Slaget om Frankrike eller den tyska Operation Danzig/AugsburgCesare Salmaggi och Alfredo Pallasvini, "Andra världskriget dag för dag på alla fronter", Sv. övers. Gunnar D. Kumlien, sid 49.Förlag: Askild&Kärnekull, var den tyska invasionen av Frankrike och Beneluxländerna under andra världskriget. Slaget som inleddes den 10 maj 1940 avslutade låtsaskriget (eng. the phoney war), den period av inaktivitet som hade präglat den tysk-franska gränsen sedan de allierades krigsförklaring mot Tyskland den 3 september 1939, två dagar efter att Tyskland inlett invasionen av Polen den 1 september 1939.
Slaget bestod av två huvudsakliga operationer: I den första, Fall Gelb, ryckte tyska bepansrade enheter fram genom Ardennerna för att skära av och omringa de allierade enheterna som hade avancerat in i Belgien. Under striderna evakuerades den brittiska expeditionskåren (BEF) och många franska soldater i Dunkerque under Operation Dynamo. Den andra operationen, Fall Rot, genomfördes den 5 juni när tyska styrkor överflyglade Maginotlinjen och ryckte fram djupt in i Frankrike. Italien förklarade krig mot Frankrike den 10 juni och strax därefter flydde den franska regeringen till staden Bordeaux. Frankrikes huvudstad Paris ockuperades den 14 juni. Den 17 juni meddelade Philippe Pétain att Frankrike skulle förhandla om vapenvila. Den 22 juni undertecknades ett vapenstillestånd mellan Frankrike och Tyskland som trädde i kraft den 25 juni. För axelmakterna var slaget en spektakulär seger.
Frankrike delades upp i en tysk ockupationszon i norr och väster, en liten italiensk ockupationszon i sydost, och en obemannad zon, zone libre, i söder. En marionettstat, Vichyfrankrike, administrerade alla tre zonerna enligt de villkor som angavs i vapenvilan. I november 1942 ockuperade axelmakterna även zone libre. France métropolitaine förblev under axelmakternas ockupation till efter de allierades landstigningar 1944. Beneluxländerna förblev under tysk ockupation fram till 1944 och 1945.
Tysk strategi miniatyr|Olika versioner av Fall Gelb. Den 9 oktober 1939 utfärdade Hitler direktivet Führer-Anweisung N°6 som anmodade Wehrmacht att börja planera för ett fälttåg i väster. Efter att Storbritannien den 10 oktober och Frankrike den 12 oktober 1939, hade avvisat det tyska fredsförslaget presenterade Franz Halder den tyske generalstabschefen (OKH) det första utkastet Aufmarschanweisung N°1, Fall Gelb för Fall Gelb den 19 oktober.
Halderplanen Halders plan har ofta jämförts med Schlieffenplanen som låg till grund för det tyska angreppet under första världskriget, då båda byggde på ett anfall genom Belgien. Men om man i Schlieffenplanen syftade på att försöka skära av huvuddelen av den franska armén, som man då väntade sig skulle stå vid den fransk-tyska gränsen, så syftade Halders plan till ett blodigt frontalangrepp på huvuddelen av den franska armén, som skulle bevaka den fransk-belgiska gränsen då gränsen mot Tyskland spärrades av Maginotlinjen.
Enligt planen räknade man med att kunna avancera till floden Somme där offensiven skulle stanna upp, till en kostnad på cirka en halv miljon egna förluster och först 1942 skulle man ha återuppbyggt armén för ett avgörande anfall. Den tyske diktatorn Adolf Hitler, vars militära ambitioner snarare låg i öster än i väster, var minst sagt ljummen inför en plan som skulle rasera den återuppbyggda armén och göra ett anfall österut ogenomförbart för lång tid framöver.
Mansteins plan Planen kom också att kritiseras av många andra tyska generaler. Erich von Manstein som var stabschef för Armégrupp A började utveckla en alternativ plan som mer betonade det klassiska tyska konceptet Bewegungskrieg eller ’manöverkrig’ i stället för ett fantasilöst frontalanfall. Detta innebar att ett genombrott måste åstadkommas för att kunna innesluta huvuddelen av den allierade armén och förinta den. Det logiska stället för genombrottet låg i trakten kring Sedan som tillhörde Armégrupp A:s sektor. Efter att ha konfererat med general Guderian ökade von Manstein inslaget av pansardivisioner i genombrottet och syftet blev mer uttalat att bryta igenom ända till Engelska kanalen för att åstadkomma en mer strategisk kollaps hos de allierade styrkorna istället för mer lokala inringningsoperationer.
