriget och deltog bland annat i den svenska segern vid Porrassalmi.

Militär karriär 1804 fick han befäl över det värvade regementet Adlercreutz regemente. Under Finska kriget (1808) förde han befäl över andra brigaden, blev generaladjutant i april efter greve Löwenhielm och spelade en avgörande roll i slaget vid Siikajoki den 18:e samma månad. Nio dagar senare blev ryssarna åter besegrade i slaget vid Revolax. För sina insatser utnämndes han till generalmajor och riddare av Svärdsordens stora kors.

Adlercreutz vann sedan flera stora segrar, till exempel vid Nykarleby den 23 juni, Lappo 14 juli och Alavo 17 augusti. Därefter vände dock den svenska krigslyckan men Adlercreutz anses ändå inte ha gjort goda insatser i de förlorade slagen vid Ruona och Oravais.

Adlercreutz karriär var anmärkningsvärd för sin tid. Framgång och ledande positioner hängde vid denna period i allt väsentligt samman med höga beskyddare och goda relationer vid hovet – något Adlercreutz i stort sett saknade, trots att han var svåger med överste Johan Adam Cronstedt och hans första hustru var född Stackelberg inom den svenska högadeln. Hans eget avancemang var därför väsentligen hans egen förtjänst.

Krigsoperationerna i Finland 1808 Eftersom överbefälhavaren general Wilhelm Mauritz Klingspor var mer intresserad av att säkra underhållet och förråden än av själva krigsoperationerna, var det i praktiken Adlercreutz som ledde de svenska trupperna under fälttåget i Finland.

Vid Siikajoki den 18 april 1808 agerade Adlercreutz på eget bevåg: majoriteten i det krigsråd som hölls ville påskynda reträtten, men Adlercreutz ansåg detta vanhedrande och tog strid mot ryssarna utan order – en strid som slutade i svensk seger.

Vid Alavo i augusti 1808 vann Adlercreutz en betydande seger, men han kan med fog kritiseras för att han inte förstärkte överstelöjtnant von Fieandts avdelning inför den ryska attacken vid Karstula, trots att han hade haft möjlighet till det. Förlusten vid Karstula neutraliserade segern vid Alavo och tvingade Adlercreutz att återvända norrut.

I slaget vid Oravais i september ledde Adlercreutz sina trupper i ett frontalangrepp på fiendens center med inledande framgång, men ryssarna vann genom kringränning och insats av utvilade reserver. De svenska trupperna, som deltagit i striden från början, tröttades ut snabbare än de ryska, vilket blev avgörande för utgången.

Statskuppen 1809 Adlercreutz tvekade länge inför att delta i planerna på att avsätta kungen. Det var främst risken för ett inbördeskrig – kungen planerade att marschera i spetsen för trogna trupper mot Stockholm – som till slut fick honom att ansluta sig till intrigörerna.

I mars 1809 begav han sig till Stockholm där missnöjet med kung Gustav IV Adolf var allmänt utbrett, men krigshjälten Adlercreutz hyllades stort av alla samhällsklasser. När kungen beslutat sig för att ta befäl över södra armén går Adlercreutz den 13 mars, med sex andra, upp på slottet och förklarar att: "hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den" Kungen greps och sattes i husarrest.

Under julen 1809 landsförvisades Gustav IV Adolf. Hertig Karl tog över rikets ledning. 1810 blev Adlercreutz statsråd och general.

Sista åren miniatyr|294x294px|Byst över Carl Johan Adlercreutz, utställd på Nationalmuseum. Adlercreutz belönades på flera sätt för sina viktiga insatser, bland annat förlänade ständerna honom och hans efterkommande Läckö kungsgård på 50 år och han upphöjdes i grevligt stånd. År 1811 kallades han till riddare av Serafimerorden (Sveriges högsta utmärkelse).

Som chef för den förbundna nordarméns generalstab deltog han i slaget vid Leipzig 1813 mot Napoleon och året efter i fälttåget mot Norge (som resulterade i Svensk-norska unionen).

Relationen till kronprins Karl Johan, som innehade den verkliga makten, var aldrig förtrolig. En viktig orsak var att Adlercreutz motsatte sig kronprinsens ryskvänliga utrikespolitik, som syftade till att förbättra Sveriges relationer med den östra grannen.

Han avled den 21 augusti 1815 efter en kort tids sjukdom och begrovs i Riddarholmskyrkan på årsdagen av slaget vid Siikajoki – ett av hans mest namnkunniga segrar.

Utmärkelser

Riddare av Svärdsorden – 24 juni 1789 Riddare med stora korset av Svärdsorden – 28 april 1808 50x50px Kommendör av Svärdsorden, 30 juni 1808. Friherre – 30 augusti 1808 Kommendör med stora korset av Svärdsorden – 3 juli 1809 Storkorset av franska Hederslegionen – 1810 Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden – 25 november 1811 En av rikets herrar – 7 oktober 1813 Riddare av österrikiska Maria-Teresiaorden – ca 1813 Riddare av ryska Sankt Georgsordens 2:a klass – 28 december 1813 Riddare av preussiska Svarta örns orden – ca 1813 Riddare av preussiska Röda örns orden 1:a klass- ca 1813 Greve – 31 augusti 1814

Privatliv Adlercreutz var först gift 1792 med friherrinnan Henrietta Amalia Stackelberg (1771–1796), dotter till generallöjtnant Bernt Fredrik Johan Stackelberg och Virginia Sofia Adlerberg, och andra gången 1798 med Margareta von Engeström, dotter till bergsrådet Gustaf von Engeström och Abela Charlotta Lagerbring. Han var far till Fredrik Adlercreutz och farbror till Axel Gustaf Adlercreutz.

Kultur I Johan Ludvig Runebergs stora epos Fänrik Ståls sägner nämns han främst i dikten Adlercreutz men även i åtskilliga andra: Veteranen Fältmarskalken, Döbeln vid Jutas, Fänrikens marknadsminne, von Törne, Munter och Wilhelm von Schwerin.

Bilder

Referenser

Vidare läsning

Externa länkar

Kategori:Generaler i svenska armén Kategori:Svenska grevar under 1800-talet Kategori:Sveriges konsultativa statsråd Kategori:Personer i finska kriget Kategori:Personer i Fänrik Ståls sägner Kategori:Mottagare av Serafimerorden Kategori:Riddare med stora korset av Svärdsorden Kategori:Kommendörer med stora korset av Svärdsorden Kategori:Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden Kategori:En av rikets herrar Kategori:Storkorset av Hederslegionen Kategori:Mottagare av Preussiska Svarta örns orden Kategori:Storkorset av Röda örns orden Kategori:Svenska militärer under 1700-talet Kategori:Svenska militärer under 1800-talet Kategori:Personer från Lovisa Kategori:Gravsatta i Riddarholmskyrkan Kategori:Födda 1757 Kategori:Avlidna 1815 Kategori:Män Kategori:SBH Kategori:Deltagare i slaget vid Leipzig Carl Johan Kategori:Deltagare i slaget vid Oravais Kategori:Finlandssvenska militärer