Ingen av de sju olika planförslagen som Manstein skickade till OKH mottogs med någon entusiasm och till slut befordrades han till chef för XXXVIII. Armeekorps vilket innebar en förflyttning bort från västfronten. Via medlemmar av Mansteins egen stab nådde Mansteins plan Hitler, som tilltalades av den och Manstein kallades till ett personligt möte med Hitler den 17 februari 1940, där han lyckades vinna stöd för sin alternativa plan för anfallet västerut. Manstein var lika fullt bortkopplad och Halder fick ansvaret för att revidera planen. I den slutgiltiga planen var den djupa strategiska framryckningen mot Engelska kanalen struken, men den var tillräckligt luddig skriven för att ge handlingsutrymme för de händelser som komma skulle.
De allierades planer Efter att den franska och brittiska ledningen hade förkastat förslaget att direkt anfalla Tyskland i september 1939 planerade man att genom en blockad försöka destabilisera naziregimen, i likhet med hur man med hjälp av blockad hade strypt Tyskland under första världskriget. Om det tyska regeringen inte skulle falla under 1940 skulle man med ett massivt uppbyggnadsprogram bygga upp en överlägsen mekaniserad styrka som skulle användas för en avgörande offensiv under sommaren 1941.
I det fallet att Tyskland skulle anfalla först så föredrog många franska generaler att man skulle bygga upp en stor central reserv för att kunna möta en tysk offensiv oavsett varifrån den kom. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin förkastade det tankesättet, då det skulle innebära att man gav upp både Nederländerna och Belgien till tysk ockupation. Detta var inte bara politiskt känsligt utan skulle även göra en offensiv in i Tyskland svår att utföra. Som ett svar på detta formulerade Gamelin Plan D som innebar att man lät de franska och brittiska arméerna marschera upp i Belgien och Nederländerna för att inta defensiva ställningar längs floden Dyle. Problemet med planen var att Belgien styvnackat höll på sin neutralitet sedan man 1935 hade sagt upp 1920 års militärkonvention med Frankrike; detta innebar att samarbetet i fredstid var obefintligt.
Styrkor och gruppering Vanligtvis brukar man eftersträva ett numerärt överläge inför en offensiv, men här fick Tyskland främst förlita sig på att förbanden var bättre utbildade och organiserande samt befälens bättre taktiska kunskaper och förmåga till egna initiativ. Endast i stridsflygplan hade man ett tydligt numerärt övertag. +Styrkeförhållanden armépersonal 10 maj 1940 Personal (armé) Frank-rike Belgien Neder-länderna Stor-britannien Tysk-land Kvot (Allierade : Tyskland) Totalt 1,9 : 1 Vid västfronten 1,3 : 1 +Styrkeförhållanden stridsvagnar 10 maj 1940 Strids-vagnar Frank-rike Belgien Neder-länderna Stor-britannien Tysk-land Kvot (Allierade : Tyskland) Totalt 4 111 270 40 ? ? Vid västfronten 3 254 270 40 640 2 773 1,5 : 1 +Styrkeförhållanden stridsflygplan 10 maj 1940 Strids-flygplan Frank-rike Belgien Neder-länderna Stor-britannien Tysk-land Kvot (Allierade : Tyskland) Totalt 3097 140 82 1150 3578 1,2 : 1 Vid västfronten 879 118 72 384 2589 1 : 1,8
Tyskland Armégrupp B skulle både erövra Nederländerna och Belgien samt få allierade trupper att flytta sig norrut. För att lösa sin tvådelade uppgift förfogade man över två arméer: 18:e armén, som skulle rycka in i Nederländerna och 6:e armén som skulle gå till angrepp in i Belgien i den riktning där de allierade väntade sig huvudanfallet. För angreppet mot Nederländerna beslutade man att endast använda en pansardivision och i Belgien använde man en armékår med två pansardivisioner och en motoriserad infanteridivision.
Armégrupp A Skulle utföra huvuddelen av offensiven i syfte att skära av så mycket som möjligt av de allierade trupperna i norra Frankrike, Belgien och Holland. För att kunna utföra ett snabbt genombrott och en inringning förfogade man över huvuddelen av de tillgängliga pansardivisionerna fördelade på tre armékårer.
Armégrupp C Skulle upprätthålla ett tryck mot Maginotlinjen utan att egentligen gå till anfall i det första skedet, därför saknade arméerna i denna armégrupp helt pansardivisioner och motoriserade infanteridivisioner.
De allierade Den första franska armégruppen under Gaston-Henri Billotte med fyra arméer var grupperad i norra Frankrike längs med den belgiska gränsen och hade till uppgift att i fall av krig marschera upp i Belgien och Nederländerna för att inta defensiva positioner huvudsakligen längs floden Dyle i enlighet med Plan D.
Närmast kusten vid Engelska kanalen stod den 7:e franska armén under general Henri Giraud som enligt Plan D skulle marschera tvärs över Belgien för att ta upp ställningar i södra Nederländerna. Längre österut var brittiska expeditionskåren grupperad kring Lille och skulle marschera upp för att ta ansvara för fronten kring Bryssel.
Till öster om britterna stod den 1:a franska armén som skulle marschera upp och täcka den antagna huvudsakliga tyska framryckningsvägen genom Gemblouxpasset, för att lösa den uppgiften snabbt förfogade armén över en kår med lätta mekaniserade divisioner. Närmare Maginotlinjen stod den franska 9:e armén under general André Corap som skulle bemanna försvarslinjen bakom Meuse från Sedan till Givet, då man ansåg det otroligt att tyskarna skulle föra fram så kraftiga förband genom Ardennerna för att genomföra en flodövergång förfogade den 9:e armén över endast svagare infanteriförband.
Pivotpunkten i armégruppens sväng upp genom Belgien utgjordes av den franska 2:a armén under general Charles Huntziger som täckte fronten från Maginotlinjen till Sedan.
Invasionen börjar Under kvällen den 9 maj ockuperade tyska styrkor Luxemburg. Under natten började armégrupp B sin offensiv in i Belgien och Nederländerna. Under morgonen den 10 maj utförde 7:e fallskärmsjägardivisionen tillsammans med 22:a luftlandsättningsdivisionen luftlandsättningar i Haag, vid vägen till Rotterdam och på taket till det "ointagliga" belgiska fortet Eben-Emael för att underlätta armégruppens framryckning. De tyska elitsoldaterna hade övat erövringen av detta fort på en kopia! Den franska och brittiska armén reagerade enligt Plan D och avancerade upp i Belgien och Nederländerna, bara för att möta den nederländska armén i full reträtt.
OKW's order inför Operation Danzig/Augsburg löd:
Västfronten W.FA/abt. L-Nr 22-180/40 g k CHEFER Führern och högste befälhavaren har beslutat Dagen A: 10-V Klockslag X: 5.25 Täckorden Danzig eller Augsburg skall utsändas till krigsmaktens olika förband före kl 21:30 Chefen för Oberkommando der Wehrmacht Keitel Cesare Salmaggi och Alfredo Pallasvini, "Andra världskriget dag för dag på alla fronter", Sv.övers. Gunnar D. Kumlien, sid 49 (rubrik "9:e maj"). Askild&Kärnekull, (översättning av källans översättare, ordet "täcknamn" borde vara "kodord" eller enbart "kod")
Nederländerna
miniatyr| Tyska Junkers Ju 52/3m transportplan tillhörande den första anfallsvågen efter erövring av den brinnande holländska flygplatsen Waalhaven.
Luftwaffe kunde i stort sett direkt etablera ett totalt luftherravälde över Nederländerna. Det nederländska flygvapnet, Militaire Luchtvaartafdeling, förfogade över 144 stridsflygplan av vilka hälften slogs ut den första dagen. Resten splittrades och kunde inte påverka förloppet. Man lyckades bara genomföra 332 uppdrag och förlorade 110 flygplan innan kapitulationen.